Regn

Livsandarna återvänder så sakteliga. Ett tecken så gott som något är att barnen inte tar hänsyn längre. Det är inte sjuka mamman längre, utan den alldeles vanliga mamman. Mamman som man slänger sig på i soffan och som man utmanar. Så det börjar bli som det skall vara igen.

Är det ändå inte lite enklare denna runda med en stor liten sexåring? Jo, på något sätt är det så. Föräldraskapet har vant mig vid att utmanas, även om det har varit en krokig väg ibland. Jag har lärt mig strategier för att kunna surfa på vågorna och vänta ut. Jag vet att det går över. Men ändå. Det tar.

Insikten kommer precis innan ögonen skall slutas för dagen. Var ligger den rosa tamagotchin? Panik. Stora tårar. Skrik. Dumma mamma som inte vet var den är. Dumma äckliga mamma som man likagärna kan flytta från på studs. Riva upp hela världen och lakanen i sängen. Känslostormen kör igång direkt. Jag är så dum! Jag har glömt var den är! Allt är dumt. DUMT. Vågorna slår fram och tillbaka. Jag surfar och väntar. Ja, du får skylla dig själv om du hittar mig död här inne! Död sa jag! Hela havet stormar en stund. Hur kan du bara sitta där och titta? Gå iväg! Leta! Efter ett par vändor ned i utforskandet av världens uselhet, kommer insikten. Den rosa tamagotchin ligger på det gamla vanliga stället. Sedan lugnet. Det kommer alltid. Frågan är bara hur lång tid det tar. Jag får komma nära igen. Killa på ryggen och sjunga. Ro för denna gång. God Natt. Sov så gott, så ses vi i morgon. Mamma älskar dig.

aggnaste-copy.jpg

I går släpade jag mig runt kvarteret i regnet för att hämta lite välbehövlig luft. Det var sannerligen uppfriskande på många sätt. Stegen ledde mig till en butik som öppnat i en ny lokal. Inte så mycket nytt under solen, men väl små fina nästen med ägg som numera pryder fönsterbrädan. Vackert.

Fotografi: Weronica – En mammas dag

6 comments

  1. Åhh så fint Jag är precis på väg ner till stan för att hitta lite grejer att pyda en liten järngryta med till påsk grytan hittade jag på ett loppis för 10 kr Tror den blir fin med påskpynt

  2. Ja, så är det. Och ibland får man (jag) en attack själv och skriker i. Och ibland är det rofyllt väntande. Här hemma mest på sonen. Knytnävsslag, tårar och dödstjut. Nu sover han rofyllt i stora sängen, storasyster i sin säng och lillasyster i spjälisen. Det är stora feberdagen och inte ett barn har under 38.2 i temp. Jag har just kommit hem och ska jobba lite här hemma i friden (!) Jag tror min själ att jag ska köpa en örontermometer. Kanske blir det lite mindre skrik & panik här hemma då. Kram!

  3. Att ha det gott: Det låter som en fin påskplan det. Jag har börjat tycka mer och mer om påskpynt. Det känns trevligt att smycka hemmet i vårtider.Sara: Jo tack. Ibland blir det bara för mycket och all vågsurfning i världen hjälper inte… Tråkigt att höra att Ni är sjuka. Det verkar sannerligen segt denna vinter. Här är övriga familjen piggelin nu. Det är bara jag som saggar och som just har gråtit för ett halvår framåt till avslutningen på Kalla Fötter. Heja mamma Sara! Kram

  4. Här hemma känner jag att det är betydligt lättare med en 4,5 åring än en 3,5 åring. Förra året var utbrotten vardagsmat, och det är så skönt att det är förre nu. Lugn själv, ja, ibland och ibland inte, det beror såklart på den egna dagsformen.

  5. Helena: Precis så är det. Ibland fungerar det fint med tålamodigt surf genom tillvaron, ibland räcker inte kraften till något annat än ett krasst konstaterande att nu räcker det. Det går upp och det går ned och det krockar emellanåt. Det lär bli många duster framöver och man får vara stolt och glad över de gånger som man hanterar det hela väl :-)Anne: Ja, visst är det så. Skör skönhet. Ha en fin kväll du också!

Leave a Reply to Att ha det gott Cancel reply

Your email address will not be published.