11 april 2010: Jag har alltid sagt att jag tänker sådär kontinuerligt istället för att samla ihop till en livskris. Sedan kommer jag plötsligt till ett läge där det känns som jag står på randen till att falla rakt i en i alla fall. Kan man inte vara lite mer orginell? Going trettioåtta i sommar. Och för första gången känns tiden så påtagligt. Livet passerar. Man har satt upp sina ramar som man lever inom. är det detta som är allt? Ja, ni hör. Inte en enda tanke som är unik ;). Så vete sjutton vad man skall hitta på riktigt. Det känns dock som en konstruktiv mental berg- och dalbana, snarare än riktig gråskala. Det känns som om något nytt väntar. Vet inte vad. Ingen aning. Kanske inget speciellt mer än ett nytt tankesätt. Stort nog det i och för sig. Så detta är jag just nu. Mot trettioåtta. Lite tufsig i kanterna. Men ändå – på gång :).
Hösten 2011: Jag är ju ingen särskilt orginell snart fyrtioåring. Jag brukar säga att jag krisar koncentrerat, så någon samlad genomklappning kanske jag inte ser framför mig. Men det har liksom kommit smygandes i doser som har puffats ut som små moln under de senaste åren i mitt liv. Och det är precis som Joyce Carol Oates skriver: “Det är olyckligt, man skulle nästan kunna säga att det är orättvist, att de mest hjärtslitande avslöjandena är så banala, vanliga.” Man kan ju skaka på huvudet hur mycket man vill åt alla väggord med Carpe Diem, tills man helt plötsligt står där en dag med vetskapen om att det där med att fånga dagen, det är ju precis det som livet handlar om. Banalt och vanligt såklart, men knappast mindre sant för den som insikten verkligen drabbar. Jag har märkt att jag har blivit mer medveten om just det som Oates skriver mycket om i änkans bok. Livet är förenat med döden. Våra dagar på jorden är inte oändliga, utan det kryss vi sätter i almanackan för en dag till som gått, är just en dag av vår utmätta tid. Detta vet vi ju alla. Det är banalt. Men det är inte förrän tanken får fäste i en själv, som den får någon egentlig betydelse för ens liv.
Det är högst troligt att jag inte hade varit mottaglig för mycket av symboliken i boken, utan avfärdat det hela som ett slitet bildspråk innan, men nu märker jag hur ögonen fuktas när Joyce Carol Oates går runt i sin framlidne make, Raymond Smiths trädgård. Tulpanlökarna som han planterat på hösten kommer upp ur jorden på våren när han inte längre finns kvar hos henne. De blir först alldeles outhärdliga att se på, som en hånfull påminnelse om det som varit. Sedan skövlas rabatterna av rådjur och det blir en stor sorg över att blommorna inte fick finnas där. Banalt? Säkerligen. För mig kändes det just precis nu drabbande."
Hösten 2012: Jag märker att jag söker i marginalerna. Efter det ofärdiga och det skavda. Det där som skorrar och som bekymrar mig lite. Som inte riktigt passar in. Det oväntade i en mönsterblandning. Kontrasterna. Det där som vid första anblicken inte alls går, som blir alldeles för mycket, men som på något sätt ändå finner fram. Sådant där som jag trodde aldrig om, men som ändå fyller ut sprickorna. Jag märker att jag tycker om det vissna. Det bedagade. Det lite blekta. Jag har blivit mer förlåtande. Ett lite böjt och blekt vykort stod där i stället på Ellen Keys Strand vid foten av Omberg. Ellen och hunden Wild 1911. Innan hade jag gått på guidad tur genom huset och dröjt vid detaljer som etsat sig fast. Den intima stämningen i Keys allra mest privata rum. Vingslagen av att titta på hennes skrivbordsalmanacka där hon skrivit ner tider att passa. Den sista noteringen dagarna innan hon dog. Alla dessa människor. Alla dessa historier. Jag tror att jag börjar få tillräcklig distans till mig själv, för att intressera mig fullt ut för andra. Jag läser biografier och livsberättelser. Jag blir otroligt fascinerad och inspirerad av Edmund de Waals Haren med bärnstensögon. Alla dessa saker, allt detta överflöd, dessa tavlor, figuriner, utmejslade keruber i taken, dock alltid med en viss reservation. Den sköra linjen mellan allt det som vi tar för givet och hur snabbt det kan vändas till något annat. Det ärvda 1700-talsskrivbordet med förgyllningar som de framstormande nazisterna vräker ut ur fönstret den 11 mars 1938 från den judiska familjen Ephrussis palats i Wien. Breven som ligger i skrivbordet sprids för vinden. Jag börjar tro att tiden är kommen för mig att läsa Proust. Volymerna har stått där länge. Jag har aldrig läst dem. Men det kanske är dags nu. På spaning efter den tid som flytt. Jag dras till det sinnliga denna höst. Det taktila. Det man kan känna med handen. Dofter. Rosknopp. Te som dragit lite för länge. En dammig gammal bok. Mina sovande barn. Det dunkla, det gömda, det fördolda, det glömda. Det lockar mig nu. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, men jag vet att där jag har varit, där har jag varit tillräckligt länge.
