Normcore inom inredning

Det här inlägget hos Em har gnagt i mig sedan jag läste det. Sådant som stannat i tanken och utmanar tycker jag om – generellt är vi inte så diskussionsbenägna inom denna del av bloggosfären. Vad handlar inlägget om då? Em förespråkar för egen del en neutral och anonym inredning med ambition att komma bort från ett förutsägbart designbingo där man med insyn i denna värld på ett enkelt sätt kan avkoda hemmet och se var dess ting kommer från. Sakerna är i mycket kopplade till jakt på social status och att visa vem man är genom sina val. “I believe that quality, both in terms of design and materials, comes in all price ranges. I also firmly believe that the simpler a design is when it comes to lines and appearance, the longer it will take before one’s eyes get tired of it.”

515normcoreMed tanke på den diskussion som förs kring det personliga hemmet, känns denna infallsvinkel som Em skriver om, extra intressant. Jag kommer att tänka på den sväng modevärlden redan har tagit kring Normcore (se artikel i Vogue  och en mer lightvariant i Veckorevyn här). Är det dags även för inredningen nu? Är det ett mer “demokratiskt” inredningsideal där vi äntligen frigörs från det kommersiella? Är det en stil bland andra som skapar sin egen agenda för rätt och fel? Hur man än vänder sig i detta känner jag att det mesta handlar om medvetenhet. Om man skall kunna avfärda ett hem oavsett stilriktning som varumärkestätt, krävs förkunskap att kunna koda av det som syns. Jag inser att en del köper prylar för att markera att man kan, men samtidigt lever hoppet om att man väljer med hjärta och med hållbarhet. För egen del känner jag också att det neutrala och det anonyma som förespråkas, lätt överskuggas av en vilja till kunskap, en glädje inför design och en vetskap om vad som finns i hemmet. Jag kan bara se till den sakletarådra som drabbat mig där jag gärna går på loppis. Visst är det roligt att liksom “avkoda” föremål som jag bär med mig hem och se ursprung och design – att sätta in föremålet i ett sammanhang och ge det dess historia. Jag ser inget negativt i det, snarare att det berikar. Och oavsett stil och personligt ID i inredningen – gör det med förtroende för den egna smaken känner jag. Det fördes en intressant diskussion förra våren om att designprylar har ett snabbt liv från att gå till hot, hot, hot till att bli överexponerat i vår visuella värld. Jag har läst ett antal rader i trådar om personlig inredning om att man inte skall bli som alla andra och köpa den där bubbliga vasen. Well, ha också förtroende nog att älska den och sätta den på hedersplats i ditt hem om du nu vill det. Kort sagt – intressant Em och mycket tankeväckande! Jag fortsätter att klura utifrån olika infallsvinklar. Vad tycker du?

signature

15 comments

  1. Hemmet visar ju samtidigt på arv och historik. Vart man kommer ifrån. Det känns som utgångspunkten i många av dessa diskussioner bara rör det man köper. Det måste ju finnas en massa hem som också innehåller saker man ärvt och familjehistorik? Det kan inte bara vara jag som lever i ett sådant hem?

    1. Karoline – Sant! En viktig del i skapandet av ett hem. Själv har jag inte så mycket arvegods på det viset från hem och släkt. Det har helt enkelt inte funnits så mycket – bruksmöbler och ting som använts, slitits på och som sedan gjort sitt. Jag tror också att sådant liksom växer på en med åren. För mig var det så viktigt att skapa mig en egen historia i mitt hem – men nu märker jag att jag mer och mer söker mig tillbaka till ursprunget och står och håller i brunt sjuttiotalsporslin på loppisar – sådant som vi åt på när jag var liten.

  2. Hej Weronica, vad kul att du tyckte inlägget var intressant!

    Vill bara förtydliga att jag inte ser någon som helst motsättning mellan neutrala och “anonyma” objekt och att vara intresserad av design och därför vilja ha vissa specifika saker. Jag kan tex tycka att Michaël Verheydens design är fantastisk, och skulle med glädje ha något han gjort i mitt hem. Men knappt någon annan än jag skulle se att den där väldigt enkla skålen på bordet var gjord av honom och kostade en halv månadslön. Folk kanske skulle se att den var snygg, men den har ingen uppenbar prislapp, och är därför i mina ögon inget skrytobjekt. För mig skulle den få sitt värde av hantverksskickligheten, den mästerliga designen och kvaliteten. Inte av att visas upp på insta.

