Nystart med tillbakablick

 

 

Jo då, nu kickar jag igång igen. Barnen börjar skolan i dag och jag samlar ihop mig inför höstens projekt. Det har varit en lång sommar. Jag har mest ägnat mig åt att må bra så där i största allmänhet. Och försökt le så mycket som möjligt. Som ovan på Zetas trädgårdscafé. Jag har lyssnat massor på Håkan Hellström. Och nickat åt de kloka raderna. Man måste dö några gånger, innan man kan leva. Känner mig grymt laddad inför fortsättningen. Som en klok liten i min närhet sa när vi resonerade om de stora sakerna. "Ibland förlorar man sig lite. Och man vet inte riktigt vart man ska gå" "Jo, jag vet vad jag skall göra. Jag skall leva livet".

 

Jag fick syn på att Fabriken drar igång hösten i dag med ett återvinningsinlägg. Jag kör en favorit i repris från mars 2012 om min stil. En del har förändrats här hemma sedan dess såklart, men mina tankar är still going strong. Ni har med andra ord sett det förut, men det tål att fungera som ett slags avstamp inför vad som komma skall. Roligt att vara tillbaka på allvar kära läsare! Hoppas att ni har haft en fin sommar! 

 

Man tackar sitt bildarkiv stunder som dessa. För inte skulle väl jag ligga sjuk och huset vara upp och nervänt när det vankas roliga Fabriksutmaningar som Min stil . Men så blev det denna gång. Så för min del blir det nya ord och recyclade bilder. För jag kan inte låta bli att vara med såklart. Min stil. Himla roligt att tänka kring. Det är sällan den formuleras i ord. Klyschorna ligger hela tiden på lut. Men det hör möjligen till genren. Jag dristar mig ändå till att karakterisera min stil som klassisk med twist. Jag är svag för det hållbara och det tidlösa, men kryddar anrättningen med modetillägg som känns mycket nu. Jag tycker om en frodig mönsterflora, samtidigt som jag är fast förankrad i det lugna och det strama. Jag är en estet som tycker om de små tingen som ger liv till helheten. Jag vill föra fram de vackra tingen och omge mig med det som jag älskar och som ligger i säsong. Liksom Josef Frank tror jag att saker som man tycker om har en förmåga att smälta samman till en helhet. Jösses, har jag alltid varit så snusförnuftig och färdig med mitt uttryck? Nej, icke då. Jag har suktat efter och sparat till såväl lite billigare som lite dyrare konceptinredningar. Men fördelen med att bli äldre och säkrare är för mig att jag struntar i mycket. ängsligheten försvinner. Man blir trygg i sitt eget uttryck. Trist? Nej då. Man måste alltid ha den där dörren öppen för nya intryck, överraskningar och inte minst lust till att tänka annorlunda. Det är då det blir dynamiskt – och kanske – till sist då – personligt.

 

 

 

Säsonger betyder allt för mig. Dofter, smaker, blommor, kvistar. Allt får utrymme och gör att jag känner livet i mig. Med min stil vill jag visa att man med små medel kan förändra stämningen hemma. Den där washiväggen har vi ju sett till leda – jo kanske det. Men samtidigt är det ju så hemma. Vissa grejer är konstanta och förändras sällan. Så är det i min stil. Blommorna som står framför varierar, några nya vykort kommer upp, en ny teckning. Och så får det lov att vara även i en ombytlig bloggosfär tycker jag. Man kan inte hela tiden köpa nya prylar, men man kan med små medel se det gamla med lite nya ögon.

 

 

Om man omger sig med en bas som man genuint tycker om och har valt utifrån det kriteriet, så kan man vara säker på att det kommer igen med jämna mellanrum även när det gäller aktualitet. Våra ekmöbler var så långt ute på utelistan som de någonsin kunde vara ett tag, men so what? Där bland allt det svartvita förstod man ju att folk skulle bli sugna på trä igen och det blev de ju. A thing of beauty is a joy forever. Och dateras inte så himla lätt.

 

 

Svenskt Tenn. Min eviga följeslagare och ett ständigt inslag i min stil. älskar det mesta därifrån. Kanske just för att de förmår att alltid få sina klassiker att kännas aktuella. Och att ett litet ting därifrån kan få rummet att lyfta.

 

 

Essentiellt i min stil är stilleben. Jag föser ihop saker som jag tycker om på alla möjliga ställen. Här blandas klassikerna med det aktuella. Saker och ting plockas om och skiftar plats efter känsla och stämning. Här avspeglas ofta det som hjärtat bankar extra mycket för just nu. För det är kul med tillfälliga passioner – också. Men man behöver kanske inte sukta efter designad dyr marmor, när man kan finna en loppisvas för en tia. Som säger marmor minst lika mycket.

 

 

Klokheter i senaste Rescidence angående eko och shopping – "den bästa saken är den som man aldrig vill slänga". Sådan är min stil. Jag vill känna för det som finns omkring mig. Det spelar ingen roll om jag köper något billigt på IKEA eller om jag sparar i många månader för att kunna köpa något – utgångspunkten skall alltid vara att man skall vilja ha det. Alltid. Något annat vore konstigt. Sedan lägger jag undan ibland och tar fram igen efter ett tag, men de där felköpen försvinner alltmer i takt med att de grå hårstråna tilltar.

 

 

Min stil är för all del ganska dammig och ganska rörig emellanåt. Jag är ingen pedant, utan gillar lite bohemchict och ombonat med många saker framme, innan jag får spader på allt och vill rensa, rensa, rensa och plocka bort. Böcker. I mängd. På massor av ställen. Liksom tidskrifter. Min stil är högarnas stil. Ganska ofta.

 

 

Herrskjorta och färgglada slipsar mot blommig tapet.

 

 

Blåvitt porslin med vårens första krokus.

 

 

Mitt älskade arbetsrum med Morris pilblad.

 

 

Min gammelmormors chiffonjé som jag först inte tänkte ta in när vi flyttade, men som jag sedan saknade och som jag nu inte vill vara utan.

 

 

Köket. Basalt i sin utformning med tillägg som gör det till vårt.

 

 

Så är det det här med mina säsonger. Stilen är tämligen konstant, men den får sina tillägg i takt med årstidernas förändring. Jag är alldrig så pastellig och lantlig som när pelargonerna kommer på våren. Eller när syrénerna blommar. Jag är aldrig så stenig och betongig som när jag är på Gotland. Jag är aldrig så murrig och ombonad som jag blir på hösten. Då målar jag inte om ett rum, utan då köper jag mig en pumpa och blir därmed nöjd – typ 🙂

 

 

Denna mintiga vår återupptäcker jag en gammal kanna i ett skåp. Jag kan inse att jag inte alltid kommer att vara helkär i mintgrönt och därför är det nog klokt att inte göra några större investeringar, men några små detaljer här och där som blir mer flyktiga, det kan man gott unna sig.

 

 

Det där stora som består, där slår min klassiska ådra till. Då vill jag inte ha några överraskningar, utan där är min stil grundmurad.

 

Bidrag till Fabrikens torsdagstema.