1 oktober
September har varit mild och varm med en kvardröjande känsla av sensommar. I natt slog den första frosten till med full kraft här hos mig. Jag kände mig oförberedd när jag tassade ut i arla morgonstund för att föreviga iskristaller på dahliorna. Som tur var hade jag bäddat in den känsliga agaven i ull.
Det är en annan luft. Allt skall gå till dvala, men än finns färgsprakande lövhögar och naturens sista fyrverkeri framför oss. Hösten är en tid att samla sig. Efter sommarens lättare sinne finner jag mig tänka på ritualer och deras roll i mörkare årstider.
Ritual må låta lite dramatiskt, men jag tänker mig ändå något annat än en rutin, ett schema eller en vana. Något som är mer beständigt och som formar en över tid. En ritual för mig är något att fästa tiden i. En ritual skall inte vara statisk utan kunna utvecklas i samklang med livet. Det är en stor skillnad mellan en ram som ger positiva känslor, än att alltid göra lika som en tvångströja. Där gäller det att finna en balans. En ritual är flexibel även om det egentligen motsäger ordets innebörd. Vi vet att med hösten kommer förkylningar och låg energi. Ritualer skall ge, istället för att kännas som krav. En ritual skall kunna vila ett tag och sedan tas upp igen utan att det känns som ett misslyckande.
Hur menar jag? Jag började att fundera på saken när jag gick min förmiddagsrunda i skogen en söndag. Jag lyssnade som vanligt på ett av mina favoritprogram – Text och musik med Erik Schüldt i P2. Här får livsfilosofi utrymme tillsammans med klassisk musik. Jag känner ofta att mitt sinne vidgas – speciellt i samspel med skogen dit jag alltid söker mig för såväl träning som ro. Nu tänkte jag på kyrkan och söndagar där. Hur fint det är att ringa in veckan och tiden på det sättet. Jag är inte troende och gudstjänster är inte en del av mitt liv. Tanken slog mig nu att jag kanske har skapat mina egna ritualer för att få den känslan och stunden för mig. Är timman i P2 varje vecka min kyrka?
Jag kommer att tänka på fler ritualer som gör sitt återintåg med hösten. Att inleda varje morgon med att tända ljus i köket. Att välja ut en film att se på onsdagskvällar. Att samlas kring middagsbordet på lördagskvällen.
Och jag tänker på saker som jag vill ska utvecklas till ritualer. Naturstigar, utflykter, samkväm, skapa fredagskänsla, helgmorgon och söndagsmiddagar. Är det viktigare för mig att tänka i dessa termer när barnen är stora och inte längre finns nära? Kanske. Tid att forma det nya.