När jag var sju år skrev jag en berättelse om mitt kommande liv. Två barn skulle jag ha. Och Karl och Fredrika skulle de heta. Jo, två barn har jag begåvats med, men andra namn fick de. Så länge jag kan minnas har detta med namn på barn varit något som har varit närvarande. Namnen varierade efter ålder, trend och känslor. Ofta fick gestalterna i sagorna heta de aktuella namnen. Jag hade en fransk period med Michelle och André. Sedan var det Adam. Och Hedda. Och ingen annan fick ju ta ens namn – inte ens i fantastin. Namnet var öronmärkt och bäst att hemlighålla om man hade kommit på något riktigt orginellt. Man ville ju inte bli som Charlotte i SATC som inser att en vän har stulit det där perfekta namnet…
Vad styr namnvalet? Känslor? Trender? Traditioner? Viljan att vara unik? Ursprung? Hur resonerar/resonerade Ni?
För min egen del var det nog mycket känsla för namnet och viljan att välja ett klassiskt gångbart namn som kändes tidlöst. Anna blev Anna efter en sådan där sötsliskig historia som faktiskt är alldeles sann. Helena eller Hedda var det på förhand då, men det klickade inte riktigt. En av de första nätterna på BB låg jag vaken och tittade på mitt barn. Våra blickar möttes. Och namnet Anna kom ur ingenstans. Jag hade inte alls tänkt på det innan, men sedan var det självklart. Med Henrik kändes det rätt på en gång. Då var det Henrik eller Elisabet beroende på vilken krabat som kom ut. Och kanske var han just en Henrik för att jag hade tänkt så mycket på det innan.
Namnguiden av Solveig Norberg är en höstnyhet hos Kakao Förlag. Här finns över 3000 namn från hela världen. Boken med den snygga och färgglada formen på omslaget kommer säkerligen att ligga på många nattygsbord i väntans tider. Det är skoj med namn!
Namnguiden och SCB:s statistik över de 10 mest vanliga namnen bland pojkar och flickor födda 2007.
Tack för boktips, denna ska jag klicka hem! Vi går ju i väntans tider och har ett tjejnamn helt klart (tror vi nu iaf, kan ju ändras så som du beskrev…) men killnamn är svårare. Speciellt när man vill att det ska funka både i Norge och Sverige. Jag har en förkärlek för många norska pojknamn men vill ju gärna att de ska klinga bra i hemlandet också… Svårt det där 😉
Namn, så kärt diskussionsämne :)Alla vill gärna vara den som tror o tycker rätt och aj så känsligt det kan vara. Många blivande föräldrar är tysta om sina namnplaner för att slippa höra att det är ett konstigt eller rentutav fult namn. Visst påverkas man av trender, men jag måste ändå säga att jag har samma grundtanke som du, klassiska tidlösa namn.(och, jag gillar inte alls de där “påhittade” namnen som barnet ska vara ensam om, och inte heller namnen på 10-i-topp, men annars är jag högst normal, tycker jag 😉 )/M
Vi var med om en “namnstöld”, inte så kul ! När sonen kom så hade vi bestämt innan och det bara var så rätt när han kom. Det är ett namn som är enkelt och kraftfullt, eller hur jag nu ska kunna förklara utan att säga det ;). Hedda är en klar favorit hos mig om vi får en dotter, men maken säger NEJ, synd jag gillar det mycket. Jag håller mig gärna från 10 i topp, men vill ändå inte ha ett “konstigt” namn. Kul med namnfunderingar!
Åh, det är så roligt med namn! Jag hade mina två (ett flick och ett pojk) namn klara innan sonen föddes. När jag hade blivit snittad och höll på att bli sydd, så frågade en av läkarna mig vad han skulle heta. Jag sa att han skulle heta …. om det passade honom! Hon konstaterade att det gjorde det! Hon hade ju sett mitt barn mer än mig! 🙂 Ja, så fick det bli!Jag vet ju att en Bestlite står högt upp på din önskelista med! 🙂 Det är klart att du ska blogga om den fast jag råkade göra det först! Jag har ju inte ensamrätt! 😉 Kram
Ingela: Det är sannerligen spännande tider för er nu! Två länder ja, med lite olika traditioner och uttal. Klurigt, men ett ganska kul funderande hit och dit kan tänkas :).
Minks: Oj ja – alldeles sant att namn triggar igång diverse tankar hos folk vars åsikt man kanske inte direkt har bett om :). Det är skoj med namn – undrar om jag har slutat att klura nu när det inte finns fler barn med i bilden. Jag hade mina drömmar om mina fyra barn där och då fanns det fler namn när jag tänker på det nu.
Helena: Åh, sådant grämer en mycket ja! Det är ju ens eget ju :)! Hedda är fint och det var nära att det blev det för Anna. Visst är det kul med namn!
Annika: En fin historia! Namnet är ju en så stor del av en själv. Och nu har Anna och Henrik börjat klura på vad deras kommande barn skall heta :).