    Sedan är jag ju absolut inte heller emot att personlighet syns i hem (även om jag får rysningar av den “personliga stilen” och debatten om den), utan tycker tvärtom att det är det som gör att det blir just ett hem. Men jag tycker den personligheten tillförs bättre genom barnteckningar, konst, handgjorda objekt, resesouvenirer etc, än genom att köpa den rätta mässingsljusstaken på loppis, eller för den delen 70-talskeramik som är trendigt nu. Samma typ av annorlunda saker för alla liksom… Det blir inte så värst personligt. 😉

    1. Em – tack för din kommentar! Som sagt – uppfriskande med diskussioner även när det gäller inredning. Jag tror nog egentligen inte att vi tycker så olika i denna fråga. Jag håller ju helt med dig när det gäller att saker får sitt värde av “hantverksskickligheten, den mästerliga designen och kvaliteten. Inte av att visas upp på insta”. I vår visuella värld är vi vana vid att scanna av bilder och finna objekt att identifiera oss med – och jag är inte så naiv att jag inte tror att folk skaffar statementpieces för show off i sociala medier :). Men jag hoppas ändå – kanske naivt – att vi är på väg bort från IT-prylar till ett mer långsiktigt förhållningssätt till det vi omger oss med. Jag är t ex mycket förtjust i hantverk och om det inte är en välbekant keramiker, är ju sakerna ofta svåra att avkoda.

      Sedan detta med det personliga hemmet. Ju mer jag tänker på det, desto mer framstår det som en felsägning. Jag är en person. Jag bor i ett hus. Därför har jag ett personligt hem. Vi är vana vid att säga vem vi är med saker och det vi omger oss med – inget fel iofs att vara kreativ med det – men samtidigt är ju personen något annat. Och vem är vem att säga och bedöma vad som är personligt eller inte? En högst subjektiv fråga – med helt olika preferenser. Och jo, man fastnar lätt i det där med samma typ av annorlunda saker :). Tack för din kommentar!

  3. Tack Weronica för att du för samman dessa olika frågeställningar, som väl i mycket handlar om samma sak. Även i mig har dessa frågor gnagt på sista tiden, mycket tror jag för att jag nu efter en hel del större renoveringar försöker skapa ett hem. Då kommer frågorna: är det rätt sak? för mig? är jag för trendkänslig, för trendängslig? Vem är jag som vill ha den här fiina vasen, soffan, lampan etc, etc…
    Håller dels med om att det definitivt kan bli både tråkigt och lite skrattretande med den här “designbingon” som man kan roa sig med både i tidningar och på hemnet, men blir också lite illa till mods när jag anar (?) ett exkluderande drag i detta med anonym design. För är det inte så att den personliga och anonyma designen man väljer ska vara just den då rätta?

    1. Det är svårt att komma från att det ofta blir en slags värdering i dylika diskussioner. Är det “finare” att köpa en skål som bara ett fåtal kan identifiera än att gå till Svenskt Tenn och köpa en Dagg-vas? Allt beror på sammanhang kan jag tycka. Att vi pratar om “designbingo” beror ju på att vi är intresserade och kunniga och därmed lärt oss vad vissa saker är. För andra som inte är inne på fältet är det fullständigt obekant. Visst kan man alltid diskutera vad som är det egentliga personliga valet och vad man vill ha för att man påverkas – å andra sidan är det ju sannerligen både roligt och berikande med inspiration på olika sätt. Så spännande det låter med renoveringar och skapande av ett nytt sammanhang!

