I dag funderar jag på det där att gilla. Och vilka bekräftelsejunkies vi är i mångt och mycket i denna positivitetskultur. För det skall gillas. Mest hela tiden. Och detta växer barnen upp i. Slänger en blick på dotterns aktiviteter på FB. Och den senaste flugan bland de lite äldre barnen tycks vara att skriva R.I.P. och sitt eget namn. För att sedan tillägga att man skall skriva ett hjärta om man skulle bry sig om detta var verklighet. Eller trycka på gilla-knappen då för att visa sitt stöd. Så befängt och osmakligt kände jag direkt. Men det är vuxenvärlden som skapat dessa gilla-knappar som det skall tryckas på i tid och otid. I dag ogillar jag. Definitivt.
Jamen fy så hemskt! Jag gillar att vara positiv, det är en del av mig. Men när det kommer till att gilla allt och allas personliga uppdateringar på FB känner jag också ett slags avsmak. Varför liksom?\nTack för en bra och tänkvärd text.\nJohanna\n
Usch vad osmakligt! Ogilla.
Har också hört om liknande, där unga tonåringar skriver att \”gilla om ni tycker att jag skall ta livet av mig\”. Hu!
Va tvungen o läsa tre gånger för och fatta 😛 Fy fan rent utsagt.. Varför? Själv dissar jag fb helt just på grund av att detta eviga bekräftelsesökande..