Vad gjorde jag och maken det där magiska klockslaget 11.11 den 11.11.11? Vi var på IKEA. Minnesvärt – typ :). Jag vete sjutton när det inträffade, glömde alldeles bort det där bland alla kelimkuddarna. Och Storsele – snart i ett hörn även hemma hos oss som synes.
Och förresten – passa er för IKEA:s julkolor. De slinker ned försvinnande enkelt ;).
Anna hade ont i magen och var vissen i går, så i dag är hon hemma och vilar lite. Det är dock pigga fingrar på tangenterna och kamp om datorn vill jag lova, så det finns hopp om livet.
Vi lyxade till oss med en extra frukost med nyinköpt Ronaldo-bröd. Jag var på sjukhuset tidigt i morse för en röntgenundersökning. Jag låg naturligtvis och nojjade över detta faktum i natt. Sådan är jag. Väl där fick jag komma in på en gång och var snabbt ute igen. Men även mammor kan tycka att saker och ting är lite läskiga som jag sa till Henrik i morse. Det var nog för att han hängde med på axeln som det gick så bra. Jag brukar göra det med honom när hans mage pirrar. "Tänk på att mamma är med dig och om du behöver extra kraft så luta huvudet lite åt axeln till så känner du mig". Så i morse tog han sina små fingrar och klättrade upp på min axel. Ibland behöver man lite extra support liksom :).
Ser man på. Solen skiner även på tvätten!
Aktuella passioner om man är åtta och ett halvt år och är min son. Kort. I olika skepnader. Pokémon, Yo-Gi-Oh och fotbollskort – lite varierande beroende på leksällskapet. Det går inte att få nog av dessa. Alldeles uppenbart. Till en viss lättnad handlar det mest om attackpoäng på korten och inte att samla ihop hela lag. Minns med bävan när mina bröder samlade hockeykort ett år och skulle få ihop alla elitserielag i ett album. Hu, det var en nervpärs för samtliga inblandade… Men vissa är ju bättre än andra att få såklart. Messi står högst i kurs. Och så har vi Zlatan där. Som vi såg på fotbollsgalan i går. Jo då, Henrik skall bli fotobollsproffs när han blir stor. Såklart.
Min vän är så klok. Och jag blir alltid berörd av hennes berättelse om livet med sin autistiska flicka. Senast av inlägget från i går. I dagens samhälle när vi skall vara så himla tillgängliga överallt på massor av arenor, tycker jag att det är en fin tanke. Precis som pedagogen sagt till vännen i går: Det är inte alla förunnat. För man pekar på det viktiga om man tänker så. Att personen själv är unik och har mycket att ge, men det är inte alla förunnat att se det eller att få det. Men när det händer – att man ser varandra – då sprakar det.
Läxläsning. Som vi har högst olika åsikter om. När det skall utföras. Och i vilken omfattning. Det är tämligen stora krav från skolan om föräldrar som läxcoacher. Ibland är det roligt och stimulerande. Som i dag. När vi gjorde en konfliktfri svenskaläxa. Tio ord i en egenpåhittad spökhistoria. åh, vad jag önskar att alla läxstunder vore så himla fina.
Oj, nu har Helena dragit igång en grej på sin dagbok om att ta en vardagsbild varje dag och lägga in där. Jag känner mig utmanad eller något i den stilen. Kanske precis vad jag behöver för att dra igång den här kategorin på allvar. Kanske också med tanke på stökstyling och annat då som vi diskuterade förra veckan. Jag klurar. Har ju ett havererat 365:dagars-projekt i bakfickan. Men kanske ändå. Om man blandar med allt möjligt. Hmm…
I dag funderar jag på det där att gilla. Och vilka bekräftelsejunkies vi är i mångt och mycket i denna positivitetskultur. För det skall gillas. Mest hela tiden. Och detta växer barnen upp i. Slänger en blick på dotterns aktiviteter på FB. Och den senaste flugan bland de lite äldre barnen tycks vara att skriva R.I.P. och sitt eget namn. För att sedan tillägga att man skall skriva ett hjärta om man skulle bry sig om detta var verklighet. Eller trycka på gilla-knappen då för att visa sitt stöd. Så befängt och osmakligt kände jag direkt. Men det är vuxenvärlden som skapat dessa gilla-knappar som det skall tryckas på i tid och otid. I dag ogillar jag. Definitivt.