      1. Spännande men ack så tröttande! 🙂 Jag har kommit underfund med att jag är rätt bra på de stora penseldragen, men att det är i de mindre detaljerna, just det som gör ett hem som jag blir tveksam och ängslig. Tänker också mycket på det här med hållbarhet och konsumtion. Får ofta lätt ångest över alla prylar som hela tiden verkar föröka sig och ta plats i hemmet. Därför vill jag gärna att det som ska in i huset är det ultimata i längden vilket ju är lättare sagt än gjort! Måste passa på att tacka dig för din blogg vilken är den som jag har följt längst av alla och aldrig verkar tröttna på. <3 <3 🙂

        1. Kan tänka mig att det tar på krafterna ja – heja :). Stort tack för så fina ord om bloggen! Det är ju lite av min mission att förespråka det mer genomtänkta, det hållbara och det klassiska som man vill leva med länge. Samtidigt är jag en glad maximalist som gärna omger mig med vackra saker efter säsong – att plocka lite bland tingen ger mig de inredningskickar som jag behöver. Och blommor. Alltid blommor :).

  4. Mycket intressant inlägg!

    Jag kan erkänna direkt att jag tycker det är jättesvårt att veta vad som egentligen är min personliga stil. Vilka föremål kan jag leva med för alltid (min ambition vad gäller inredning) och vilka är bara ren trend, snyggt idag men känns fel imorgon? Självklart är det omöjligt att levA helt avklippt från trender och influenser, men det här med att se en vas eller en lampa eller en poster i bloggar och inredningsreportage och sedan komma på sig själv med att sukta efter den och faktiskt inte veta om det verkligen ÄR ens egen stil eller om man bara “hjärntvättats” eller statusjagar genom att vilja äga den. Jättesvårt. För jag vill inte hänfalla åt slit och släng eller medverka till shoppinghysteri. Låter mer präktigt än den jag kanske är nu 😉 Men det är verkligen så jag känner. Men händer mig faktiskt hela tiden. Nyligen var det den gröna Stockholm-soffan som jag sett tusen gånger på Ikea och aldrig fastnat för. Sedan såg jag fina bilder på den från Elsa Billgrens hem och ser den nu i ett helt annat ljus. Hade jag varit ute efter en soffa idag känns det mycket troligt att det skulle bli en sån. Ja du fattar..;) Det bästa praktiska rådet är att avvakta köp, låta trenden blåsa över och kolla sitt intresse sen. Av rent ekonomiska skäl brukar det bli så för egen del.

    Tack för att du skriver om detta!

    1. Sofia – så roligt att du uppskattade inlägget! Alltid roligt att diskutera dylika ting. Att vänta ut tillfälliga passioner är alltid en bra strategi. Om det känns lika tilltalande efter ett antal månader, ja då är det förmodligen något som kan stanna. Jag förstår precis vad du menar med Billgrens soffa. För övrigt var det en av kandidaterna till soffa hemma hos oss i somras, men jag kom inte riktigt överens med form och färg på varuhuset :). Samtidigt kan man ju vända på det och säga att så roligt att jag kan inspireras på det sättet. Tänk att någon kan lyfta fram en pryl i ett nytt ljus så att jag ser den annorlunda än jag gjort tidigare. Det kanske kan vara något för mig trots allt. Lite så fungerar ju inspiration när den är som bäst – och inte bara tillfällig köphets. Fina linjer här såklart – och jag förstår precis hur du menar :). Tack för raderna!

  5. Jättebra inlägg! Det går verkligen att vrida och vända på den här debatten i all oändlighet, och det är också en debatt där jag känner att det är svårt att benhårt hålla på den ena eller andra sidan.

    Å ena sidan tycker jag att man ska köpa saker långsiktigt, både för planetens och den egna plånbokens skull. Att man ska välja med omsorg, alltid sova på saken och hellre spara till det man verkligen vill ha än att köpa slit och släng.
    Trender kan bli tröttsamt, allt hajpas så fruktansvärt mycket numera – kanske för att det snurrar så fort att det gäller att pumpa upp trenden snabbt om det ska hinna säljas på den innan alla har tröttnat?
    Å andra sidan så vill jag inte helt avfärda trender som något dåligt, för man får upp ögonen för nya saker/stilar och färger och genom att köpa nåt litet, trendigt (nya kuddfodral till exempel) som inte kostar så mycket så kan man förnya hemma för ganska lite pengar. Och förnyelse är också roligt!

    Samma sak med designbingo-hem. Å ena sidan kan jag sucka lite åt hem där man lätt kan bocka av “50 tecken på god smak”, å andra sidan tycker jag ju verkligen att om detta nu är 50 saker man verkligen älskar för kvaliteten, designen och hantverket (och dessutom har råd med dem), så är det klart att man ska införskaffa dem även om de råkar vara hajpade till månen och tillbaka. Jag är en av de där som vill ha bubbelvasen till exempel, och jag kommer att köpa den (när barnen inte är fullt lika benägna att riva ner allt de når …:) hur less bloggosfären än är på den.

    Jag tyckte verkligen om Ems inlägg också och förstår precis vad hon menar. Det är ju på sätt och vis en perfekt lösning att inreda med anonyma saker med hög designgrad, ingen kan klaga på att man bara nappar på hajpade objekt då. Dilemmat där är ju att inte alla har just den turen med sin smak. Älskar man tex Svenskt tenn-stilen med färgglada mönster och ståtliga möbler så kommer folk att kunna identifiera mycket även om man själv inte har behov av att skryta med labels.

    Och slutligen blir det lätt lite tunnelseende bland oss bloggare, där vi tror att “alla” känner igen bubbelvaser, pappersglober och Flos-lampor. Men vi är ju bara en liten, liten klick … =)

    1. Maria – jag håller med dig i det mesta du skriver. Vi har ju diskuterat liknande ting förut – och jag gillar ditt sätt att se denna fråga från olika sidor – precis som jag själv gör. Det finns inga självklara svar, men det är det alltid värdefullt att lyfta frågorna och diskutera dem. Jag tycker att det är ett spännande samtal som förs nu!

      Trender är i grunden något roligt – håller med. Det är berikande, stimulerande och i grunden något gott i att man alltid håller dörren öppen för nya intryck. Lite är det som modetrender som skall få plats i garderoben – try something on – även när det gäller hemmet. Lyft in en liten sak, en blombukett eller liknande innan du bestämmer dig för att gå loss. Det är ju, precis som du skriver, ofta det där lilla som kan få stor effekt för uppdateringen av hemmet. Och att man säger att man inte påverkas av trender. Hmm – klart att man gör – och jag gör det med glädje. Sedan handlar det alltid om att förvalta sina intryck och att göra dem till sina egna bland det som är ens stil-ID om det så gäller inredning eller mode.

      Allt går i cirklar. När jag började köpa små ting från Svenskt Tenn för närmare tjugo år sedan, var det ingen som tyckte att det var något åtråvärt alls. I dag talas det om “Svenne Tenn” på Instagram. Lite, för att inte säga mycket, så är det ju med. När något blir vanligare, när fler upptäcker det, när fler har pengarna, då drar en grupp öronen åt sig och stegar vidare för att inte riskera att bli bedömda som en follower och någon som gör som alla andra. Nu tror jag ju iofs att flaggorna på Strandvägen fladdrar ganska tryggt – men det är alltid intressant att tänka vad som händer med varumärken när de får spridning. Det är här man får ha förtroende för sin stil känner jag. Det skulle vara bra mycket märkligare om jag helt plötsligt slutade att tycka om Josef Franks design, än att jag förmodligen för all tid kommer tycka att det är något av det vackraste.

      I detta ligger ju också alla sociala media och skvalpar. Tidigare klädde vi upp våra hem för en mycket begränsad publik – de närmaste som kom hem till oss. Då blev hemmet publikt genom publicering i inredningstidning – men det var så ovanligt då med tanke på utbudet. Nu är gemene man van att lägga ut bilder på Instagram hemifrån varenda dag för hjärtan eller tankar om “oh, no – inte en Daggvas till ;).

      Tack för din kommentar, Maria – och roligt att diskutera. Mer sådant i bloggosfären!

  6. Vilket fantastiskt inlägg, både ditt och Emmas, och ännu mer en intressant kommentarsdebatt! Mer sånt! 🙂
    Och tack för en mycket bra blogg!

Leave a Reply to Maria/Husligheter Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *