Nu startar Fabriken sin hösttermin. Jag inställer mig härmed i tjänstgöring och ser fram emot en kreativ tid i vanlig ordning. Heja dig, Tina, som blåser i fabrikspipan med egen kraft nu.
Höstens första tema är En plats att växa på. Jag hamnar i vår soffa på övervåningen. Vi drar oss ofta dit och börjar bygga kokong när det närmar sig kallare tider. Vid skolstartstider blir det så påtagligt. Växandet. Henrik och jag brukar prova ibland. Om jag fortfarande orkar bära honom. Och än går det. Men inte så himla länge till.
Sonens målning. Min allra finaste i höst.
Så där sitter vi, mest Henrik och jag. Och tittar på Idol klockan åtta och käkar körsbär. Vi skulle nog kunna avvara programmet, men det är så mysigt att sätta sig ner en speciell tid. Vi sitter där och fnissar lite. Gissar vilka som ska gå vidare. Skrattar på samma ställen. Och jag tänker att det är nog precis det här vi behöver för tillfället. För just nu växer vi båda så att det liksom knakar. Han har blivit lång och behöver nya kläder. Han är mitt uppe i tiden mellan stor med krav på sig, fast han fortfarande är liten. Jag har sträckt på mig och börjat leva mera igen. Vi är på väg. Båda två. Och för att orka med allt det stora, så behöver man det lilla. Den där grundmurade tryggheten. Under filten. Tillsammans.
Så jag tar några fler bigarråer. Och blir så glad att jag fortfarande kan fånga honom i min famn när han hoppar. Lite till.
Bidrag till Fabrikens torsdagstema.
Så fint skrivet, blev verkligen berörd.
Mysigt! Jag får längt efter en liten 10-åring som fortfarande sätter sig i ens knä…. min är 19 nu och kramas i alla fall som tur är!
Åh vad fint! Med tårar i ögonen tänker jag; vill oxå växa så det knakar. Ska bara fundera ut hur.
VIlken underbar text och fina bilder! Å vad jag känner igen igen mig i växande söner, men min har passerat den tiden ni är i nu. 13-åringen vill inte sitta med mamma längre i soffan, och numera är jag minst i familjen (trots mina 1,75). Njut av tiden! Kram Elisabet
Vilken vacker text, Weronica. Härligt att fortfarande kunna fånga de där ögonblicken tillsammans.
Fina, fina ord!
Fint!
Fina ord!
Vacker text och vackra bilder!
Vilket härligt inlägg, Weronica! 🙂
Underbart inlägg! Fint tema som du tolkade på ett fantastiskt sätt. Min 12-åring har passerat "fånga-i-famnen-storlek" och det kan ibland kännas lite vemodigt. Men som tur är får jag fortfarande kramas massor och pussa de gosiga mjuka pojkkinderna 😉
Fint inlägg! Hösten tycker jag känns som en nystart, samtidigt som man vill dra sig tillbaks lite, vara hemma och mysa i soffan med tända ljus och alla serier som drar igång! 🙂
Du, jag blir så glad av dina ord. De värmer. Ibland hugger det till i mig när min sexåring inte vill kramas eller mysa. Vart tog min lille kille vägen liksom? Tydligen finns han kvar. I biggaråskålen om inte annat..! Kram!
Vilket fint inlägg, blir alldeles varm i hjärtat. De där stunderna får man ta till vara på.
Ert soffhörn inbjuder verkligen till höstmys! Tycker mycket om ert fina familjefoto – det får mina smilband att dansa lite. :)Men mest tycker jag att sonens målning är fantastisk – jag får impressionistiska och kubistiska vibbar här! Och så sköna färger sen./helena
Vacker text, vackra bilder. Ser så där riktigt myspysigt ut.
Fantastisk text och underbara bilder, Weronica. 🙂
Men Å! Å så fint du skriver. Känner lättnad också, eftersom mina bara är 3 och 6, men ändå känns det som om tiden springer ifrån oss varje dag… Så glad för din skull, att du växer! Hurra för det och trevlig helg! Kram från Frida
villken härlig blogg=)