Haha! Det finns ju annat att blogga om. Det kan ju exempelvis bli en bild på en alldeles egen lampa sedan – kanske ;)!
Oj, hade inte insett att ett av våra tilltänkta namn fanns med på topp 10… Vi får väl invänta och se vem det är som kommer ut, men just nu är det Ebba, Iris eller Anna som står på lut. Vår 2:a (kille) finns med på 10-listan över pojknamn, men hans namn var långt ned när han fick det (2003).Vi är ju lite begränsade vad gäller namn iom att vi är helt bestämda på att det ska vara 4 bokstäver (vi 4 övriga i familjen har alla 4 var). Namn, och historien bakom ett namn, är klart spännande.
Jag blir snart faster igen och kanske kan detta vara en bra present till den blivande fadern när denne snart fyller år. Jag vet att det lutar åt “Wilma”… Storebror heter Viktor. :)Här heter barnen Filip, Fanny och Nelly, och alla namn har liksom bara “landat” på plats utan att vi riktigt vetat varför. Men visst testades namnen på alla sätt och vis innan de blev godkända. Säga namnet glad och arg. Testa ropa ut namnet och låta det bara viskas fram. Hårda prövningar då. Bara så självklara idag. :)Anna och Henrik var fina val!Kram kram
Alacs: Fina namn Ni har på lut! Aha, fyra bokstäver. Jo men då är ju alternativen något begränsade i alla fall. Visst är det spänannde med namn!
Lina: Åh, en bebis att snusa på snart då. Härligt! Haha! Jag känner igen den där klassikern att liksom låtsasropa namnet – Heeenriiiik. Kom och ät nu! Nu gastas det alldeles automatiskt, men då klurade man fram och tillbaka i olika röstlägen som sagt. Nostalgica! Kram
Det är roligt med namn! När vi väntade första var vi båda två övertygade om att det skulle bli en flicka och jag hade haft Agnes och Fanny som favoritnamn sedan jag var barn. Agnes blev emellertid upptaget eftersom en nära vän träffade en Agnes. Min man tyckte också om namnet Fanny och när hon kom ut så var det faktiskt en – Fanny! Tur det eftersom vi knappt hade några pojknamn på lut. När vi väntade andra trodde vi åter att det skulle vara en flicka men diskuterade denna gång även pojknamn. Vi var inne på Hugo och Folke och på flicksidan Sofia och Maja. När vi äntligen fick träffa vår dotter så såg hon faktiskt ut som en Maja, vi struntade i att det låg högt uppe på “topplistan”. I dag kom hon dock hem från förskolan och sa att hon hellre vill heta Tilda eftersom hennes bästa kompis gör det!
Visst är det intressant det här med namn. Omedvetet är man en del av vad som ligger i tiden. Även om man väljer ett klassiskt namn till sina barn. Samma sak är när man tycker att man har hittat ett ganska ovanligt namn till sitt nyfödda barn. Efter dopet så ser man, till sin förskräckelse, hur det fullständigt exploderar med föräldrar som tänkt på precis samma sätt. Så var det när vi döpte vår lilla Filippa för 10 år sedan. Något år senare så vimlade det av Filippor överallt. Inte så kul. Ibland undrar jag vad våra barnbarn kommer att heta om sisådär tjugo år. Det blir väl de för oss otänkbara 50-talsnamnen som kommer att bli trendiga. Vad sägs om Jonny, Gunilla, Siv eller Sven-Göran? Ha en bra dag! //Charlotta.
Våra tre barn har ganska originella namn, åtminstone där vi bor. Då vi berättade om 3:an åt de större barnen sa de genast i kör: om det blir en tjej ska hon heta * och om det är kille så blir det * (båda namn från en Astrid- saga), fast pappan kontrade med ett annat knasigt (tyckte vi då) namn från samma saga, och det behöll vi på skoj som “arbetsnamn”. Men sen när killen var född så såg han faktiskt ut som en sån (!) och vi hade redan vant oss vid namnet så det fick förbli så! Nu kan vi förstås inte tänka oss att han skulle heta nåt annat 😀
När jag bodde i Wales för snart 15 år sedan köpte jag en liten bok med walesiska förnamn. Där fastnade jag för Aneira, som betyder “snön” (an eira) eller möjligen vår snö (ein eira). Jag var så tvärsäker på att förtsta barnet var en flicka, och maken tyckte också om namnet så det var inget att fundera på när hon väl kom ut. Maken är halvfinne och Eira är ett finskt namn, och Eir är läkekonstens gud i nordisk mytologi så det gav en extra dimension åt namnet. Och – det snöade hela dagen hon föddes! Aneira Elisabet heter hon, Elisabet är släktnamnet på min sida.Lika säker som jag var på att Aneira var en flicka, var jag på att nästa barn var en Tore. Även det namnet kom till mig i Wales. Jag hade då fått en liten systerson, och drömde mycket om att jag fick barn. Jag drömde en natt att jag fick en Tore, och tänkte att nej, det kan väl inte en unge heta! Det är ju ett gubbnamn! Men ju mer jag smakade på det, desto mer tilltalades jag. Som tur var gillade maken även detta namn, för redan innan jag blev gravid visste jag att en liten Tore stod och väntade på att få komma till oss. I andranamn heter han Roland, efter makens morfar. Vissa har hävdat att Aneira och Tore väl inte passar ihop som namn, men varför måste de göra det? Hittills är Aneira ensam om sitt namn i Sverige (man kan kolla det på scb.se), men vi valde det inte för att vara originella utan för att det är det vackraste kvinnonamn jag någonsin hört, och ligger väldigt mjukt i munnen. När man väl vant öronen vid det, så passar det bra i Sverige också tycker jag.
