Utrensning av bebiskläder tillhör helt klart de svårare uppdragen. Vi har gett bort mycket till kusiner, men jag har även sparat en del. Inför flytten har jag en tanke om att göra varsin liten box med ett urval av pyttekläder och pytteskor. Tanken är fin, men det skall göras också.
Ingenting kan försätta mig i en sådan drabbande nostalgi som att hålla i en liten randig 56-body. Har barnen varit så små? Ja, det har de. Mina tankar om önskan att bli fyrabarnsmor stannade av där på vägen någonstans. För två somrar sedan hängde frågan i luften. Jag hoppades nog att det skulle bli så. Men livet tog en ny vändning. Då blev det som det är nu. Och nu är bra.
Tisdagstema: Randigt
Åh jag vet hur det där är… Jag brukar rensa då och då bland barnens läder men det är alltid några av de minsta plaggen som blir kvar. kan bara inte göra mig av med dem… :)ha det gott.Kram!
Känner igen mig i dina tankar. Vi är där nu som du var för två sommrar sedan, Vi får se vad vi kommer fram till…QramarSonja
Jaaa… Tycker det är svårast att göra sig av med kläderna från den yngsta… och absolut sista! Sparar jag också åt kommande kusiner *hoppas hoppas snart*. Har tänkt att jag ska rama in deras “hemkomst-plagg” men som du skrev – det ska ju göras också!
Det är väl ett bra projekt, då får du leta efter två vackra lådor att lägga sakerna i med :-)!Frågan kommer då och då, ska vi ha ett tredje? Tänk om det blir två? Som du säger: det är bra nu.
Jag har sparat ETT plagg… Båda barnen hade samma PoP-dräkt och åkte hem från BB i. Den finns kvar. Resten har jag skänkt bort. (Vi är trångbodda.) Frågan om en trea har varit uppe här med men vi stannar på två. Ha det så bra.
Fint skrivet! Att kunna välja antal barn är ju inte alla förunnat! Men för de flesta, tack och lov!
Åh vad vackert skrivet! Jag har faktiskt lyckats göra i ordning varsin minnesbox till flickorna. Den första PoP overallen som de åkte hem i från BB, sjukhusnamnbandet, första nappflaskan, vykort från nära och kära som önskade de små liven välkomna till världen o.s.v. Boxarna är redan uppskattade att ta fram och titta i tillsammans då och då.
Jag befinner mig för första gången i den sitsen att vi faktiskt måste börja rensa. Tidigare har alla kläder bara stuvats undan, i väntan på nästa bebis. Nu sitter jag med vårt fjärde barn i famnen, vår sju veckor gamla dotter, och våndas över de urvuxna plaggen i storlekarna 50-5Nu är vi klara. . Inga bebisar på gång i bekantskapskretsen eller i släkten. Något måste bort. Det tar tid att rensa och det är jobbigt både känslomässigt och praktiskt. Därför vill jag skjuta på det så länge som möjligt. Idén med en minneslåda åt varjr barn är ny för mig, jag tackar för den!
Svårt det där. Jag har också rens att göra men jag vill inte säga aldrig mer trots 4 barn. Kanske är det så att jag aldrig kommer säga nej till en till men livet tar beslutet åt mig – om det är bättre återstår att se. Just nu är det inte aktuellt med någon baby – troligtvis inte sen heller! Minneslådor har jag påbörjat och tjejerna har – men inte småkillarna!
Åh, jag tycker det där med att rensa barnkläderna är supersvårt. Fick tvillingar som “förstabarn” och trodde nog inte det skulle bli något mer, men så kom vår lilla tjej och med henne ännu mer kläder… Har rensat i omgångar men utan vidare framgång, har till och med ett helt rum (om än litet) i källaren som är fyllt med barnens urvuxna skor och kläder, organiserat efter storlek. Vi känner oss nog rätt nöjda med våra tre men vi hoppas såklart att barnen inom en snar framtid ska få kusiner… hur ska man tänka där? Man kan ju inte spara allt ifall det kommer barn, eller? Kram P.
Vilken fin tanke att spara några små bebiskläder! Jag har en som drar storlek 56 hemma just nu så jag har lite tid på mig att tänka vad som ska sparas till framtiden.Hälsningar, Päivi
Ja tiden går alldeles för snabbt med de små… Vi har också drömmar om fyra barn, men får väl se hur det blir med det =)Kram Angelica
Fint skrivit, stora frågor och små bebiskläder….
Jag kan bli lite avundsjuk på familjer som gemensamt kommit fram till att “det här är rätt antal för oss”, oavsett om det är 0,2,4 eller 8 barn. Min man och jag har alltid varit helt överens, men nu är vi överens om att vi inte VET om vi är klara med tre… Bästa väninnan och hennes man är inte överens. Han är bara helt förvånat oförstående till varför hon vill ha en till. Det är riktigt jobbigt. Själv säljer jag det som är helt moderelaterat och packar det som är tidlöst storleksvis. Förväntar mig att bli faster/moster. Och innnan dess far kassarna runt bland vännerna!
Alla: Jag får återkomma med rapport kring min tanke om minnesboxarna. Jag har en känsla av att det kan vara en sådan där bra idé som inte genomförs sedan, men vi får se. Hoppet lever fortfarande. Och med barn är det ju så att man kan bara allra ödmjukast önska sig att någon kommer till en. Vi fick vänta länge på Anna, men Henrik kom nästan på en gång. Mitt svar i den klassiska “Hur många barn vill du ha när du blir stor” var länge fyra – och det efter det första barnet. Jag såg oss som en stor familj. Nu blir vi nog inte mer än fyra som det är nu känns det som – det sagt med en reservation för vad livet har i beredskap. Man kan aldrig veta säkert.
All people deserve good life time and credit loans or secured loan can make it better. Because people’s freedom bases on money.