Blickarna börjar rikta sig inåt efter att trädgården fått den mesta omsorgen. På fönsterbrädan ställs några nya gröna växter fram och se där. Orkidén börjar veckla ut sina knoppar igen. Jag har alltid varit svag för den klassiska vita brudorkidén, men man kan inte påstå att den stått för det nydanande och det eftersträvansvärda på ett tag. Nu känns det dock som om den exotiska växten börjar få en renässans på nytt. Martin Johnson Heade – Cattleya Orchid, Two Hummingbirds and a Beetle
Det är knappast någon slump att orkidéerna får ståta på omslaget tillSofia Woods nya boksom kommer ut i höst. Intresset för det “eleganta nittiotalet” har varit stort och en inspirationskälla för mycket som känns nu. För visst var det då som jag själv stiftade bekantskap med de eleganta blommorna. Då var de det självklara inslaget som den finaste och mest åtråvärda att ha i en kruka eller en vas. Nu släpper jag dem lösa från sina pinnar om det är möjligt så att de får hänga fritt, men då var det snarare en fördel att uttrycket blev så strikt. Det var det lite oåtkomliga som lockade. Blommorna såldes i fina blomsteraffärer och kostade en hel del. Nu kan man köpa orkidéer i mataffären vilket har gjort att den omgärdade mystiken har naggats i kanterna. I ett klimatperspektiv kompenseras möjligen växthusdriften för att driva upp plantorna och transporten med att de kan bli gamla och blomma om ett antal gånger.
I grunden har det alltid varit det exotiska som lockar. Det Victorianska England blev gripna av “orchidelerium” där drottning Victoria hade en stor samling av såväl insamlade orkidéer som växthusdrivna. Orkidéjägares expeditioner finansierades av välbeställda samlare för möjligheten att tillskansa sig nya variationer av blomman. Orkidéfebern avtog med de ökade möjligheterna att driva upp arten i Europa, men en viss aura har bestått. Vem minns inte Bunny McDougals växthus i SATC?
Orkidéns skönhet har alltid varit i fokus och gett upphov till vackra ting. Den enkla, men samtidigt komplexa formen, fångad i Timo Sarpanevas glasskulptur som utsågs till världens vackraste föremål av tidskriften House Beautiful 1954 eller i Irving Penns ikoniska 70-talsbilder för Vogue Bukowskis
Orkidéns reproduktion har alltid fängslat och används med en mer explicit mening i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, där Swann försvinner bland Odettes Catleyor . Den typ av orkidé är även avbildad på Josef Franks klassiska textil som numera endast trycks i röd färgställning. Svenskt Tenn
Orkidén Catleya i Einar Jolins tavla Stilleben med orkidéer och orientaliska föremål 1941 Bukowskis
Denna sista måndag i april går jag i spåren av ett stilleben som skapades i helgen med utgångspunkt från en lampfot i marmor från loppis. Tanken med kategorin “I spåren av” är att gå djupare in i en bild med mer text och att utveckla tankar bakom och kring det visuella som ryms i Instagrams mindre rutor.
Lampfoten då som jag köpte i lördags när jag var på en inköpsrunda till butiken. Så länge som jag mest skickar saker och inte har något eget showroom att tillgå, behöver jag inte ha så stor huggsexa med mig själv om var de större sakerna skall hamna. Den här pjäsen väger nog närmare tio kilo vilket gör att den får stanna hemma hos mig för nu. En rolig del i sakleteriet är att gå och känna in rummen med nytillskott. Här fick jag ta hjälp av min son och lampfoten står nu uppe i min Bara vackra ting-hörna på övervåningen. Ursprung på lampfoten är för mig okänt. Det är en mörkare marmor som finns i t ex Kolmårdsmarmorn härifrån landskapet. Jag dras till det skulpturala och för min inredning en mer kantig form som signalerar minimalism. Marmor är ett klassiskt material som precis haft ett enormt uppsving. Nu börjar det synas på loppishyllorna där saker letar sig ut när det blir en mättnad hos vissa som går vidare. När det gäller ett ändligt naturmaterial uppstår i det dubbla känslor om vad vi tar av för att tillgodose en trend…
Lampfoten fick en Le Klint-skärm. Sedan plockade jag bland tingen för att få fram en känsla av mer stilrent och blankt som jag ville ha här. Jag förespråkar alltid stilleben av den enkla anledningen att det är ett lätt sätt att få förnyelse och att säsongsförankra. Så vad blev det för beståndsdelar i denna hörna?
Vintage-snäckor kommer jag alltid tillbaka till. Med inspiration från havet och från husguden Estrid Ericson [Pressbild: Svenskt Tenn/Bruno Ehrs]. Jag har tidigare skrivit om “Vintage ur vår tids perspektiv” med utgångspunkt från snäckor.
“I morse läste jag Sofia Woods senaste inlägg som handlar om faran – utifrån WWF:s kunskap – i att snäckor är något som många vill ha i sitt hem. Jag har gått och tänkt på det sedan hela dagen. Många med mig är sedan länge förtjusta i snäckor som dekoration, inte minst med inspiration från Estrid Ericsons universum på Svenskt Tenn. Frågan aktualiserar tankar kring hur vi förhåller oss till äldre föremål och våra nutida värderingar. Jag har tidigare visat snäckan på bilden som sitter på en tennsockel och fick även då kritik för att det var en utrotningshotad art som var fel att visa. Kommer min snäcksamling – som uteslutande består av vintageköpta snäckor – att betraktas som en sorglig påminnelse om en naivitet kring att ta in naturen utan att tänka på vidare konsekvenser med ekosystem? Det väcker tankar, det gör det.
Jag kommer också att tänka på en diskussion som Frida på Trendenser hade för några år sedan kring att mörka träslag började komma som trend, vilket problematiserades utifrån ett miljöperspektiv. Här argumenterades det även för att man skall undvika äldre möbler, eftersom de kan skapa en efterfrågan på nyproducerat om man nu vill ha den stilen. Som den loppisräv som jag är, har jag lite svårt att säga att man inte skall ta tillvara på det som redan finns. Senast i går köpte jag en teak-spegel. Tänker man varvet runt är det sannolikt att man hanterade exotiska träslag på ett helt annat sätt på säg 1950-talet än i dag. Jag vidhåller nog ändå att det är bättre att använda det som redan finns, än att tänka nyproducerat. När man handlar vintage är äldre tiders värderingar och sätt att hantera saker alltid närvarande. Frågan är hur mycket vi skall lägga av vår tid på det redan producerade? Det är inte heller hugget i sten vad som anses comme il faut. Pälsar är väl ett konkret exempel i modet… Vi har väl även tagit bort det fina från exempelvis elfenben och riktiga djurhudar som skjutits på den Afrikanska savannen – även om det är antikviteter vi talar om. Jag tycker att frågan är intressant och högst relevant om man rör sig mycket bland äldre ting.”
Med vetskap om problematiken och hur det väcker tankar från olika synvinklar behåller jag som synes mina snäckor framme.
Fler snäckor inne hos @vonplatenmodernform som visade detta skåp med finheter i helgen. Bara vackra ting där.
Och mer av både Jenny von Platen och Havet som en inspirationskälla bland antikviteter i senaste Antik & Auktion som är ett fullmatat kvalitetsnummer.
Helgens kvistar med fikon från mataffären, fick bidra med grönska till stillebenet i gapet på denna vas från Gustafsberg. Jag köpte den precis efter jul i en antikaffär som en hommage från en samlare till en annan. Efter att ha konverserat på Instagram med en loppisvän, visade det sig att många av de saker som salufördes på ett ställe som vi båda brukar besöka kom från ett dödsbo i Stockholm. Det ledde in på ett Instagram-konto med vackra saker på rad. Med denna vetskap köpte jag fisken i Parian som en fanbärare för det sköna och som en hyllning till den som tyckt så mycket om sina saker. För tingens historia, kärleken till vackra ting och det som förs vidare i förgängligheten.En likadan vas hos Gomér & Andersson.
Från samma ställe köpte jag de vackra ljusstakarna av Nils Fougstedt som jag tog in i det nya stillebenet. Det var ett mer klassiskt loppisfynd där de stod alldeles svarta. För så är det med vintage. Man får ha näsa för vad som kan gömma sig under det som syns vid första anblicken.
Så lyfte jag in den ärvda silverbägaren från svärföräldrarna. Jag har aldrig sett den använd i makens barndomshem, utan den förvarades i en tygpåse i ett skåp. För så är det med silver. Omgärdat med så mycket pyssel för att glänsa. Säkerligen därför jag tycker så mycket om tenn som är underhållsfritt på ett annat sätt. Men samtidigt förtjust i att saker skall få synas och inte bara vara i en påse i ett skåp. Så putsduken fram och glansen likaså. Likadan bägare hos Stockholms Auktionsverk.
Jo – judge the book by the cover. Speciellt om det gäller klassiker som kan läsas hur många gånger som helst. Ett fint omslag gör att man plockar fram dem igen och att de får glänsa även som dekoration.
Så satte jag till en kudde i den grå färgställningen av Josef Franks Celotocaulis. Många förknippar Frank med de färgrika kretongerna. Jag älskar dem med, men ibland känner man för det mer vilsamma.
Så kan det gå. När man går på loppis och köper sig en lampfot i marmor. Just det är en av de saker som jag uppskattar mest sedan jag köper det mesta second hand. Det oförutsägbara som gör mig mer kreativ i mitt uttryck. Lusten till mindre förändringar som kan få utlopp i det redan brukade. För kärleken till de vackra tingen den består.