Februari 2013: Lite på väg ur känner jag. Jag håller på att få distans. Till smärtan. Till den där utvecklingsfasen som jag befunnit mig i snart tre år nu. Jag är gladare. Säkrare. Förvissad om att det bästa väntar där ute. Och det är jag himla tacksam för. Lev och lär. Detta är jag.
<3
fint.väldigt fint.tack …
Fina Weronica..Underbart beskrivet.Kan känna igen mig i vissa delar.
Fantastiskt skrivet!
Så himla fint skrivet! Tack för att du delar med dig <3
Så ärligt och befriande uppriktigt, inspirerande.KramMaria
Vilken underbar text! Tror att jag förstår vad du menar. Tankarna ändras lite när åren går och priolistan får en ny ordningsföljd.Tack för att du delar!
Du är fin du Weronica! Livet är skört; något mitt jobb lär mig varje dag men det är svårt att fånga nuet, jag måste öva mer! Kram Malin
Så fint och personligt! Tack för att väljer att dela dina tankar och känslor med alla oss som tittar in här.
vackert. är så glad att du delade med dig av dessa texter. tack.
Skrivet med så stor närvaro av livet, som levs just nu, med både den skörhet och fina stunder som blandas.Tack
Absolut vackert. Men sorgligt. Jag får lite ont i magen. Blinka bort lite tårvätska liksom. Jag tror kriser kommer oavsett ålder, antingen är man i tänkar-land eller inte. Tack för ditt fina avslut. 2013. Hopp om ljus. Vändning. Styrka. Vackert.
Åh , Weronica! Du skriver så vackert att jag nästan vill gråta en liten skvätt… du borde fundera på att skriva en bok! Eller två….:)
Fina du! Du fångar det så vackert i dina ord!
Fint, personligt, rörande!
Så svårt att ens skriva något efter en sådan text. Allt blir lite fattigt och tunt liksom. Jag blir berörd, tack för att du delar med dig <3/Cecilia
Här har jag gått och tänkt att jag gillar din blogg lite mer än alla andras pga fredagssvepen som inspirerar med sin bredd, eller pga av gemenskapen jag känner med dig i din nyförälskade ton när du talar dig varm om trädgården. Jag vet bättre nu! Inte för att jag haft fel. Inte alls. Allt detta uppräknade får mig att fastna för denna lilla blogg men det är ju det här, din bredd, ditt djup, alla dimesioner som får det att slå an på alla strängar samtidigt. Igenkänningen är nästan fysiskt smärtsam. Tack för att du sätter ord på livet självt!//Sara
Vad fint du skriver!
Fint skrivet!
Jag började gråta. Precis så där hade jag också kunnat skriva. Jag har också ställt mig frågan "var detta allt?" på fullsate allvar, och plötsligt förstått innebörden i "fånga dagen". Det känns bara så genant att det råkar vara så oerhört klyschiga ord. Man känner sig så patetisk.Jag har inte kommit till det sista ännu, den där insikten om att det bästa väntar, men du ger mig hopp. Tack snälla!
Så fint du skriver!!!!.Kram Christina
Tack för att du delar med dig. Fint skrivet. Trevlig helg
Tusen tack för alla era fina kommentarer!
Jag blir glad över att du så frikostigt, modigt och öppet beskriver det som ligger nära dig. Ha det fint!
Fint med mycket tänkvärt! Tack för att du delar med dig. / Daniella
Ser fram emot en längre text. Typ en bok. En lååång bok. Du kan!
Fint. Så hade jag också skrivit – om jag hade kunnat…Du borde ge ut en bok. Ta tillvara på din talang att skriva.