Vänner

smahjartan.jpg

Man glömmer aldrig

– hur hårt de där snöbollarna träffade- hur hjärtat slog innan man hittade en fristad- hur lång skolkorridoren kändes- hur vedervärdigt det var att stå i kön i trappan upp till matsalen- hur man gick med böjd rygg för att inte synas så mycket- hur ord kan träffa som en kalldusch- hur vuxna sa att vänta, det blir bättre sedanFör sen finns inte. Det är bara nu. Och det gör ont.[Angående kampanj i marginalen]

signature

6 comments

  1. Sara som startat upp Friends, blev själv mobbad och gick i min dåvarande skola. Det är strongt gjort av henne och ett väldigt bra initiativ. Mobbing är ett ämne som engagerar mig mycket. Lisa

  2. Det är hemskt, men sant. Somliga händelser etsar sig fats och gör lika on åratal senare, fastän man är en vuxen kvinna med god självkänsla som lämnat de jobbiga åren bakom sig. Minena finns kvar i kroppen, hur mycket hjärnan än fjärmat sig från dem.Hoppas bara att Friends verkligen är så bra som de verkar. Jag hörde ett rykte att i vissa skolor är det de “populära” tjejerna och killarna som blir dessa kamratstödjare. De populäras tyranni varju också mobbibg – hur subtilt det än månde ha tett sig för de vuxna som inte såg (eller inte ville se, eller helt enkelt inte brydde sig?).

  3. Lisa: Ett bra initiativ, absolut. Detta är ett svårt ämne och ännu svårare att hantera i praktiken. Det finns alltid utestängningsmekanismer som ofta är svåra att upptäcka för de som inte är inne i spelet.

    Annika: Dina ord träffar mig. Precis så. Det är värdefullt att gå genom livet med ett underifrånpespektiv som alltid kämpar mot kränkningar, men det var ett grymt sätt att tillägna sig den egenskapen på. Och jag delar dina tankar kring dessa kompisstödjargrejer. Det är väldigt bra initiativ och sätter fokus på frågan, men inte skulle jag i min vildaste fantasi fått för mig att bli kamratstödjare då. Visst var det poppisgänget som fick åka på dessa utbildningar och visst vågade man knappt att närma sig dem. Man visste liksom sin plats i den strikta hierarkin som rådde i skolan. Jag hoppas att detta har ändrats nu. Detta är svårt. Det kommer alltid att finnas, trots massor av goda initiativ. För ibland kan ju det som på ett yttre plan verkar smått, vara väldigt stort för den som drabbas. Jag väljer ändå att tycka att det är positivt med att frågan förs upp på agendan. Sedan måste alla på sitt sätt bidraga till att barn slipper att gå till skolan med en klump i magen.

  4. Jag blev så arg på reklamen som visades ett tag för Friends, där en stackars flicka i glasögon liksom var genomskinlig ända tills en kamratstödjare satte sig vid hennes bord i matsalen och sade “hej”. Jag skulle själv sett det som den yttersta förnedringen, att ingen annan än en som hade det som uppdrag ville sitta i närheten av mig! Hellre hade jag suttit där ensam!

  5. Karin: Ja. Visst. Det handlar inte alltid om att bli synliggjord, för det kanske man inte har behov av. Man kanske bara vill vara i fred. Allt är så individuellt. Det finns en stark norm för hur man skall vara för att fungera som elev i skolan. Den mallen måste bli större och rymma mer. Det är himla svår fråga utan några enkla svar – som vi båda vet.

  6. Känner igen mig i dina ord.. och i sången som går i kampanjen nu..att det värsta inte var när mna inte blev sedd utan när de såg och tystande när man kom och skrattade när man gick.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *