Tänker på: Kreativ inredning

Ulrika som bloggar på Seventeendoors hos  Lovely Life skrev en krönika i går “Om att gilla samma typ av saker”. Jag läser alltid krönikorna med intresse och glädjer mig i vanlig ordning åt mer diskussioner och tankar i genren. Jag tog mig an det där om likriktning innan jag somnade i går och sedan har jag inte riktigt kunna släppa det. Det där gnagande kring att det är dags att gå vidare. “I´m moving on” hela vägen liksom. För jag känner att den här typen av diskussioner om flockdjur, vem som är först med något, blogghem som lite av ett showcase för det senaste, är lite av en återvändsgränd där vi lätt fastnar och står och stampar. Jag är själv en lika god kålsupare och har ägnat mig åt diskussioner i linje med detta här på bloggen och i andra sammanhang. Jag har gärna markerat att jag minsann haft saker långt innan de blev trendiga och fanns hos många. Det är inte heller så “att ingen vill veta var du köpt din tröja” utan kommentatorsfält på Instagram fylls ofta med “var kommer mattan från? var hittar jag den där ljusstaken? var har du köpt det underlägget”. I vårt konsumtionssamhälle är vi vana att tänka i produkter. Det är tacksamt och det är onekligen intressant att reflektera kring hur trender sprider sig och vad det är som just i detta nu får många människor att fatta liknande köpbeslut. Jag förstår också att många i säljbranschen är intresserade av dessa fenomen, för att kunna rikta marknadsföring och liknande. Men jag tycker ändå att det är dags att lyfta blicken en aning här.

4015tänkerpåJag vill ju så gärna tro att vi har kommit lite vidare. Att vi är på väg framåt från den lite strandade diskussionen om “det personliga hemmet” och vad det är. Att det faktiskt inte primärt handlar om vilka prylar man har, utan hur man sedan skapar ett sammanhang till dem. Det är det jag är intresserad av – det kreativa projektet i inredning. Det är egentligen ointressant om man köper en likadan lampa – stilen och den estetiska blicken går ändå inte att bara lägga ett karbonpapper på känner jag.

För egen del vill jag utveckla de tankar som jag förde med mig in i projektet Decor Life som jag hade med Tina på Peppar & Vanilj förra hösten. Projektet vilar på obestämd framtid, men tankarna förs vidare i andra sammanhang. Jag känner att min käpphäst kring Inredning som berättelse är något att gå vidare med. När jag surfade runt för att finna en bild till denna text hamnade jag på orden från den amerikanska inredaren Charlotte Moss. “An empty room is at story waiting to happen, and you are the author”. Det är lite detta jag är ute efter. Den kreativa processen. Livet i inredningen. Det egna ögat på gestaltningen. Här vill jag vidare. Det känns som om vi har diskuterat färdigt vem som härmar vem, vem som egentligen kan hävda att den har ett personligt hem eller vem som var först på bollen med en speciell lampa. Låt oss gå vidare till roligare saker. Det handlar inte bara om prylar, utan om något större – vår egen berättelse.

signature

12 comments

  1. Hej Weronica,

    Har haft och har liknande tankar som du, när det gäller inredningsbloggar. De är, enligt min mening, många stöpta i samma form. Det är lampor, vaser med fredagsbuketter och gamla slitna skinnfotöljer. Men, man väljer själv att läsa. På de utländska inredningsbloggarna tycker jag att skillnaden är mera markant. Vem visst ibland får man goda råd och inspiration. Men själv föredrar jag en vacker och äldre kristallkrona än en tyglampa.

    Må väl och fortsätt att skriva!

  2. Huvud på spiken Weronica! Kan bara instämma om att sammanhang och situation/historia spelar stor roll. Tilltalas av idén att tänka på inredning som en berättelse! Kram

  3. Först och främst weronica, du “borde” skriva krönikor! Och inte “bara” här på bloggen – även om jag inte gillar att använda borde (vem är jag att säga till någon annan…) och bara (det är inte så bara). Dina ord är så genomtänkta att gp, dn eller SvD skulle göra folket en tjänst med dig där.

    Jag läste också krönikan och har funderat. Försökt känna efter hur jag reagerar.
    Som barn och ungdom var jag väldigt mån om mitt flockdjursbeteende, rädd att sticka ut. Jag och två andra tjejer hade likadana kjolar (nästan som tjejerna Ulrika berättade om, men vi var yngre) som vi ibland på morgonen ringde varandra och bestämde att vi skulle ha på oss. En skön känsla att höra ihop. En i gruppen.
    Nu när jag blivit äldre så bryr jag mig inte alls lika mycket. Jag inser att jag har vissa drag som är udda, men det är liksom det som gör mig till mig. Detta gäller både mig som person och mitt hemma. Däremot är jag helt klart påverkbar vad gäller inredning. När kopparn kom tyckte jag, helt ärligt, att det var, rent ut sagt, fult. Fortfarande finns ingen koppar här, och kommer inte finnas, men jag skulle inte kalla det fult längre. Alla bilder som konsumerats har nog påverkat mig och gjort att jag vant mig.

