Skridskoänkan skriver om bloggvärldens happy, happy, happy och att vi är dåliga på att visa upp mörkare sidor. Vi är duktiga på att dela glädjen, men kanske sämre att visa oss som hela människor med allt som hör till. Man kan först vara överens om en sak. Härom tänker man olika och man har säkerligen olika bevekelsegrunder för att skriva. Personligt, men inte privat brukar det heta. Var gränserna går för det är säkerligen olika för olika människor, liksom vad man väljer att dela med sig av. För i grunden skapar vi oss själva i detta forum. Vi väljer vad vi visar och skriver om och därmed blir vi till några som vi själva har valt att bli. Karbonpapper gäller inte för människor. Vad tycker jag då? Det varierar lite med dagsformen. I dag när jag sitter i sängen med Annas bärbara och har drabbats av den influensa light som övriga familjen haft före mig, känner jag att det kanske blir svårt att klämma fram något inspirerande på bloggen i dag. å andra sidan kan jag känna att det vore himla skoj att surfa på något riktigt fint att dela med sig av, för då finns det något annat utanför min lite ynkliga verklighet som kan pigga upp. Ibland när livet är lite skakigt kan det kännas bra att ha en reträttplats där allt får vara fint och vackert och där man på ett sätt kan hitta kraft. Ibland kan det kännas helkonstigt att blogga om kuddar, när man har ont och är i uppror och inte är det minsta inspirerad på något håll. Men på något sätt blir det en balans – i alla fall för mig. Sedan har jag ju denna dagbok som en liten bakficka till den stora bloggen och det känns bra just nu. Det kan säkert förändra sig över tid det med. Saker och ting gör ju det. Tankar?
Category Archives: Dagbok
1 februari
Startar dagen med tweeniekamp. Hur många gånger kan man stå och argumentera för att det är tämligen vist att ha på sig ett par vinterskor när termometern visar ett antal minusgrader? Men AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAlla andra har gympaskor på sig. Klockan tickar, tårarna sprutar om alla orättvisor i denna värld – och det handlar inte bara om vinterskor utan om en hel massa andra saker också som man måste ta när skolan snart börjar… Man är inte värd ett ruttet lingon ens. Men så är det ibland. Och som tur är så finns det andra ögonblick också. Såklart.
31 januari
Angående Blondinbella och hennes bikinibild och alla reaktioner på den. Vi pratar massor om hur man ser ut här hemma just nu. Det blir läskigt mycket sådant med en tioårig tjej. Jag skulle gärna prata om massor med andra viktiga grejer istället. Men vikt tycks vara viktigt – tyvärr. Vill så gärna att detta med tjejkroppar skall bli något mer fredat som man inte alltid kommenterar hit och dit.
30 januari
Åhå, har burit smärtan högt ett tag igen och tänkt att detta är hanterbart med kurser och grejer. I dag blev jag motiverad till att ta en promenad i solen. En lite längre än i går med solen i ansiktet och vackra tankar om livet. Så brakar systemet ihop där på vägen. Ont, ont, ont även om jag gick alldeles riktigt med högt huvud. Förmodligen gick jag några hundra meter för långt. En vindpust för någon annan, men jag måste alltid ta till min skala. Och får aldrig glömma det. Men jag tog mig hem. Och fick en sådan där ödestanke ni vet. Precis sådär som man tänker sig att solen försökte säga något till mig. Inbilla dig inte att det var dig jag sken på liksom. Och sitter här nu och försöker att tänka på allt som har gått bra ändå. Jag får inte gräva ner mig i motgångar. Får inte låta tankarna fara iväg till de där väntande svarta hålen igen, för där är det så himla svårt att vara. Nix. Solen skiner fortfarande. Saker måste bli bättre.
Bild.
26 januari
Andningsövningar i dag på kroppsmedvetandekursen. Andning som avslappning, men även som ett redskap för att göra sig själv medveten om kroppens styrka och processer. Som ett medel för att vara i stunden och inte rusa i väg i tanken. Jag är som ett stort kärl just nu och suger åt mig allt. Det talas om att det kanske blir en kurs i medicinsk yoga. Bring it on säger jag. Det kanske hjälper mig och då får jag väl lov att prova. Tänker massor på att jag mentalt är redo nu och öppen för en himla massa som jag avfärdat lite kategoriskt tidigare. Tänker att det är nog bra att känna så precis nu.
Jag tänker himla mycket på allt möjligt just nu. Hur svårt det är att uttrycka sig om livets väsentligheter utan att låta som en klyscha när man öppnar munnen. För visst har det blivit lite så? Vi är så matade med det positiva tänkandets doktrin och vi har väl aldrig omgett oss med så många carpe diem i olika former som vi gör nu. ändå tycks det så svårt. Så här skrev jag i höstas i en bokrecension:
UTDRAG
"Ibland drabbar böcker extra mycket. För mig är det ofta när jag är i fas i livet med det jag läser. När jag kan nicka igenkännande åt författaren och riktigt känna hur det strömmar saker ur bokpärmarna som jag tar till mig. Ibland blir böckerna som en slags mental snuttefilt. Något att hålla sig i för bekräftelse och identifikation när det blåser lite hårt omkring en. Läsupplevelsen formas alldeles säkert av den man är just då.
