Baksidor kan vara vackra. Jag fascineras av all samlad kvinnokraft som ligger på hög i lådor hos Myrorna och kan inhandlas för en spottstyver. Det är färgprakt i broderade dukar, bonader med Du skall inte sörja det Du saknar, utan glädjas åt det Du har, oändliga rader av virkade gardinkappor och prydliga korsstygn. Även om broderiet är trendigt nu, lär det inte finnas samma tillgång sedan. Min vackra kaffeduk, som jag använder alldeles för sällan, ropade jag in på en klassisk syföreningsauktion. När jag var liten var det lotterna och de hemliga leksakspaketen som lockade. Och så tittade jag alltid storögt på den rike bonden som ropade ut Hundra kronor med hög röst när en enkel sockerkaka bjöds ut. (Knös tänker jag nu …) När jag var stor nog att uppskatta hantverket satt jag på min sista auktion.
Och så alla dessa baksidor. För det skall vara lika fint på baksidan. För tänk om någon vänder på duken och tittar. Inte kan det vara slarvigt gjort då inte. Det skall vara prydligt , välordnat och det får inte finnas tecken på att man inte kan eller förmår. Det är ungefär som när min mamma förklarade för Anna varför man måste kasta trosor som det är hål på. För tänk om man måste åka in till ett sjukhus med de där underbyxorna på. Det borde i rimlighetens namn vara ens minsta problem då, men det är logiskt enligt tanken om baksidans prydlighet som präglat generationer av kvinnor. Själv vill jag tro att jag har frigjort mig från detta, men någonstans där inne finns det säkert kvar.
Tisdagstema: Baksida
Hej!Vilket hantverk! De la ner så mycket mer tid och omsorg förr 🙂 Mormors gamla dukar är min egen skatt som jag är så rädd om.
Hihi, det där med trosorna var ju en bekant replik!Jaa, tänk att man började uppskatta allt sånt där gammalt handarbete när man blev över 30! Man har väl börjat förstå hur mycket tid de lade på sina arbeten, själv skulle man ju aldrig hinna. Hmmm… kanske för att man sitter och knackar på ett tangentbord istället…?
Tänker på min mormors broderier som jag verkligen inte uppskattar som jag borde. Önskar jag hade tid att lära av henne också. Hennes broderiers baksidor är verkligen prydliga. Vacker text av dig, fick mig att tänka :).
Det är sant att vi nog bär med oss ett arv från förr om prydlighet och “tänk vad andra ska säga och för framför allt tycka” – oavsett om vi vill eller ej.Fina ord och fin bild!
Du har så rätt min farmor var fantastisk på textilhantverk.
Jag tillhör en släkt med generationer av textilhantverkare. Eftersom jag själv inte använder särskilt mycket dukar så har jag istället tagit en del av gammelfarmors gamla dukar och sytt kuddar av dem, väldigt fint tycker jag!
Jättehärlig bild och bra tolkning!Känner igen mig i din text också…
Ja tänk vad mycket man har i skåpen som man aldrig använder, men ändå inte kan göra sig av med. Hemvävda dukar och lakan, virkat i alla dess former och broderade dukar i mängder. Vilken tid som är nedlagd på dessa verk…Jag tycker det är synd att göra något annat av dem också så av den anledningen blir de liggande oanvända…kommentaren om underkläderna känns väl igen…hihi.Ha en skön tisdag!
Prydlighet och skötsamhet är väl inarbetade dygder, kanske i synnerhet hos kvinnor. Rena underkläder och välstädade byrålådor! Mina broderier som jag håller på med ser jag mest som en en avkopplande terapi och jag bryr mig i ärlighetens namn inte så mycket om baksidan. En helt annan sak vad gäller “handarbete” är att stickning i Sverige länge sågs som en manlig uppgift då det fanns ekonomisk vinning i stickning. I dag förknippar vi mer stickning som en kvinnlig syssla.
Väldigt bra skrivet!
Hej W,om du råkar vara på Gotland 17/7 så är du härmed inbjuden till syföreingsauktion. Jag är också helt såld på hur fina saker kvinnokraft kan göra. Små pyttedukar är inte min grej, men julbonader och stora dukar är jag svag för…17/7 kl 19 i Väskinde prästgårdsladugård.Med en äkta bonde som ropar ut sockerkaka…