Ibland går man den klassiska vägen över ån efter vatten. I staden använde jag min gammelmormor Linnéas skänk som en del av mitt skrivbord. Jag har haft med mig möbeln genom flyttar efter att jag lämnade barndomshemmet. Den har fått sina stötar av att fraktas uppför många trappor. På lådorna syns rester av en packtejp som jag satte dit när Anna var liten och hela tiden öppnade lådorna. Tejpen blev kvar där några år. I denna flytt tycks en liten knopp ha fått fötter. Nu har den stått i garaget ett tag i väntan på dess fortsatta öde. Jag hade svårt att finna en plats till den i huset, men nu har den hittat hem igen som den saknade förvaringen och avlastningsytan till skrivbordet i mitt arbetsrum. Det var nog meningen att vår resa tillsammans skulle fortsätta. För visst är det något speciellt med saker som är förankrade i det förlutna. Det är inte de mest värdefulla föremålen, men det finns andra kvalitéer. Skänken har en värdig kamrat i mitt skrivbord som vi fick i bröllopspresent av mina föräldrar. I staden var det köksbord och märkena av små gafflar sitter där för alltid. En vardagshistoria så gott som någon.
Jag är egentligen inte så bevandrad eller inne på Feng Shiu, men positiva energier känner man instinktivt. Placeringen av skrivbordet in mot huset gör mig glad, liksom att omge mig med vackra saker. Pappershögarna har inte hunnit växa så höga ännu. Vi får väl se hur det går med ambitionen att försöka rensa direkt :)!
Hej Weronica,Det ser supermysigt ut. Gillar mörka träslag i rätt miljö och det verkar som om du helt klart inreder med en medvetenhet som inte lämnar något åt slumpen, det gillar jag. /ninaFöresten så har jag flyttat min blogg från Tindra som jag. Kika gärna in i nya bloggen.
Din blogg är så trevlig! Kanske får jag länka till dig?
Å, du har så vackert hemma och så mycket vackra saker.Du är en stor inspirationskälla när det gäller att finna vackra saker och nya roliga köpställen.
Skänken är väldigt fin och det är ju så kul när man har massa minnen till en viss möbel. Den blir ännu vackrare på nåt sätt…Ser att nån har frågat om hon får länka till dig… Jag har länkat till dig utan att fråga, det kanske var ohyfsat av mig…? Har nog inte koll på alla blogg-regler:-/ Hoppas det inte gör något…KramVictoria
Vad trivsamt det ser ut. Blandningen av gammalt och nytt är det som ger huset liv utöver dess invånare.
Jag såg filmtipset där nedan.. Du har väl läst Övervintring av Kate Moses? Det är en av mina absoluta favoritböcker.
Åh min mamma har en likadan en ärvd gammal sak… kul att du gillar blandningen, det blir verkligen hemtrevligt så. Jag önskar ibland att det vore för mig men jag har provat och nej, men det är verkligen fint att se:) Kram M
Vad jobbar du mer egentligen?
Härligt att skänken får fortsätta följa med dig på färden!
Nina: Just ja! Skall definitivt kolla och ändra min länk. Kul!I våran lilla vrå: Det är bara skoj! Länka du! Och kul att du gillar bloggen!Karin: Roligt att kunna inspirera! Victoria: Det är bara roligt att bli länkad. Varmt välkommen hit!Caroline: Jag har inte så mycket arvegods i övrigt, utan är uppväxt i IKEA:s förlovade land 🙂 Säga vad man vill om Kamprads ting, men de åldras inte alltid med värdighet, utan är mer av bruksvaror. sedan är jag rätt så dålig på att bevista auktioner och loppisar – även om jag väldigt gärna skulle vilja. Det får lov att bli mera sådant framöver.Sofia: Nix! Tack för tipset, skall kolla boken!Mia: Vi är alla olika – som tur är 🙂 Inredning är också att vara medveten om sina gränser. Ibland är de bra att överträda, men trivs man inte med det, då skall man inte göra det heller. KramHelena: Jag driver ett eget företag där utvecklingen av projektet En mammas dag är i fokus. Jag kan även tänka mig frilansuppdrag om det dyker upp något skoj längs vägen :)Lo: Ja, det känns som om den föll på plats nu. Den var på väg bort, men nu är jag glad att ha den igen.
Min farfar hade en skänk/sekretär som var mycket lik den du har. Oj, vilka minnen jag får! Lekte kontor, affär, mm… vid hans skänk. Så vacker! Men tyvärr har den kommit på avvägar och finns inte längre i vår släkt (mig veteligen). Härligt att du behållit denna skänk, och låtit dess resa fortsätta inom familjen! Tack för en underbar sida!Mvh Veronica