Med denna introduktion förefaller det möjligen lite bekymmersamt att min senaste upplevelse i denna genre är Joyce Carol Oates änkans bok som kom ut på svenska nu i höst. Jag delar lyckligtvis inte förlusten av en älskad med Oates, men däremot träffar många av hennes insikter mig rakt i magen alldeles där jag befinner mig i livet just nu.
På ett sätt har det varit en smärtsam läsning. Jag drabbades när jag fick hem boken från biblioteket och slukade nästan halva texten på en gång. Sedan har den legat där boken med den svarta rosetten fram. Mitt på vårt vardagsrumsbord, bland Pokémonkort och DS-spel och TV-kontroller och inredningstidningar. Jag behövde kanske distansen och att inlemma skildringen av den stora sorgen mitt i all vardag, som man när man tänker efter känner sig så himla tacksam över. När boken hade legat där några veckor och lånetiden började att närma sig sitt slut, då läste jag de återstående tvåhundra sidorna på en kväll.
Jag är ju ingen särskilt orginell snart fyrtioåring. Jag brukar säga att jag krisar kontinuerligt och koncentrerat, så någon samlad genomklappning kanske jag inte ser framför mig. Men det har liksom kommit smygandes i doser som har puffats ut som små moln under de senaste åren i mitt liv. Och det är precis som Joyce Carol Oates skriver: “Det är olyckligt, man skulle nästan kunna säga att det är orättvist, att de mest hjärtslitande avslöjandena är så banala, vanliga.” Man kan ju skaka på huvudet hur mycket man vill åt alla väggord med Carpe Diem, tills man helt plötsligt står där en dag med vetskapen om att det där med att fånga dagen, det är ju precis det som livet handlar om. Banalt och vanligt såklart, men knappast mindre sant för den som insikten verkligen drabbar. Jag har märkt att jag har blivit mer medveten om just det som Oates skriver mycket om i änkans bok. Livet är förenat med döden. Våra dagar på jorden är inte oändliga, utan det kryss vi sätter i almanackan för en dag till som gått, är just en dag av vår utmätta tid. Detta vet vi ju alla. Det är banalt. Men det är inte förrän tanken får fäste i en själv, som den får någon egentlig betydelse för ens liv.
Det är högst troligt att jag inte hade varit mottaglig för mycket av symboliken i boken, utan avfärdat det hela som ett slitet bildspråk innan, men nu märker jag hur ögonen fuktas när Joyce Carol Oates går runt i sin framlidne make, Raymond Smiths trädgård. Tulpanlökarna som han planterat på hösten kommer upp ur jorden på våren när han inte längre finns kvar hos henne. De blir först alldeles outhärdliga att se på, som en hånfull påminnelse om det som varit. Sedan skövlas rabatterna av rådjur och det blir en stor sorg över att blommorna inte fick finnas där. Banalt? Säkerligen. För mig kändes det just precis nu drabbande."
Jag är ganska nöjd med den där texten så här i efterhand. Det känns som ett närmande av det där som jag vill formulera.
24 januari II
Nu är jag ordentligt tidskriftsstressad [Tidningarsomjagprenumererarpåkommerutiaffärenmenharintekommittillmig]. Må min Residence komma till brevlådan nuuuuuuuuuu!
UPDATE: Numera frid i sinnet.
24 januari
Han har ärvt sin mors och sin morfars fjärilar i magen min lille son. Han var kallad till ett hörseltest på sjukhuset dag. Och ju mer vi närmade oss byggnaden ju mer sjönk axlarna på honom. Och magen. Den gjorde så ont. Lite avledande manöver med att få titta efter bokstäverna från kallelsen. Och tänk att han såg det stora D:et innan mig. Inne på avdelningen. Bilder på öron. In i en liten hörselbur. Jag fick sitta bredvid. På med hörlurar och en liten grej att trycka på vid pip. Och lättnaden när det hela var över. Den trevliga damen som säger att hörseln är perfekt. Att vissa hör sämre när de är förkylda. Och sedan att få skutta ut på parkeringen, utan bekymren som tynger längre. Det gick bra. Och jag skulle väl få en Skylandersfigur nu, mamma?
23 januari
Ute på IKEA för att köpa en spegel till Annas rum. Helt plötsligt står man där och ser sin egen nuna blicka tillbaka mot en själv från massor av speglar. Det var inte smickrande denna trötta måndag när vi närmar oss slutet på januari, så mycket kan jag säga 🙂