2 oktober
I går var det dags för en av mina höstritualer att ta sin början. Sensommaren har varit givmild med tid ute i växthuset, men svalare tider har fått mig in till soffan igen. Min ritual för onsdagskvällen är att se en film. Jag hamnar ofta på SVT Play som alltid har ett fint utbud av såväl nyare film som klassiker. I går såg jag den iransk-svenska En liten bit av kakan från 2024.
Vilken film! Jag blev alldeles tagen av historien om den 70-åriga Mahin som bor ensam i Teheran, men som träffar Faramarz. En dramatisk kärlekshistoria utspelar sig under en kväll. Det var länge sedan jag såg något så innerligt speciellt och samtidigt allmängiltigt om det romantiska mötet mellan människor. Det handlar i grunden inte om äldre människor utan om den eviga kärleken. Trådar spinns bakåt och framåt till fonden av ett förlorat land.
När jag efteråt satt i soffan och mina ljus jag tänt började brinna ned – symboliskt i samklang med filmen – kom jag att tänka på detta med att skildra ålderdom. Att jag själv ser det på ett annat sätt nu med mina femtiotre år. När åren går lär jag mig att se att människor är just människor oavsett ålder.
Kanske är det därför som jag numera inte har lika svårt för äldre porslin som har en nagg eller till och med en spricka? Jag ser att det levda har sin berättelse som är värd att lyssna på och inte bara avfärda. Och är inte de gyllene ärren i den japanska tekniken kintsugi något av det vackraste? Till patinans lov.
