Vi har blivit med en liten klassiker i köket. Den fyndade Pappelinan var först tänkt till tvättstugan, men så var den så himla trevlig på vid köksbänken. Så där får den ligga kvar. Iskalla vindar här i dag, men jag har varit ute på en promenad i maklig takt i hela två komma fem kilometer. Det är mycket för mig just nu. Och jag känner mig såväl stolt som glad. Känns lite som om livsandarna återvänder på alla möjliga fronter. Ack, så gott! Fin söndag!
Bidrag till Fabrikens söndagsbild.
Där ligger den ju mer än bra 😉 Stanna en stund säger jag bara… och trevlig söndag vill jag också passa på att önska;)kram
Och där ser den ut att trivas alldeles förträffligt ..:) och själv har jag bara kommit till soptunnan ..det är verkligen iskallt ute , så blir mäkta imponerad av din promenad…*ler
Fint kök! Vi har en likadan matta i vårt kök på landet och trivs bra med den.Susanne
Fint! Och så fin din Pilasterhylla är!
Åh, din Pilaster fullproppad men kokböcker är underbar! Härligt med promenad. Hur är det med dig nu – om jag inte minns fel så hade du ganska mycket problem med ryggen för ett tag sedan. Hoppas den skiten har försvunnit. Kram.
Vilket fint kök ni har! …och mattan passar himla fint där. Huu…idag har vi det iskallt i Stockholm och strålande sol. Blir nog tyvärr inte så mycket utevistelse för mig i denna tentaperiod, men tar paus för att besöka mina favoritbloggar istället:)
Tina: Ibland blir det bra fast man inte alls klurat innan 🙂 KramPiazzan: Absolut så! Isande vindar – hu! Snart varmare får vi tro!I min smak: Vi har några Pappelina innan och visst är de både bra och fina klassiker.Lina: Ja, den gör mig glad med alla sina färgglada bokryggar!Kristina: Jag kämpar på. Och försöker tänka positivt. Jag är totalt otränad för tillfället, så det gäller att börja på en mininivå. Hoppas att det skall bli en fin vår! KramLinda: Heja dig i din tentaperiod! Paus måste man ta då ja 🙂
Den är märklig den där känslan att trots att man betraktar sig som en rätt ung människa inte kan göra det man vill med sin kropp som man alltid tagit för givet. Och det känns fint när man tagit sig till punkten att kunna glädjas över sina framsteg utifrån de nya underliga förutsättningarna istället för att bara sörja det man förlorat… Glädjs med dig!KRAM Cecilia
Cecilia: Tack snälla för dina fina och peppande ord! Precis så är det. Kram