Nu skulle vi egentligen ha bott i vårt nybyggda hus. Efter sju sorger och lika många bedrövelser harvar överklaganden och vi vet inte när området skall byggas. I höstas var det svart ridå. Vi började att leta efter andra hus. Det var mer än tungt att läsa bostadsbilagor och att scanna Hemnet igen. Been there, done that. Överallt talas det om husknarkare och Hemnetberoende. Jag är snarare motsatsen. Jag borde lusläsa och sitta och uppdatera Hemnet hela tiden, men det känns, i ärlighetens namn, bara sorgligt. Nu har jag kunnat gömma mig bakom att det varit lite av lågsäsong, men med vårens inträde lär även objekten komma. Husvisningar är också been there, done that. En oändlig energislukare. Bittra jag vill bara ha ett hus!
Jag började min mentala husresa med att leta speciella objekt. Äldre hus med karaktär, annars fick det vara. Efter några år av drömmar, kom jag ned på jorden och insåg att det bästa för oss (som är motsatsen till hemmafixare) skulle vara ett relativt nytt underhållsfritt hus. Och så var det när vi landade med att teckna oss för det nybyggda huset. Jag har slutat att sukta efter sekelskiftesverandor och öppna spisar. Nu tog jag dock en Hemnetvända och hamnade där igen lite tillfälligt. Ack så vackert! Det bara snörpte till i hjärteroten. Jag vill ha! (Naturligtvis tillkommer en hopplös källare, ett miniatyrkök och en inre vetskap om att vi inte är de rätta personerna att vårda ett sekelskifteshus…). Men nu är nog Hemnetsäsongen här på allvar i alla fall. Med viss bävan och aningen hopp!