Ibland stannar livet till lite. Långt inne i hjärteroten. Sådär så att man ligger vaken länge på natten och pratar om andra saker än de där triviala vardagliga bestyren. Man fattar varandras händer i mörkret. Förhoppningar. Farhågor. Styrka. Svaghet. Vår familj. Vi. Berörd. Med många tankar om hur allting snurrar.
I går fick jag reda på att min barndomsväns dotter fått diagnosen autism. Vi stod varandra så nära en gång i tiden. Vi var varandras livselexir. Framförallt brevledes. Vi klamrade oss fast vid varandra i svåra tider. Och det var en sådan tur att vi hade varandra. Nu finns vi mer i utkanten. Våra cirklar möts ibland och då tar vi vid där vi slutade senast. Men med ens kan man kastas rakt innanför huden igen. För det vi var. För det vi är. Och för det vi alltid kommer att vara. Så nära. Så kändes det i går.
Hon har börjat blogga här. Kanske någon av er som vill läsa? För tänk vilken tur hon har min vän som fick den allra ljuvligaste flickan i världen. Och tänk vilken tur den lilla flickan har som fick just min vän som mamma ?
Elisabet älskar att teckna. Gärna med många färger. Hon ritar myror, katter, tigrar och flickor, och kommenterar det hon gör för sig själv. Bilderna är så fina (de som hon ritar på väggen också, även om jag egentligen inte tycker att hon skall rita just där…) och detaljrika, med morrhår och öron och ögon och känselspröt. Och alla figurer är glada.
Vad fint du skriver om din vän, sitter med en klump i halsen. Ja, vissa saker får en verkligen att stanna upp och tänka att ett tvättberg storlek jättehögt inte är så svårt att bestiga ändå, i jämförelse med många andra saker.Kram!
Gud vilket fint inlägg, Weronique fantastique! Ska genast klicka in på din väns blogg, Varma höst-kramar!
Tänkvärt – Kramar!
Så fint du skriver Weronica.Om det allra viktigaste att kunna känna med andra.Att lyssna, ta in, och begrunda det som egentligen är svårt och jobbigt.Att bara finnas där som alltid, trots att åren kanske har gått.Det kan tyckas självklart.Men jag tycker man gång på gång märkeratt många människor har lätt att gömma sig och stoppa huvudet i sanden när något händer som är obekvämt och jobbigt. Kramar!
Elisabets mamma skickar också en stor kram.Sitter med tårar i ögonen.Jag önskar att Elisabet finge en vän som du.
Visst kryper det in under huden ibland – det där man inte vill tänka, det där man inte önskar någon och det där som får en att tänka på livets finaste och sköraste. På livet. Då är det skönt att hålla handen i mörkret och prata av sig innan godnatt-kyssen.Och fin vänskap är ovärderlig. Jag önskar Elisabet och hennes familj det allra bästa!Kram.Lina