Min mormor Birgit

Det var isande kallt när jag plockade dina blommor, mormor. Jag var orolig att frosten skulle ta alla mina äppelblommor, men jag hoppas att de klarade sig. Jag vet, du skulle inte tyckt att det var nödvändigt att jag tog av de där tulpanerna som jag har få av. Spara du dem, skulle du ha sagt. Men jag plockade den enda rosa primadonnan till dig. För jag vet att du egentligen var svag för det vackra. Och att min mamma målade naglarna på dig på äldreboendet. Så du fick den i alla fall.

Jag växte upp med dig och morfar precis över gatan. Det var inte på något nära sätt med famnen öppen och tid att ge, men du fanns alltid där. Vi valde inte varandras sällskap som man gör när man har avstånd mellan sig, men vi levde sida vid sida. Du satt ofta inne hos oss. Du höll ett vakande öga, inte sällan granskande, på min mammas förehavanden. Du hade alltid massor att göra. Ingen smuts, inget damm, ingen dag utan maten på bordet vid den vanliga tiden. Kakburken skulle vara välfylld till kalasen med Pariservåfflor och dubbla mördegskakor med sylt mellan och glasyr med strössel på. Håret skulle läggas och de plisserade kjolarna skulle på. När vi åkte i bilen satte morfar alltid på sin musik. Han har öppnat pärleporten. Jag har hört om en stad ovan molnen. Hårda karameller på bordet, tyst nu ser Börje på Rapport och kafferepen. En hårfin balans mellan att verkligen vara en sådan som tyckte om att laga mat och baka och någon som drevs av hur saker och ting skulle vara, måste vara, var det inte så mormor? Vi möttes i böckerna. När jag var klar med min “Sagan om isfolket” gick jag över med den till dig. Jag undrar om du inte skulle vilja ha läst mer. När jag var liten och åkte iväg någonstans, var det första jag gjorde att leta upp ett vykort och skriva till dig och morfar så att det skulle hinna fram innan jag kom hem. Du var barsk, ibland snar till ord som inte alltid landade så väl och du var “inget jävla solsken”. Underfundig humor hade du, styrka att ta tag i saker och en realist med drömmarna på hyllan. Vi pratade egentligen aldrig om känslor eller om vem du eller jag var. Livet pågick helt enkelt. Och nu är ditt slut. I dag begravdes du. Vila i frid, mormor.

signature

18 comments

  1. Vilken vacker text du har skrivit – den fick mig att tänka på min egen mormor som gick bort för mer än 10 år sen. Vem hon var, vad som gladde henne och vad som tyngde henne. Det var verkligen en annan tid att va kvinna. Tack för att du påminde mig om henne.
    Hoppas ni fick en vacker dag trots sorgen.

  2. Vet du. Jag sitter och är så paff att jag är stum. Du beskriver m i n mormor på samma gång. Så träffsäkert och precist att det känns som om du kände henne. Kanske för att de var barn av samma generation? Min morfar hette dessutom Börje. De var visserligen inte frireligiösa men dock blåbandister… För mej har det varit en tid av försoning efter deras bortgångar, jag har vattrat deras liv genom mina ”äldre” ögon och förstått mer nu, än då. Det har också varit lättare att se allt det fina som var, när det bara finns ett då, och inte ett nu. En sorg är det, likafullt.. Ha en fin begravning, mitt i den vackra våren♥️/ Lisa

    1. Tack för dina ord, Lisa. Jag tänker att det finns mycket som förenar kvinnor i den generationen, oavsett tillhörighet. Mina morföräldrar var inte religiösa, men min morfar älskade att lyssna på den typen av musik när han körde bil. Det var bara Dit där rosor aldrig dör, Barnatro och liknande :).

  3. Så fint! Med åren får jag allt mer förståelse och värme mot alla de barska kvinnor jag mött. De hade det nog inte lätt, med ideal och (egna) krav. ♥️

  4. Dina bilder och texter är så vackra. Du har verkligen en unik fingertoppskänsla och stil. Genom alla trender är du genuint konstant. Jag har följt dig i många år och kommer följa dig många till. Tack! 💕

    1. Så fina ord, Monika. Jag blir så glad över att du tog dig tid att skriva dem till mig. Väl mött här!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *