Klassiker: Mot fyren av Virginia Woolf

Vissa böcker behöver man växa i kapp. Mot fyren är en sådan. Jag minns mycket väl när jag tampades med Woolf på universitetet. Det var en sjuttiotalsutgåva med ett tecknat omslag. Jag kände ett motstånd under läsningen. Det var med en viss lättnad som jag lade ifrån mig verket och gick vidare till nästa i den digra litteraturlistan som jag hade då. För detta är en bok som inte passar att läsa under en given tidsrymd. Här behöver man pausa. Smälta. Kanske ta om. I min läsning nu var jag mer redo på flera plan. Ett visst motstånd kvarstår, men så får det lov att vara med en del litteratur. Motstånd föder tankar.

För en del av mig kan fortfarande förstå frustrationen som jag kände som tjugoåring. Man får lägga bort gängse konventioner på hur man förhåller sig till en bok. Här står man inför något annat. Det är mer av en impressionistisk tavla där färger läggs på i olika lager – precis som det porträtt som målas av Mrs Ramsay i romanen. Det är som ett avancerat musikstycke med många olika stämmor. En vanlig kommentar kring Mot fyren är att det händer absolut ingenting. Och det gör det ju inte heller. På ett plan. Men under ytan händer precis allt. Där får de knappt märkbara nyanserna den största betydelsen.

Ramen till tavlan är enkel. En pjäs i tre akter. En samling människor kring familjen Ramsays sommarhus. En tavla påbörjas. En utflykt till en fyr som inte blir av. Tiden går. Första världskriget. Förfallet. Sedan sitter en del av familjen i en båt till fyren. De når slutligen fram. Tavlan målas färdigt.

Om man bortser från den otvivelaktiga betydelsen som Mot fyren haft för litteraturens utveckling i stort och den plats i historien som Woolf skrev in sig i, så kvarstår läsupplevelsen. När jag läser klassikerna så viker jag hörnen när jag läser något som jag vill komma ihåg. Mot fyren har många hundöron. Det är en mycket mättad upplevelse. Det är ett rikt poetiskt språk. Det är en mästerlig pennföring där man flyttas mellan olika tider och perspektiv med några få ord. Det är många tankar och känslor. Det är komplexa människor med många bottnar. Det är flerdimensionellt och komplicerat. Med tanke på att Virginia Woolf själv sade att hon inte menade någonting speciellt med Mot fyren, så är tanken fri. Hon överlämnade till oss läsare att känna det vi själva ville.

Något av det som fastnade hos mig nu. Paret Ramsay (modellerade efter Virginia Woolfs föräldrar) med sina åtta barn. I passagen nedan beskrivs först professorn och sedan hustrun när utflykten till fyren kommer upp. I scenen finns även parets son James vars liv i mycket skall präglas av sina föräldrar och deras bemötande. En försoning blir möjlig först efter att många år förflutit.

Professor Ramsay. Den rationelle mannen som gör karriär, som beskrivs som en örn med en metallisk näbb och en torrhet och oförmåga till känslor och hänsyn. Mannen som saknar förmåga att kommunicera med sina barn och som inte ser dem för vad de är. Mannen som söker och behöver bekräftelse, men som själv har svårt att ge.

Mrs Ramsay. Den energiska kvinnan som med en lätthet och en fruktbarhet tar sig an hemmet. Hon som finns till för andra och är ett kärl för andras behov och känslor. Hon som enar och är det nav som allt kretsar kring. (Missa inte Maria Scottenius artikel i DN från 2008 om Mrs Ramsay som festfixare).  Men hon har även behov av att dra sig undan.

Könen ställs mot varandra. Rollerna dras upp. Oförenligheter beskrivs. Stundtals kan dessa tu mötas i en förening där man kompletterar varandra. Det är historiskt förankrade könsroller (romanen utkom 1927) men även med en tidlös giltighet om människors förhållande i en komplex verklighet. Det är barns relationer och sårbarhet till sina föräldrar och om hur man formas av sin omgivning och dess förhållningssätt. Och vem kan inte känna igen sig i Mrs Ramsays inre monolog när de som behöver henne äntligen har kommit till ro?

Konstnärinnan Lily Briscoe som söker egna vägar. Hon vill inte falla in i traditionella roller och söker ett liv där hon kan stå utanför normen. Det utkämpas verbala och framförallt känslomässiga kamper om könens roller i samhället. I det följande möter professor Ramsays manliga ego och bekräftelsebehov konstnärinnans behov av frihet. Penseln greppas istället för att bli den förväntade.

Ett annat tema i romanen är villkoren för den som skapar. Inspirationen beskrivs, men även frustrationen över dess förgänglighet. Lily är övertygad att hennes tavla kommer att hamna på ett undanskymt ställe. Professor Ramsay är orolig över att hans filosofiska skrifter inte kommer att läsas i framtiden. Vad kommer vi att minnas till slut?

Nyutkommen biografi över Viriginia Woolf och hennes syster.

Så har även mina intryck kring denna klassiker blivit högst fragmentariska som små penselstreck på en målarduk. Jag kan bara varmt rekommendera att ge sig i kast med Woolfs värld. Det är att tappa fotfästet en liten stund. Det är att utmanas. Det är att kanske ta sina tankar på oväntade färder. Men det är värt det. Ta dig an boken. Sätt dina egna hundöron i den. Läs om de passagerna. Låt den vila ett tag. Stig tillbaka in. Mot fyren.

Nicole Kidman som Virginia Woolf i Timmarna.

Vad säger Ni andra som läst Mot fyren? Jag diskuterar gärna vidare!