    Funderat lite på det där med att vara först också, för jag minns så tydligt när min man och jag strax efter vi slutat gymnasiet köpte vårt första gemensamma hem, en trea på tredje våningen. Jag bläddrade i tapetböcker nätterna igenom, funderade på kakel och klinkers, la ner all min lediga tid under ett par månader på att få precis det där som jag tyckte så mycket om. Några månader senare köpte min mans fyra år äldre bror en precis likadan lägenhet i huset bredvid. En dag var dom inne hos oss och tyckte att “vad fint ni fått det”! Glada berättade vi om alla valen, om hur vi(jag) tänkt. En månad senare såg deras lägenhet ut exakt likadan som vår, och mina känslor var så otroligt blandade. På sätt och vis kändes det som om dom tagit en del av min själ (låter ju löjligt kanske), men å andra sidan så kände jag att jag nog borde vara lite stolt. Jag kunde alltså få någon mer än mig själv att trivas. Så kluvet det där.
    I efterhand har jag funderat på vad den negativa känslan med deras lägenhet kom ifrån? Handlar det om att någon annan skulle besöka deras lägenhet och berömma dom – när jag tyckte att det var min “förtjänst”? Det är ju sådana där svarta fula tankar som man inte vill låtsas vid att man har, att jag antagligen ville ha bekräftelsen själv. Kanske är det i bekräftelsen allt bottnar?
    Jag funderar vidare…

    Trevlig kväll till dig!

    1. Fint skrivet och jag tycker också W borde skriva texter på andra ställen med (för du är så bra W) :)) Förstår dina blandade känslor kring hemmet du inredde, det avspeglade ju dig och dina intressen och preferenser , alltså en del av dig. Och att känna stolthet över sin “goda smak” när den är så pass sammankopplad med den person man är.. ja det är fullt förståeligt.

  4. Det här gillade jag. Läser alltid dina måndagstankar med stor behållning. Delar ditt perspektiv. Det är sant som du skriver. att man inte kan lägga karbonpapper på någon annans hem, utan var och en är författare till sitt eget hem. Däremot kan man inspireras av varandra. Mina små vaser och pryttlar på matsalsbordet är inspirerat av ditt bruna vardagsrumsbord där du ofta fotograferar. Jag inspireras över det ordnade kaoset och mångfalden, men har gjort det på mitt sätt, med mina föremål. För mig är det slowdecoration. Att ett hem långsamt byggs upp. Det väcker många tankar din tanke. Funderar vidare… Tack

    Hälsar Anncha

  5. Hej!
    Tack för intressanta, välformulerade tankar som jag helt delar. Måste fundera på detta, varför jag själv, trots allt, många gånger dras till bloggar med likriktat innehåll och bilder fast jag inte själv delar den inredningsfilosofin.
    Kanske är det som med mitt yrke, fastighetsmäklare. Med tiden har jag blivit mer intresserad av människorna som bor i bostäderna och deras livshistoria, än själva bostäderna. Är inredning många gånger, och kanske för mig, egentligen en spegling av vår egen livshistoria som “kommer med tiden”?

    Tack för att du tar dig tid att dela dina funderingar med oss.
    Hälsningar
    Karin

  6. WORD! Jag följer massor av ‘inrednings-instare’ och visst inspireras jag, men ack så likriktat det är. Jag älskar både din blogg och ditt instakonto för att du återanvänder och förnyar med både gammalt och nytt. Din egen personliga stil. Ibland går den hand i hand med rådande trend och ibland är den alldeles unik och underbar. Jag inspireras! Inte att göra det likadant som du (så som jag upplever instakontonas replicas av varandra) utan att dyka ner i mina lådor/hyllor/skåp och byta platser på mina saker. Jag har aldrig hetskonsumerat inredning utan noga valt saker utifrån den skandinaviska stilen. När vi gjort om något hemma har processen tagit lång tid, flera år, för att allt ska bli genomtänkt. I helgen var jag inne på Svenskt Tenn, en firma som vi har ganska mycket saker ifrån i vårt hem, men dessa saker har vi ägt länge länge. De senaste två åren har det ju gått inflation i tex elefantmönstret och Stockholmsmönstret. Särskilt på laminerade underlägg. Varje hem har dessa känns det som. Nu menar inte jag att man inte får ha det så, men i detta läget vill inte jag ha mina, 10 år gamla elefantunderlägg, framme. De är för vanliga. Glädjande nog noterade jag i butiken att de hade tagit bort alla laminerade underlägg och bara har några mönstrade hårda (dyrare) underlägg kvar. För mig står t.ex. företag som Svenskt Tenn fortfarande för klassiskt svenskt konsthantverk med bra kvalitet och vissa ‘otippade’ föremål som inte alla har hemma. Det får inte bli för vanligt, då blir det tråkigt. Det är min åsikt. Det handlar inte om att jag vill vara först eller unik, men jag vill att människor ska känna att stilen jag har hemma är ‘jag’ och inte en replica av rådande trender. Så nu gör jag mina egna tavlor av urrivna sidor ur böcker/magasin och foton (för jag blir galen på postertrenden!) och laminerar egna underlägg som ingen annan har. Jag är trött på likriktat!

  7. Jag kan bara instämma med alla andra skribenter ovan, så fint och rätt skrivet! Jag har nästan slutat att köpa inredningstidningar för jag tycker allt nästan är detsamma, samma saker i vartenda hem, till slut tröttnar man på det!
    Ditt hem däremot är ju väldigt annorlunda och väldigt vågat med alla olika stormönstrade tapeter. Jag vet när jag såg din vardagsrumstapet första gången så tänkte jag “jösses”, men ju mer jag kikade och hur bra du fick till allt annat mönstrat till tapeten gjorde att jag till slut älskade den. Hur många vågar tapetsera de olika rummen så!?
    Du har en underbar och lite “egen” stil tycker jag på ett jättehärligt vis! Du har verkligen öga för form och färg!
    KramMonica

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *