Emily Brontës enda roman utges 1847 under manligt pseudonym. Ett år senare avlider Emily i tuberkolos. Svindlande höjder har kommit att tillhöra de stora klassikerna. Det känns som ett liv sedan jag läste Brontë. För jag tror att jag har läst romanen. Det kan vara så med klassiker. De är så inlemmade i den allmänna förståelsen av fenomen och livet i stort, så ibland tror man sig ha läst, fast man inte har gjort det. I vilket fall som helst var jag betydligt yngre då. Jag minns den svindlande passionen. Kärleken över allt. När jag läser nu finns de stora känslorna fortfarande kvar där, men nu är det även andra teman som fastnar. Det är styrkan med klassiker. Man läser om dem och finner nya saker. Man lever och ser med andra ögon.
Visst är de svindlande höjderna i känslolivet fortfarande i fokus. Heathcliff, hittebarnet som tas in i familjen på gården Wuthering Heights och som växer upp tillsammans med Catherine. Relationen dem emellan som utvecklas från nära samhörighet till den brännande kärleken. Samtidigt bestäms de och präglas av sin barndom, där Heathcliff faller i onåd när Catherines bror tar över gården efter fadern. Det svarta blir hans liv. Catherine slits mellan det konventionella valet och den sanna, men även omöjliga kärleken till Heathcliff. Att vara den accepterade kvinnan med de rätta egenskaperna, eller en gränsöverskridare som inte styrs av klass och kön. I en avgörande passage i boken fäller Catherine de berömda orden: ” Min kärlek till Heathcliff liknar själva berggrunden – den är inte till så stor synlig glädje, men den är oumbärlig. Nelly, jag är Heathcliff – han är alltid, alltid i mina tankar, inte som en källa till glädje, utan som mitt eget väsen”. De skiljs åt och deras saga, som kvävts i sin linda, går mot sitt tragiska crescendo. Catherine gifter sig med en annan man. Heathcliff reser iväg. Ett möte sker på Catherines dödsbädd, där det ödesmättade beseglas. Innan de många år senare förenas i graven, drivs Heathcliff av hämnd, hat och självdestruktivitet för att i sällsamma ögonblick tro sig se Catherine som spökbild. Det är en galen kärlek utan gränser och utan hänsyn. Det är oförsonligt och bortom allt förnuft.
Berättelsen utspelar sig i ett mycket begränsat universum på de ödsliga hedarna i Yorkshire. Många bokomslag fokuserar på naturen. Omgivningarna är inte bara en kuliss och en spelplats, utan heden, vinden, regnet och blommorna bär romanen. Det är ett hårt och vindpinat landskap med gotiska förtecken. Wuthering Heights är ingen fristad på heden utan en förlängning av den. Ovan syns även fönstret som är en bärande symbol i boken.
Vid min omläsning blev jag förvånad över flytet i boken. Det är en riktig sidovändare. Det är en stundtals klaustrofobiskt liten värld, men karaktärerna och relationerna dem mellan berättas skickligt av olika berättarröster som går in i varandra. Sedan svek mitt minne när det gäller att mycket av boken handlar om Heathcliffs och Catherines släktingar och barn. I ett cykliskt förlopp försluts till sist knuten när det sker en förening mellan Catherines dotter och kusinen Harethon. Innan dess ger Brontë läsaren en närmast helvetiskt vandring där Heathcliffs oförsonliga hämndbegär står i fokus. Människorna blir brickor i ett spel, där Heathcliff bland annat offrar sin egen son. Det temat fann jag svårt att ta till mig nu.
Passionshistorien karakteriseras varken av en sympatisk hjältinna eller hjälte. Catherine beskrivs som självcentrerad, bortskämd och utan känsla för sina medmänniskor. Hennes galenskap skildras till viss del som en följd av hennes personlighet. Heathcliff är ostyrig, omedgörlig och i förlängningen djävulen själv. Det är stundtals ett hopplöst skräcklandskap med ylande hundar, spöken och misshandel. Det är gåtfullt och utan självklara svar. Vid omläsningen fastnade mina tankar mer på det oförenliga och det oförnuftiga, än att bara förföras av den gränslösa passionen som skall få företräde framför allt annat. Heathcliffs fanatiska hämndbegär där människor offras är stundtals svårare att ta till sig denna gång.
Denna gång tänkte jag även mera på de uppenbara motsatser som finns i boken såsom klass- och könsperspektivet och den ständiga konflikten mellan förnuft och känsla. Karin Johannissons mycket läsvärda förord till den nya klassikerutgåvan resonerar klokt kring förväntad kvinnlighet med styrda ramar kring hur man bör vara för att bli socialt accepterad. Catherine slits helt klart mellan sin hela person och att finna sig till rätta i det konventionella. I den konflikten offras Heathcliff och en förening mellan dem blir omöjlig. Det är även intressant att tänka sig Catherines galenskap som en klassisk fristad från alla kvinnliga måsten i den hårt styrda kvinnorollen i det viktorianska England. Ett tema som är evigt aktuellt.
