I spåren av orkidén

Blickarna börjar rikta sig inåt efter att trädgården fått den mesta omsorgen. På fönsterbrädan ställs några nya gröna växter fram och se där. Orkidén börjar veckla ut sina knoppar igen. Jag har alltid varit svag för den klassiska vita brudorkidén, men man kan inte påstå att den stått för det nydanande och det eftersträvansvärda på ett tag. Nu känns det dock som om den exotiska växten börjar få en renässans på nytt. Martin Johnson Heade – Cattleya Orchid, Two Hummingbirds and a Beetle

Det är knappast någon slump att orkidéerna får ståta på omslaget till Sofia Woods nya bok som kommer ut i höst. Intresset för det “eleganta nittiotalet” har varit stort och en inspirationskälla för mycket som känns nu. För visst var det då som jag själv stiftade bekantskap med de eleganta blommorna. Då var de det självklara inslaget som den finaste och mest åtråvärda att ha i en kruka eller en vas. Nu släpper jag dem lösa från sina pinnar om det är möjligt så att de får hänga fritt, men då var det snarare en fördel att uttrycket blev så strikt. Det var det lite oåtkomliga som lockade. Blommorna såldes i fina blomsteraffärer och kostade en hel del. Nu kan man köpa orkidéer i mataffären vilket har gjort att den omgärdade mystiken har naggats i kanterna. I ett klimatperspektiv kompenseras möjligen växthusdriften för att driva upp plantorna och transporten med att de kan bli gamla och blomma om ett antal gånger.

I grunden har det alltid varit det exotiska som lockar. Det Victorianska England blev gripna av “orchidelerium” där drottning Victoria hade en stor samling av såväl insamlade orkidéer som växthusdrivna. Orkidéjägares expeditioner finansierades av välbeställda samlare för möjligheten att tillskansa sig nya variationer av blomman. Orkidéfebern avtog med de ökade möjligheterna att driva upp arten i Europa, men en viss aura har bestått. Vem minns inte Bunny McDougals växthus i SATC?

Orkidéer står med fördel i glaskrukor så att rötterna får ljus. Hortuskruka/Bukowskis i samarbete med Svenskt Tenn

Orkidéns skönhet har alltid varit i fokus och gett upphov till vackra ting. Den enkla, men samtidigt komplexa formen, fångad i Timo Sarpanevas glasskulptur som utsågs till världens vackraste föremål av tidskriften House Beautiful 1954 eller i Irving Penns ikoniska 70-talsbilder för Vogue Bukowskis

Orkidéns reproduktion har alltid fängslat och används med en mer explicit mening i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, där Swann försvinner bland Odettes Catleyor . Den typ av orkidé är även avbildad på Josef Franks klassiska textil som numera endast trycks i röd färgställning. Svenskt Tenn

Orkidén Catleya i Einar Jolins tavla Stilleben med orkidéer och orientaliska föremål 1941 Bukowskis

Silverbrosch av Wiwen Nilsson Bukowskis

Blå Orkidé från Meissen/Täby Auktionsbyrå

For the love of

♡