Tapetkärlek

 I går fick jag några rader från Maria som önskar sätta upp William Morris klassiska Willow Bough i sitt sovrum. Hon har dock blivit avrådd från tapeten av välmenande krafter som menar att det blir plottrigt och inte rogivande. Maria vill ha övertygande argument från mig dels för att jag har den aktuella tapeten i arbetsrummet, dels har en mycket mönstrad tapet i sovrummet. Och Maria. Sådant här går jag igång på. Såklart, eftersom det är en hjärtefråga för mig. Jag blir sällan så glad som när jag får mejl om att jag har ingjutit tapetmod i människor och att de trivs i sina rum efter det.

William Morris och jag lärde känna varandra 1996, så där på riktigt. Ett av mina absoluta favoritreportage i inredningsmagasin någonsin är från Tony Lewenhaupts hem Villa Fortuna från Sköna Hem nr 1 1996. Uppslaget med pilblad nedan har följt mig sedan dess, liksom orden "William Morris pilblad växer ut över väggar och möbler, fångar blankpolerade möbelytor, mångdubblas i spegelfönstret och fördjupas i golvets gröna toner. Var gång jag kommer hem från en resa, får post, fax, telefonsvarare, allt vänta till Morris rum fått sin extra grönska, sin beskärda del av trädgården. Först då blir huset åter mitt revir". Sommaren 1996 var jag i London och då pågick en stor Morrisutställning på Victoria & Albert Museum, där jag köpte katalogen som syns på tapeten. Kärlek sedan dess, som inte fick stort utrymme i livet förräns 2008 då vi byggde hus och jag äntligen fick min gröna koja.

 

 

Maria och andra. Så här är det.

Precis som Tony Lewenhaupt skriver. Om man känner kärlek till en tapet så skall man unna sig att ha den i sitt liv. Om den är vald med omsorg och av de rätta anledningarna kommer den alltid att skänka dig glädje. Du kommer att ha ett rum som du kan kalla ditt pilbladsrum, din gröna tillflyktsort. Du kommer att tycka om det och alltid längta till det.

Du kommer att få ett vänligt rum som alltid tar hand om dig. Att unna sig tapet på alla väggar i ett rum innebär en möjlighet att gå in i en känsla. Fondväggar i all ära, men att låta sig omslutas av ett mönster är något helt annat.

Glöm inte fantasin. När jag var liten och sjuk låg jag alltid i min säng och räknade blommor på väggarna. I taket följde jag linjer med varm panna. Eller historien om min son som lekte "inte nudda blad"  bland blommorna i vårt sovrum när han var liten som jag skrivit om här. När vi är stora glömmer vi ofta bort sådant bland våra vita väggar. Vi rusar runt och tar oss inte tid till det där viktiga. 1936 skrev Morris dotter May följande om Willow Boughs tillkomst: "We were walking one day by our little stream that runs into the Thames, and my Father pointed out the detail and variety in the leaf forms, and soon afterwards this paper was done, a keenly-observed rendering of our willows". Familjepromenader till mönster. Man måste älska sådant.

Mays pappa William var en konstnär och därmed oerhört skicklig på att fånga en känsla. Som tapetmakare hade han förmågan att få ett mönster att samverka på stora ytor i rum till något harmoniskt och balanserat. Så man kan lungt luta sig tillbaka bland tapetrullar som skapats från sådana utgångspunkter. Det är gröna blad som tillsammans bildar en varm bakgrund till rummet. Jag lovar. Att kalla det plottrigt är att förringa konstnären bakom. ögat kan behöva vänjas, absolut, men om man sedan skulle ge det en chans till, tror jag nog att många fler skulle kunna se sig vilande i detta.

Men tänk om man ångrar sig? Tänk om man inte gör det. Tänk om man stortrivs. Möjligheten finns.

Att ha en mönstrad tapet gör rummet mer förlåtande, tillåtande och lättare att leva i. Jag tycker om att klä på mig bland mina blommor. Och de gör mig glad och ger mig energi varendaste morgon när jag vaknar mitt bland dem. Jag känner sannerligen ro i mitt sovrum, för jag har svårt att tänka mig rummet utan tapeten. Något viktigt skulle fattas mig om de försvann. Varför anses de vita väggarna ge mer ro än de mönstrade som en allenarådande sanning? Om man tittar en gång till på pilbladen, så hoppas jag att man kan se att de kan vagga en till sömns med sina slingriga grenar vilken kväll som helst.

Ungefär så, Maria och andra som tvekar. Varmt lycka till.

12 comments

  1. Så fint skrivet, vilket bra råd! Jag älskar mönstrat men kan tyvärr inte ha dem på väggen. Inte heller möbler vågar jag klä i mönstrat tyg. Jag får nöja mig med anteckningsböcker, enstaka klädesplagg och din blogg såklart 🙂 Jag känner att mönstret invaderar och tar över alla mina sinnen på ett sätt som tro det eller ej blir ångestfyllt. Vita väggar mig ett lugn. Vet inte om det beror på att jag är en HSP, läste precis en bok om det och tyckte så mycket stämde på min personlighet. Man är tunnhudad och känslig för starka intryck.

  2. Åh! Men tack! Fler argument än jag kunde hoppas på. Nu har jag minsann fått vatten på min kvarn. Särskilt av din fråga varför vitt skulle vara mer rofyllt. Nej, fastnar man för något och tänker på det i ett par år, som jag gjort med detta mönster, är det av erfarenhet inte ett misstag att slå till.Tack igen Weronica. Jag lovar att skicka lite bilder till dig såsmåningom om det här går igenom.

  3. Sofia: Tänk så olika det kan vara. Och jag är nog ganska mycket HSP jag med egentligen. Men vet du vad? Mina mönstrade väggar ger mig trygghet! Jag blir lugn av att liksom hindra energierna i rummen att bara spridas runt, utan att väggen liksom stannar upp och slutar där mönstret slutar. Jag märker hur känslan i matrummet är en annan nu. Tidigare flöt rummet ut i de andra och ut på altanen, nu är väggarna mycket mer omslutande och det tycker jag om.

  4. Maria: Så roligt att du tycker om inlägget! Heja! Och glöm inte att skicka bilder sedan – så skoj att se. Allt gott!

  5. Hei, jeg har levd med pilbladtapetet til William Morris på mitt kjøkken i et år nå. Og jeg angrer ikke. Har blitt velidg glad i mønsteret, er mer enn gjennomsnittet glad i grønt også. Var velidg lei av mine beige vegger før pilbladene kom på. Inspirasjonen hentet jeg på din blogg, takk for det 🙂

  6. Jag kan bara hålla med -en skön tapet står över trender och jag blir inte trött på dem bara gillar att titta mer och mer. Uppskattar dock även det vilsamma vita emellan de tapetserade utrymmena. Däremot tycker jag att tapeter man ser samtidigt tex hall och rum i fil, ska se bra ut ihop. Liksom gifta sig. Min relation till Morris går tillbaka till min barndomsväns soffa som var klädd i solblekt Golden Lily…

  7. Liv: Men så roligt att du blivit inspirerad och är så nöjd! Kul att du tog dig tid att skriva en rad. Ha en fin jultid där mitt bland pilbladen :)Fru Frithiof: Visst är det så – och det är också så att det vita blir mer definierat med mönster i rum runtom. Svårt att se mönstrade tapeter i ett helt hus måhända 🙂 Tre rum med Morris och Frank har vi nu. Jag ser pilblad och blommor i fil med vitt mellan. Tycker om att huset fick balans med tapet i båda ändarna runt det vita stora allrummet.

  8. En generationsöverskridande naturvandring som leder till pilblad – underbart Morris! Underbart W!Och ditt sätt att beskriva, förklara hur du känner, och övertyga, får mig att fundera på när någon fingertoppskänslig tapettillverkare ska designa en tapet med inspiration hämtad från dina tänkvärda rader? ;)(Har inte tagit mig tid att säga så mycket den senaste tiden – men, MEN jag har allt beundrat ditt blommande kök! Bland allt annat ständigt inspirerande.)/helena

  9. Sällan har jag läst en mer övertygande och POETISK text om kärlek till en tapet eller snarare en tapetmönsterskapare! Du har sannerligen ordets gåva Weronica. Jag blev alldeles varm inombords… :)HälsningarEva

  10. Underbara Weronica, så rätt du har. Tapeter har en otroligt rogivande och glädjande effekt på . människan. Att få sitta i sin gröna koja låter ljuvligt. Kärleken till William Morris tapeter är så stor. Jag är så lycklig över de tapeter vi har på landet. Det ger en sådan värme och ombonad känsla.

Leave a Reply to Fru Frithiof Cancel reply

Your email address will not be published.