På den internationella kvinnodagen väljer jag att göra mig till en del av det hyllningsprojekt till lärare som pågår just nu här. För vilken viktig uppgift de alltid har. När jag var liten var min högsta dröm att bli lärare. Jag provade mina talanger på mina högst ovilliga småbröder som hade myror i brallan och inte alls ville sitta still och leka skola med mig. Men jag körde på ändå, tills jag fick börja på riktigt. För jag älskade att börja skolan. Jag hade väntat och längtat så länge. Att få egna böcker. Att få en bänk. Att få en skolväska.
Mina hjältinnor som jag aldrig glömmer och som jag alltid bär med mig heter Anita, åsa, Gunnel och så Anita igen. Anita vars man hade varit med på det kungliga bröllopet 1976. Hon som hjälpte mig med att fixa med lingonris till kronan när jag var lucia i tvåan. Hon som skrev små multiplikationskörkort till oss när vi klarade gångertabellerna. Hon som uppmuntade mitt skrivande. åsa kom som ett kortklippt solsken till tredje klass i en liten Golf som hon parkerade på skolgården. Hon såg mig som den duktiga flicka som jag var som behövde utmaningar. Hon gav mig fria händer att skriva långa och omständiga arbeten om Gustav Vasa. Hon lät mig låna hem historieboken så att jag kunde läsa in den på ett kasettband hemma. åh, vad jag tyckte om henne. Gunnel var min SO- lärare på högstadiet. Hon hade blond page och platta skor. Hon visste massor om sådant som jag ville lära mig allt om. I en värld där jag var ganska vilsen och hade mycket att styra med mig själv stod hon som en trygg pelare där framme vid katedern. Så den andra Anitan. Min svenska och historielärarinna på gymnasiet. Hon såg mig. Hon lärde mig massor i ren ämneskunskap, men också om vad det är att vara människa. ”En gång är ingen gång. Två gånger är en gång för mycket”. Det säger jag till mina barn idag. Med respekt, tillgivenhet och vördnad alla ni starka kvinnor som format mig genom åren. Tack ska ni ha.
Fint skrivet av dig!
Tack! Som engagerad lärare idag måste jag bara säga att dina ord värmer, för det är alldeles för sällan vi får höra de en där orden om att det vi gör varje dag med barnen är betydelsefullt. Många hamnar istället i gnällträsket där man kräver saker av oss istället för att man inser att det finns andra vägar att gå. För egen del kan jag bara säga att jag tänker på det varje dag, att se alla barn för det unika som just är unikt för dem. Varje dag, varje barn.
Vilken fin hyllning till dina lärare! Hoppas de läser detta eller får veta på något sätt vad de betytt för dig. Det måste ju göra det värt en hel del av alla mödor en lärare lägger ner att få höra så fina ord.
Jag hoppas och önskar att några av dina gamla lärare läser dina fina ord. Jag har också fina minnen av två kvinnliga lärare som påverkade mig mycket. De är en av anledningarna till varför jag själv utbildade mig till lärare.