Fabriken: Höstens moodboard

 

 

 

Jag märker att jag söker i marginalerna. Efter det ofärdiga och det skavda. Det där som skorrar och som bekymrar mig lite. Som inte riktigt passar in. Det oväntade i en mönsterblandning. Kontrasterna. Det där som vid första anblicken inte alls går, som blir alldeles för mycket, men som på något sätt ändå finner fram. Sådant där som jag trodde aldrig om, men som ändå fyller ut sprickorna. Jag märker att jag tycker om det vissna. Det bedagade. Det lite blekta. Jag har blivit mer förlåtande. 

 

 

Ett lite böjt och blekt vykort stod där i stället på Ellen Keys Strand vid foten av Omberg. Ellen och hunden Wild 1911. Innan hade jag gått på guidad tur genom huset och dröjt vid detaljer som etsat sig fast. Den intima stämningen i Keys allra mest privata rum. Vingslagen av att titta på hennes skrivbordsalmanacka där hon skrivit ner tider att passa. Den sista noteringen dagarna innan hon dog. Alla dessa människor. Alla dessa historier. Jag tror att jag börjar få tillräcklig distans till mig själv, för att intressera mig fullt ut för andra.

 

 

Jag läser biografier och livsberättelser. Jag blir otroligt fascinerad och inspirerad av Edmund de Waals Haren med bärnstensögon. Alla dessa saker, allt detta överflöd, dessa tavlor, figuriner, utmejslade keruber i taken, dock alltid med en viss reservation. Den sköra linjen mellan allt det som vi tar för givet och hur snabbt det kan vändas till något annat. Det ärvda 1700-talsskrivbordet med förgyllningar som de framstormande nazisterna vräker ut ur fönstret den 11 mars 1938 från den judiska familjen Ephrussis palats i Wien. Breven som ligger i skrivbordet sprids för vinden. Jag börjar tro att tiden är kommen för mig att läsa Proust. Volymerna har stått där länge. Jag har aldrig läst dem. Men det kanske är dags nu. På spaning efter den tid som flytt.

 

 

Jag dras till det sinnliga denna höst. Det taktila. Det man kan känna med handen. Dofter. Rosknopp. Te som dragit lite för länge. En dammig gammal bok. Mina sovande barn. 

 

 

Omgiven av de slingrande pilbladen i mitt arbetsrum, inspireras jag återigen av William Morris. De fantastiska mönstervärldarna – ovan Golden Lily – som gör rummen på ett så självklart sätt. Som att sitta innesluten i en grönskande kokong. Mitt i den föränderliga världen.

 

 

Jag önskar att jag kunde måla. Eller spela ett instrument. Jag dras till penseldragen. Impressionisternarnas duttande med färg, skenbart enkelt men ytterst komplicerat, som blir till en annan värld. Eller Prerafaeliternas bombastiska uttryck. Jag tycker om Monet igen. Och hans näckrosor. Bara en sådan sak.

 

 

Det dunkla, det gömda, det fördolda, det glömda. Det lockar mig nu. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, men jag vet att där jag har varit, där har jag varit tillräckligt länge.

 

 

Bidrag till Fabrikens torsdagstema

signature

23 comments

  1. Så underbart. Älskar bilderna och din text och känner exakt samma "mood". Det där var mitt i prick hos mig, på något som också legat lite glömt, lite gömt men alltid på något sätt funnits där. Måste nog ta och gräva lite i mina egna känslor och fundera ett varv till.Kram Jannike

  2. Vilka fantastiska inlägg du levererar. Texterna. Orden. Bilderna. Wow!Sen tycker jag som Anna, var för inte börja måla? Eller spela. Det är aldrig försent 🙂

  3. Vilket härligt moodboard du visar upp! Personligt och lite vemodigt!Jag har börjat gilla hösten mer och mer! Tycker det är så fint med alla färger och njuter av den krispiga luften ute!Ha en fin kväll!

  4. Vilket inlägg! Du lyckas verkligen fånga en stämning, både i bild och text. Jag har läst din blogg i många år och är ett stort fan. Dagens inlägg måste vara ett av dina finaste någonsin. Tack!

