Som sagt, det är svårt att värja sig för den rådande 70-talstrenden inom modet. Hur jag än vill köra det där bohemchica med lösa blusar och höga utsvängda jeans så är det inte något som jag ser mig själv i. Det gäller som alltid att finna en egen väg i det hela – att kombinera det som känns mycket nu med det klassiska som alltid är stomme för mig. Jag har sökt stilikoner på Pinterest och hamnade hos Jackie Onassis. Hennes stil är alltid oklanderlig och inspirerande, men nu tittade jag lite extra på hennes sjuttiotalsstil. Och här har jag något att gå på.
Höga midjor, byxor med vidd, långa halsband, skjortor och inte minst kappa och sidensjal. Damigt, chict och tidlöst men med twist – precis som jag tycker om det.
Efter denna stilexposé hamnade jag – även det i vanlig ordning – inne hos Hermès för att fönstershoppa sjalar. Jag vet inte hur många år jag har önskat mig en sjal, dessutom varit nära att investera några gånger, men det har aldrig blivit av. Det är lite samma med kläder som med inredning för mig. Tankarna snurrar mycket kring bestående saker som kan användas i många år framöver. Det här är väl ett stensäkert kort i den genren. Nu tittar jag mycket på de smala sjalarna – de s k Maxi-Twilly – och tänker att en sådan där tjusig rosett skulle bli en alldeles lagom sjuttiotalstwist för mig i vår. Måhända dags att göra den där investeringen nu (och kanske omsätta de pengar som jag sparat efter att ha dragit in på ett antal tidskrifter från och med i höstas) eller vara himla snäll och önska sig?
Något sådant där kanske. Den där kappan som jag fann till halva priset och så lite siden på det. Ja tack.
Jag, som är en slowdecorator precis som du, gav mig själv en Hermès-sjal som belöning för att jag nått mitt nyårslöfte att träna 100 pass förra året. En perfekt motivationspresent som kommer att hålla i generationer.