Svindlande höjder är som en av de största klassikerna ständigt aktuell. Jag har skrivit detta till tonerna av Kate Bushs klassiska Wuthering Heights som kom 1978. Klicka här för att lyssna och samtidigt titta på delar av filmatiseringen från 1992 med Juliette Binoche som Catherine och Ralph Fiennes som Heathcliff. Jag undrar om jag har sett den. Nu måste jag definitivt göra det.
Passionshistorien läses just nu av många som är inne på Twilight-spåret. (Jag har en stor populärkulturell lucka att fylla där känner jag. Med vampyrbesattheten från True Blood, skall jag snart göra det också.) Bellas favoritbok är Wuthering Heights. Med en yngre publik i åtanke gör man nu ännu en filmatisering av Svindlande höjder. Som Heathcliff kommer vi att få se den inte helt obekante Ed Westwick. Även om jag inte tillhör den tilltänkta generationen, kommer jag naturligtvis att titta med allra största intresse :).
Avslutningsvis – mina varmaste läsrekommendationer! Svindlande höjder är inte en dammig klassiker, utan förtjänar att läsas och upplevas.
Vad säger Ni andra som har läst Svindlande höjder i klassikerklubben? Det vore väldigt roligt att höra från er och diskutera vidare!
Jaha, då blev det liksom hejdå Bill i true Blood- välkommen Ralph Fiennes om du förstår vad jag menar? Herrejävlar vilket sug i blicken den karln har! Man blir ju alldeles matt. Nu MÅSTE jag bara se den filmatiseringen. Utan mascara, verkar det som…Stort tack för tipset!
Detta är en av mina absoluta favoritböcker. Det är så annorlunda, så mångabottnad, så gåtfull, ja så mycket av allt. Jag tycker att du beskriver boken mycket bra. Hoppas att många blir sugna på att läsa den.Tack även för informationen mellan Twillight och Svindlande höjder. Som lärare får man höra om de böckerna jämt, men jag har inte lyckats läsa dem ännu. Nu kanske jag kan introducera Svindlande Söjder för eleverna utan att det väcker protester.
Hann inte läsa boken den här månaden (men den finns med på min to read list) Jag vill bara säga att jag verkligen uppskattar såna här genomarbetade blogginlägg!
Å tack för tipset, den boken ska jag kasta mig över. Jag har läst Jane Eyre men den är skriven av Charlotte Brontë va?? Eller jag kanske är ute och cyklar. Men den boken älskar jag, en av mina favoriter! Ha en fin dag!
Vilken passion du visar för litteraturen.Ren och skär underhållning att läsa ditt inlägg.Formuleringarna och analysen avslöjar ditt engagemang.Du väcker min läslust.Dags att gå hem och gräva fram mitt eget exemplar ur bokhyllan.: )
Du överträffar dig själv! Tack för ett otroligt genomarbetat och läsvärt inlägg komplett med väl valda illustrationer. Mitt inträde i klassikerklubben har tyvärr blivit fördröjt p.g.a det extremt stressiga slutskedet då avhandlingsmanus ska förvandlas till en förlagsutgiven bok. Men du har verkligen lyckats väcka min lust att ta mig an klassikerna igen!Må så gott!Anna
Vilken fantastisk recension du har gjort! Fint inlägg!
Jag skulle gärna vara med, men nu har jag tappat all ork. Min mamma har fått bröstcancer igen…
Jag blev oväntat fängslad av berättelsen. Från början var jag mest intresserad av att läsa den p.g.a. referenserna i twilightböckerna. Jag hade inte väntat mig att det skulle vara så svårt att lägga ifrån sig den. Berättartekniskt blir jag imponerad av Brontës sätt att arbeta med de olika jagberättelserna och ramupplägget med Mrs Deans berättelse för Mr Lockwood. Det känns som att hon i sättet att blanda de olika karaktärernas berättelser och på så sätt skapa spänning har inspirerats bl.a. av Sindbad Sjöfararen i Tusen och en natt. I övrigt fascineras jag av hur Brontë gestaltar i stort sett alla mänskliga känslor utan att det känns klichéartat. Det tema som griper mig mest är inte heller den omöjliga kärleken utan gestaltningen av hur våra uppväxtvillkor formar oss, t.ex. i skildringen av Heathcliffs, Haretons och Linton Heathcliffs livsöden. Men vad krångligt det är när barnen bär sina föräldrars namn och efternamn som förnamn etc! Det får mig att tappa tråden flera gånger.
Otroligt heltäckande recension! Jag har inte läst boken på många år, men jag minns verkligen att den var som du själv skriver en riktig sidvändare. Jag skulle då verkligen inte tveka att läsa om den, i synnerhet inte efter denna inspirerande påminnelse!
Jag läste Wuthering Hights på engelskan i gymnasiet och det jag kommer ihåg mest är nog bilderna som dök upp i huvet av dom där ödsliga hedarna… Blir verkligen inspirerad att läsa den en gång till på svenska, kan ju va så att jag missade en del av känslan när jag fick anstränga mig lite för att förstå. Och det är alltid lika mysigt med det där viktorianska engelska, gamla gods och hästar och snobbiga damer, me like 😀
hej weronica:). jag vet inte riktigt hur jag hittade till din blogg men det gjorde jag i alla fall=). haha. jag tänkte fråga dig en sak, i vilket program gör du dina modecollage? för de var väldigt snygga, måste jag säga!!!! kramar på dig
Aaah. Din blogg är som balsam för min stressade själ. Hinner inte läsa för allt jobb, men attans vad du gjorde mig sugen att delta i “klassikerklubben”. Jag har en del pärmar att tugga igenom, både för underhållningens, njutningens och allmänbildningens skull. Du inspirerar mig att hitta tid för det.
Helena: Jamen eller hur :)?! Ralph är ju magnifik i Den engelske Patienten, men detta verkar vara något alldeles extra. Jag har såklart bokat filmen – den var tyvärr slut just nu. Jag måste se den – typ snarast möjligt känner jag :)Ida: En sann klassiker, håller med. Jag tyckte mycket om den nu när jag läste den och kommer att ta med den framöver i bagaget. Precis, där har du nog en fin ingång till eleverna. Jag har inte heller läst Twilight eller sett filmerna, men jag vill göra det. Sofia: Tack! Vad glad jag blir! Jag har funderat en del kring formen på dessa inlägg och det känns väldigt kul att få positiv respons på utfallet!Anna: Jane Eyre kommer jag att läsa framöver i klassikerklubben. Ja, Charlotte är Emilys syster. Svindlande höjder är en lite annan typ av mångbottnad berättelse – jag rekommenderar den varmt!Sara: Tack! Vad roligt att Du blir inspirerad. Happy läsning då :)Anna: Tack snälla för dina fina ord! Jag blir glad och peppad till mer läsning och inlägg i denna anda. Jag förstår att du har fullt upp nu. Varmt lycka till i slutspurten!
Nilla: Tack!
Lo: Jag saknar ord. Det räcker nu. Bara all lycka till dig. Kram
Åsa: Roligt att höra om din läsning. Jag håller med om drivet i berättelsen. Man vill vidare snabbt för att få hela storyn. Det är skickligt uppbyggt. Brontë lyckas att skildra mycket av den mänskliga naturen. Temat med hur uppväxten formar individen är fashinerande. Tydligast framstår det i Haretons fall som går från att ha varit ett barn omgivet av kärlek till att gå ned i misär och kyla, för att sedan lyftas upp igen. Namnen är lite förvirrande – jag fick bläddra tillbaka till släktkartan i början av boken flera gånger. De lika namnen är ju dock även en viktig del av berättelsen där allt går runt i en cirkel för att till slut uppnå viss försoning. Jag har allra svårast för namn när det gäller ryska författare. Man må ladda inför Brott och Straff 🙂
Annika: Tack! Jag blev förvånad hur mycket boken grep tag i mig. En högst levande klassiker som håller skulle jag vilja säga.
Elin: Svindlande Höjder är inte lika mycket feelgood som Jane Austens galanta danser, men det finns andra kvalitéer 🙂 Läs den på svenska du. Jag blir inspirerad att göra tvärtom – dvs läsa den på engelska nu.
Camilla: Outgrundliga äro nätets vägar ibland. Välkommen hit 🙂 Jag gör collagen i Photoshop Elements.
Frida: Tack för fina ord! Kul att Du känner dig inspirerad. Det är ju så med klassiker – de finns med i det mesta runtomkring oss – och jag känner för egen del att det känns inspirerande att läsa för att finna nya ingångar till annat. Ibland är det värt att ta tiden. Det vore kul om Du kom med!
Vilket otroligt fint inlägg, jag blir riktigt lässugen och glad av att läsa din genomarbetade och välskrivna text. Jag väntar fortfarande på att få hem boken men när den är läst ska jag återkomma med en kommentar! Så många fina illustrationer och bilder du har hittat på temat. 🙂 Kul att Jane Eyre också är med på lästlistan, den är också beställd!
Vilket sammanträffande – jag såg filmversionen med Ralph Fiennes och Juliette Binoche på någon CanalPlus -kanal för ett par veckor sen. Den kanske hinner visas några gånger till…En väldigt bra version. Se den 🙂
Nu har jag läst om ditt inlägg (efter att själv har läst boken) och jag kan bara instämma i dina ord. Fantastisk läsupplevelse och fortsatt aktuella teman. Det som fängslar mig mycket är känslan av att läsa en modern bok – både stilistiskt och innehållsmässigt. Jag förvånades över råheten och det mörka. Snyggt berättargrepp och som du skriver helt klart en sidvändare! 🙂
I opine that to get the loans from banks you must present a good reason. However, one time I have received a student loan, just because I was willing to buy a house.