Mina föräldrar tyckte de var roliga när de bestämde att vi systrar ( 3st) skulle börja på samma bokstav som vår mor och mormor. För mig handlade det om bokstaven L, Lena, Louise och Loni. Loni känner sig ganska orginell med sitt namn, men vi andra surar kanske mer att vi inte fick kallas våra andranamn :). Vi löste det med smeknamn, Lee, Lollo och LoNu ser man ju mer trend i att hitta det unika eller väljer ofta efter en filmkataktär alt skådespelare man föredrar.Själv tänkte jag mer på att hitta namn som kunde passa lite internationellt, då vi är en flerkulturell familj. Några av namnen är mer orginella än de andras, men det räcker med att ta sig utanför landsgränsen så har även de ett “vanligt” namn.Mest roade blir vi av de olika konstellationer vi fått på namnet Maribelle,man blandar gärna runt bokstäverna till dotterns förtret. Namnet plockades upp på vinter OS (kan det varit i Frankrike 1992?), en ort man spelade hokeymatcher på med stavningen Maribel. Hon är iallafall relativt ensam med sitt namn i Sverige och stoltserar gärna med det…….hon menar , vem vill heta Lena?Ja, ja långt kommentarsvar, men ett intressant ämne, som alltid kan diskuteras. Önskar jag skulle ha fler barn och då fått en orsak att köpa boken, men 7 st räcker långt, och namnen med stort N börjar tryta.mmm….det blev en hund istället och hon fick heta Knyst…..och det är ett orginellt namn och roligt eftersom det blir: Tyst Knyst, när hon skäller som den terrier hon är. Vi får skylla oss själva, vi tänkte inte på konsekvenserna 🙂
Usch för namn. Har alltid innan gillat det där med att gå och fundera och liksom “samla” på fina namn. Men nu när det väl ligger ett litet pyre i magen och väntar på sitt namn så är det så mycket svårare! Vi velar dagligen fram och tillbaka. Vi har ungefär tio tjejnamn och minst lika många killnamn som vi tycker är riktigt fina, men om det blir något av dem i slutändan – det vet jag inte. Återkommer i januari när den lille/lilla tittat ut. 🙂
Min son var faktiskt namnlös i 10 dagar. Jag och hans pappa kunde inte enas om ett namn. Efter 10 dagar sa min sons halvbror “Men Jack, då?” Jack, perfekt, det fick det bli! Vi ville ju att han skulle heta Johnny först, efter Johnny Depp, men eftersom min man/hans far heter det, så blir det lite konstigt tycker jag. Därför Fick han heta Jack efter en av våra favoritkaraktärer som Johnny Depp gör – Captain Jack Sparrow!KRam cissi
Två förebilder har fått inspirera till mina barns namn: en av 1900-talets största tänkare och min gammelfarmor som var en glad krutgumma. Lustigt nog passar personligheterna in rätt bra på barnen än så länge, jag har nämligen en liten betraktande påg vid namn Albert och en bestämd liten illmarig tös vid namn Ida.
Vi började med en lista namn, trodde att det skulle komma en Emrik men så var han en Edvin. Till tvåan så var listan på killnamn lång – för vi trodde ju att vi var pojkföräldrar. Men i stället för en Sture så kom det en tjej. Inom en halvtimme fick hon sitt namn. Nu kändes det som vi var inne på lite “äldre” namn, och trodde vi var orginella som valde Tyra. Trean hade vi en lång lista med ännu “äldre” namn, men vi var inte särskilt sams. Så kom hon ut, maken tittade på henne och konstaterade att JAG hade rätt, det var en… Jorunn.Jag tycker väl att man gärna kan ha namn som hör ihop lite, inte ha en Beatrix Bell och sen en Ove. Men, om man bara lyssnar så brukar de ju tala om vad de ska heta. Så då kanske det blir en Beatrix och en Ove i alla fall. 🙂
Alla: Vad roligt att läsa om era namnfunderingar! Det är onekligen ett ämne som berör. Tack för svar!