Räkna dina blommor

Ilska och tårar. Ännu en kamp. Ingenting blir som man tänker sig. En igenslängd dörr. Snabba små fötter. 

Jag finner mig själv springandes på vår gata med öppen jacka och en liten varm lillebrorhand i min. Vi skriker namnet på den som saknas så att ljudet studsar mellan fasaderna. Jag ser vårt luciatåg i köksfönstret på håll. Hjärtat bultar och tårarna pumpar fram. Vi springer tillbaka i mörkret och tar några varv runt huset. Jag känner hur jag sjunker ned i leran. Vidare. Vidare. Minutrarna känns som timmar. Var är Du?

En evighet senare syns den rosa jackan borta på gatan. Vi möts i en omfamning. – Gråt inte, mamma. – Men hörde Du inte oss? Varför sa Du ingenting? – Men jag satt ju där hela tiden. Jag gick ingenstans. Jag bara sprang dit bort och satt och väntade på att ni skulle komma.

Ilskan är borta. Den lilla flickan blir mjuk i min famn och somnar. Silverarmbandet med hennes namn börjar bli för litet. Lugna favoriter spelar på klockradion. Angels. Och jag räknar blommorna på sovrumstapeten. I morgon är det en ny dag. Välsignad vare den.

Tack för alla fina kommentarer till mitt tidigare inlägg i dag! På sätt och vis blir det lite märkligt med en mix av vackra keramikstenar och ett bultande mammahjärta, men det är väl kanske just det som är essensen av En mammas dag. Så det får vara så. Lite blandat. Lite djupt. Lite lågt. Lite mittemellan. Lite ytligt. Lite jag.

signature

11 comments

  1. Oj vad jag känner igen rädslan och känslan av maktlöshet när ett barn försvinner, och ilskan som snabbt förbyts i lättnad när barnet dyker upp. Lillebror försvann i vårt närmsta köpcentrum för någon månad sedan, när jag stressad över ledsen Ebba och jäktad för att vi var sena, försökte maka på de två bröderna som kivades på vägen. Han var nog inte borta mer än 5 minuter, kanske 10, men det kändes som en evighet.

  2. Alacs: Ack ja, det är så hemskt. Den där paniken som slår till. Det planlösa letandet. Alla tankar som far genom huvudet. Mörkret och billyktorna. Detta var ju mitt i vårt leriga bostadsområde, men inte blev jag något lugnare av det. Allt fick ett slut, men det var inte det minsta roligt på vägen. Frid vare med oss mammor :)!

  3. Hejsan!Vad fint du beskriver denna händelse med din dotter. Än så länge så är mina barn så små att de hela tiden är nära mig men jag vet att det kommer än dag när jag kommer ha mina duster med de små änglarna. Varje ålder har sin charm och sina bekymmer, det är bara att förja med och lära sig efter hand. Jag försöker krama mina små och tala om för de hur mycket jag tycker om dem ofta, tanka de med kärlek 🙂 Skönt att dottern kom tillbaka till slut.Ta hand om er!Ulrika

  4. Åh fy så otrevlig upplevelse. Jag är glad att vår ytterdörr är mkt svåröppnad så här smits det inte så lätt ut men det hotas ofta med att hon (6 1/2 åringen) skall rymma hemmifrån eller rentav flytta :-(Man blir så arg på dem men samtidigt så tycker man så synd om dem för att de har det så jobbigt med sig själva … så känner iaf jag. Svårt att orka vara stöttande pedagoigisk hela tiden, men jag försöker iaf vara det större delen..!

  5. Caroline: Ja, tusen tankar far genom huvudet. Usch… Slutet gott som sagt, men jag önskar att det dröjer ett tag innan det händer igen.

    Ulrika: Jo tack – man får sin beskärda del :)! Det är så svårt för de små i perioder. De är små och stora på en gång och allt krockar. Kabom. Det pendlar snabbt mellan bottenlös förtvivlan och euforisk glädje. Och det gäller att tanka energi från allt. Och kramas mycket.

    Louise: Det är mycket nu och en otroligt intensiv period på alla plan. Jag kan ta saker när de är under någorlunda kontroll, men när det rör farliga grejer som mörker och bilar, då är det något annat. Man är så hudlös när det gäller ens barn och det är många känslor i omlopp. Det gäller som sagt att försöka vara vuxen och leda framåt, men visst är det en ren utmaning ibland. Perioder kommer och går, men kärleken består.

  6. Oj ojVilka ord du äger.Gårdagens och dagens inlägg… fina, tänkvärda. Uppfostra starka tjejer som vågar, inte lätt.

  7. Har själv en stark dotter, som är envis som få, även jag har känt den där oron och rädslan som du beskriver i inlägget. Barnen är ju det käraste man har. Blir alldeles tårögd av dina ord!Många kramar

  8. Usch vilken hemsk upplevelse, jag förstår din panik, dock skönt det slutade så. Har själv erfarenhet av en liten rymmare som många ggr har fått mig att springa fort fort. kram

  9. Du beskriver så fint! Jag känner igen mig i känslor och farhågor och en liten tår droppar på kinden när jag tänker på de mina. Vilken tur att hon kom tillrätta eller att ni gjorde kanske jag ska säga för det var ju så hon såg det. Ha det gott!

Leave a Reply to Weronica Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *