Den andra söndagen i mars

Som sagt – jag läser Just Kids av Patti Smith denna helg. Spelar Smith-låtar på Spotify och upptäcker att det är länge sedan jag lyssnade på klassiker som denna i original. Läser om Robert Mapplethorpe. Och säger till mig själv – som vanligt – läs skönlitteratur och gör det alltid! Tänker på olika förutsättningar för kreativitet. Hur Mapplethorpe inte kunde fotografera så mycket som han ville i början eftersom filmen till polariodkameran var så dyr. Och med andra kameror hela proceduren med framkallning. Hur ens eget fotograferande har utvecklats (inga övriga jämförelser med Mapplethorpe här -verkligen inga alls). Hur jag var för trött och omtöcknad efter Annas förlossning för att inte riktigt förstå hur få bilder mannen verkligen tog då, eftersom han redan hade tagit tillräckligt många bilder – enligt hans sätt att se det hela. Hur jag gick bananas när Henrik föddes och vi hade en första digitalkamera. Hur jag knäppte bilder på det där lilla knytet som i trance. Måste föreviga detta. Och hur man nu, i alla fall om man fotograferar interiörbilder där saker inte rör sig, egentligen har hur många chanser som helst till en bild. Man knäpper bilder och liksom jobbar sig fram genom att fotografera tills man i kameran känner sig någorlunda tillfreds. Och hur barnen alltid rusar fram för att titta på bilden när man fotograferar dem. Så annorlunda mot förut.

10sondagblogg.jpg

Så långt det är till påsken detta år. Jag inspireras av fjädrar. Strukturen, känslan, skiftningarna. Vackert.

En fin söndag till er!

Bidrag till Fabrikens söndagsbild.

12 comments

  1. Vad roligt! Jag har precis börjat på boken Just Kids! Vi får ge varandra en recension när vi har läst ut. ;DHa en skön söndag!

  2. Jag har inte en enda bild av mig och den förstfödde på BB, det är helt säkert att vi (mammor/pappor) har olika bild av hur många foton som är lagom :)Vackra färger i ditt foto, jag gillar det bronsiga!Ha en fortsatt skön söndag!

  3. Visst har förutsättningarna för fotografi förändrats bara sen jag fick min första (analoga) kompaktkamera 1996. Då fick man som du skriver snåla lite på bilderna, nu kan man ta hur många som helst. Den kameran hade jag i 7 år, men på de 7 år som gått sedan jag fick min första digitalkamera har jag förbrukat tre olika digitalkameror… Tekniken går ju så snabbt framåt nu att man måste byta upp sig med jämna mellanrum och kraven på kvalitet på kameran blir ju högre ju mer man lär sig och en av kamerorna gick dessutom sönder.Och visst lär sig barnen den nya tekniken snabbt. Jag tog ett kort på våra cupkakes i dag varpå 4-åriga syskonbarnet sa “Skicka bilden till mormor!”. Så van är hon vid mobilkameror och mms. Nu gick det ju inte att skicka bilden direkt eftersom jag fotade med vanlig kamera och inte mobilen men visst är också barnen teknikkompetenta i dag 🙂

  4. Ja tack o lov att den tiden är förbi, när man fick vänta en vecka innan resultat. Om man nu lämnade in filmen på en gång. Det är ju det jag undrar hur våra barn kommer att förhålla sig till bilder, till det visuella i framtiden. De matas ju ständigt med dem. Den där skålen från Fide Fajans har jag letat efter men jag hittar den inte någonstans. Har du någon aning om vart på webben den kan finnas eller finns den i butik i Sthlmsområdet? Eller man kanske måste ta sig ner med den stora önskelistan till GOTLAND i sommar.LiseLotte

  5. Ja, idag är det verkligen överflöd på bilderna. På gott och ont. Du Veronika, var har du fått tag på de där vackra fjädrarna? Har letat efter just sådana. Skön kväll nu, kram

  6. Du har rätt, så annorlunda förutsättningarna för fotografering är idag. Jakten på den perfekta bilden verkar ständigt pågå, ingen ouppnålig uppgift nuförtiden, med kortare och kortare “exponeringstid”. Jag undrar ändå, om inte något går förlorat ibland, där mellan kameran och objektet? Spontaniteten? Det levande motivet? Det äkta livet fångat i en ständigt pågående rörelse. Inte nödvändigtvis framåt, men i rörelse. Bara en liten reflektion. Förmodligen är det bara för länge sedan som jag kikade i ett album ifrån min uppväxt på sjuttiotalet och alla suddiga, “eftertänksamt spontana” bilder. Inget kan göra en så nostalgisk som dåligt minne…/helenaps. Inget ont om din bild, den lämnar som vanligt, inget övrigt att önska! 🙂 förutom den där åtråvårda boken då, nu har ju min födelsedag både kommit och gått?!

Leave a Reply to Britta Cancel reply

Your email address will not be published.