  5. Så otroligt vackra bilder! Måste fråga vad du jobbar med?Du läser, fotar, planterar, bakar, inreder och så vet man inte mera… Är du en sådan där modern person som lever på din blogg? För jag förstår, inte för mitt liv, hur man hinner med allt detta njutande (som jag ser det) i kombination med ett vanligt jobb – heltid som deltid. Själv är det mörkt i huset när jag kommer hem om dagarna numera så jag får aldrig till sådana vackra kort. // Lilly

  6. Det låter lite som att du är på väg att förvandlas till… mig. Ha, ha, jag skojar såklart. Men jag känner igen mig så väl i många av dina tankegångar. Ellen Key, Estrid E och Karen Blixen, Prins Eugens Waldermarsudde. Några platser och personer som verkligen inspirerar. Även om jag mest har läst om dem. Kärleken till det skavda och nötta och "redan använda" känner jag så väl till. Tingens historia.En semester, för ganska många år sedan nu, bestämde jag mig för att NU ska jag läsa ‘Den tid som flytt’. Men semesterdagarna flydde tyvärr innan jag ens hann börja… Detta var nog för femton år sedan ungefär. Du sporrar mig till ett nytt försök. Kanske kan vi ‘bokcirkel’läsa? (Men då kommer det nog inte bli tid till annat viktigt – som bloggar) :)Gillar verkligen din insikt om självdistansen och omvärldsnyfikenheten. Öppenheten för andra. Själv tänker jag lite tvärtom just nu. Har alltid varit så många andra till lags känns det som – nu vill jag våga ägna mig åt mig själv – också. Även om det så klart blir svårt att sluta bry sig om alla andra fantastiska där ute. Fiktiva, livs levande, romanfigurer, konstnärer eller blogginspiratörer eller vad ni/de nu månde vara!Oooops, nu blev det visst väldigt långt här. Sorry, men du inspirar något enormt, till tankar och eftertankar, med dina samklingande ord och bilder./helenaps Att ta vackra foton och skriva fina ord är inte bara EN konst utan flera, glöm inte det!

  7. Creando: Tusen tack!Malin: Kul att du gillar! Tack!Johanna: De där dropparna är så vackra Sättet de fångar ljuset på. Tack!Jannike: Att känna att man berör – värdefullt. Tankarna kommer med åren tror jag. Ibland är det bra att skriva samman var man är just nu. KramEva: Precis så är det nog ja. Vemod och hopp – i en skön förening :).Två Trappor: Tack snälla du!Anna: Skeppet har nog seglat när det gäller just det – jag har aldrig haft talanger på de områdena tyvärr :). Jag får ta tag i något annat projekt istället. Görel: Otroligt vackert. Och en helheltsupplevelse på många plan. Jag har läst mycket om henne nu i höst också. Tja, det kanske vore något :)?!Annixen: Tack snälla du. Tja, inga talanger alls där, men man kanske skulle börja sticka eller något ;)?!Anna: Hösten är en favorit – i alla fall början av den. Tycker nog allra mest om årstidsväxlingar – så där lite mitt emellan och i skarven. Tack!

  8. Anna: Tusen tack!Liselotte: Tack!Linda: Det är lite det som är roligt med ett öppet tema, där man bokstavligt börjar med en blank duk. Sedan lägger man på saker, fotograferar, ser detaljer, väljer bilder och sätter ord till det hela. När jag började hade jag inte en aning om att texten skulle ta den vändning som den gjorde. En ord- och bildkomposition istället för att måla med penslar eller spela efter noter :)Mrs B: Tack snälla!Anna – Karin: Tack!Sara: Vilken fantastisk kommentar att få! Tack! Lilly: Tack! Jag har valt att dela just det som syns här på bloggen med er. Andra delar av mig syns inte så mycket här – i dag kändes det lite som att bjuda in till en annan dimension mitt bland lakanstips och nagellack. Men det är lite så jag vill ha det också. Det måste få finnas olika dimensioner i livet. Och de kan samspela. En modern människa är jag väl så till vida att jag möjligen gör lite okonventionella val. Jag frilansar, stylar, skriver på lite artiklar, utvecklar projekt på nätet, arbetar lite på min mans företag – är lite av en sökare där med efter att ha varit duktig flicka massor med år med doktorandstudier och mycket tid på universitetet för att sedan vara hemmaförälder på heltid.Jag vet inte riktigt vad jag skall bli när jag blir stor – vi får se :)!Helena: Tusen tack för dina tankar! Jag börjar bli gammal tror jag – framförallt det :). Äldre och visare och klassisk "nu går vi ut starkare ur en livskris". Orginellt va :)?! På ett sätt ägnar jag mig mycket åt mig själv – framförallt sökandet inåt för att finna strategier för den där krisen – men samtidigt känner jag att jag är klar över vem jag är och därför börjar rikta blicken utåt igen – resa, möta andra och uppleva. Jag kände mig lite renad i går när jag skrivit inlägget. Bloggterapi eller något i den stilen. Liksom klar med något och redo att gå vidare. Tack, Helena!

  9. Vad vackert du skriver! Får rysningar! Vemodigt att alla världsliga ägodelar som man värdesätter och spar på, alla anteckningar, sparade böcker, vackra textilier, foton, utmejslade keruber i taken kan få ett annat värde, kanske inget värde alls ur någon annans ögon eller när vi lämnar jordelivet.

  10. Jag måste bara säga att du är FANTASTISK på att förmedla en känsla med dina ord och bilder. Jag är alldeles tagen…Kram

Leave a Reply to LiseLotte Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *