Så har jag då gläntat lite på dörren. Jag har tvekat länge. Jag vet vad det brukar göra med mig. Det där harhjärtat som börjar bulta där inne. Jag kände det som liten på syföreningsauktionerna hemma. Åh, jag ville ju så gärna ha en sådan där tvål. Den var inslagen med spets som bands ihop med en rosett och så hade man gjort ben till den genom att trä upp pärlor på nålar. En tvål med extra allt – som den prydnad som skulle göra mitt flickrum fullkomligt. Jag kunde då inte tänka mig något vackrare. Det oberäkneliga där på auktionen. Det fanns ett antal tvålar där. De med flest utsmyckningar i rosa gick först. Och jag satt där och hoppades. Att någon skulle bli kvar till mig. Någon som pengarna räckte till. Hjärtat bultade. Nej, inte den. Och inte den. Kanske den? Nej, inte den. Finns det något lyckligt slut på denna historia? Jodå, det gör det. Och jag minns det som i går.
Vad fick mig då att ta steget? Den står där hemma hos Jenny – vårt första Decor Life-besök från i höstas – den där vackra ljusstaken Mariarosen från Skultuna. Jag har inte sett den minsta skymt av den på loppisar som jag besökt, men på Tradera finns den. Jag har följt auktioner, tittat på prisbild – till slut skapade jag mig ett nytt konto där (jodå, jag var aktiv för ett antal år sedan med barnkläder). Så var det då dags. Jag fann en auktion med en säljare som verkade bra, ljusstakar som verkade bra och en inte alltför skenande prisbild. Auktionen skulle sluta på kvällen. Jag gick och vankade här, för jag vet ju hur man skall göra som auktionsproffs. Man skall ha is i magen och vänta. Slå till hårt precis de där sista skälvande sekunderna. Så jag satt där och såg tiden ticka ner. Harhjärtat bultade. Och jag vann. Vete sjutton om jag är gjord för detta. Jag vet ju att det är vanligare än någonsin att köpa saker på nätauktioner och kanske lugnar man sig en smula när man blir van. Men ändå sitter jag här och tvekar, trots den där dörren som jag då ställt på glänt. Ska jag? Ska jag skapa minneslistor eller ska jag låta bli? Hur undviker man att bli fullständigt uppslukad och fast i auktionernas garn? Hur behåller man lugnet här och lyckas hålla det hela på en sansad nivå? Hur har ni det med auktionsådran :)? Berätta gärna.
♥
Nytt tema inne hos Decor Life i dag. Join in!
Hej Weronica, jag känner väl igen mig när jag läser om dina känslor för nätauktioner. Jag har hållt på och köpt på Tradera i många år och blivit lurad/besviken bara en enda gång, tack och lov. Det är småsaker jag köpt, men den pirriga förväntan (kontra skräcken över vad man gett sig in på) finns hela tiden kvar. Numera är jag van vid att ropa in föremål på Magasin 5, Lauritz och andra stora auktionshus och beloppen är större än tidigare, och pirret kanske än mer närvarande. Jag tittar in på alla “mina” auktionshus varje dag, bara för att hålla koll. Man vet ju aldrig vad som kan dyka upp. Jag tycker att håller man huvudet kallt och håller sig till det pris man tänkt sig är rimligt för varan från början, så finns det inga skäl till oro 😉 Det är dessutom en fantastisk känsla när man fått hem varan, sätter sig ner och tittar och känner på den ordentligt och inser att man nog gjort ett kap.
Sandra – så fint du skriver om ditt intresse. Det är ju så där jag tänker mig det hela när det fungerar som bäst. Och harhjärtat får man leva med menar du :)?! Well, well – får se vad jag mäktar med i denna bransch. Tack för raderna!
Tvålarna! Tänk att jag glömt tvålarna! Vilken resa tillbaka till barndomen det blev!
När jag fick mitt första fasta heltidsjobb, så började jag samla på en serie med barbiedockor som representerade prinsessor från olika kulturer i världen. Just då gavs det fortfarande ut nya dockor i serien till ett vettigt pris, men de tidigaste dockorna gick bara att finna på eBay. En gång fann jag en auktion med fyra av de fem dockorna jag saknade, och jag satte klockan på mitt i natten för att kunna följa med i hur den slutade. Jag vann dem, och oj vilken lycka!
Annars har jag aldrig förstått den där taktiken med att slå till under de sista sekunderna. Om jag bestämmer mig för att en vara är värd en viss summa, så lägger jag helt enkelt det som maxbud. Vinner jag inte så var det ändå dyrare än jag var beredd att ge.
Det som kan vara farligt med auktioner är när jakten på det där pirret blir viktigare än själva objektet. Shopaholics bryr sig sällan om själva varan när den väl kommer. Så hur man håller det på en sansad nivå går nog hand i hand med hur sansad man är i vanliga fall, och hur bra man är på impulskontroll. Planering, övervägande, vill jag verkligen så innerligt äga det här föremålet och hur mycket är det värt?
Brevpapper kan göra mig kollrig, om jag hittar några vackra. Häromdagen fann jag riktigt fina på en holländsk sida – som skulle gå på 15 euro i frakt. Förnuftet tog över. Nej, två set med fina brevpapper är inte värda trehundra kronor. Jag lyckades styra impulskontrollen. Sedan kom jag på att jag har en granne som jobbpendlar till Nederländerna, och kollade upp fraktkostnaderna inom landet. Över en hundralapp billigare! Då var det definitivt värt det. Tur det, för annars hade vetskapen gnagt i mig om att det finns vackra ting jag vill ha inom räckhåll, som jag inte är beredd att betala för.
har jag bestämt mig för något ger jag inte upp. jag har allt för ofta haft en taktik och bestämt mig för en maxgräns och sett hur unikat går till en annan och jag gruvar ihjäl mig. Fast det beror på vad det är. ett föremål man ser då och då försöker jag fynda, men annars… så var det när jag köpte mina bronskandelabrar. de var min absoluta dröm – och då visste jag att slog jag inte till nu skulle jag få vänta tio år till. med fast och säker hand lyfte jag spaden – fastän harhjärtat bultade och försökte motbevisa. den motbjudande satt några stolar ifrån och såg rik ut. till slut gav tanten med sig. och jag vann. senare fick jag veta att jag bjudit mot danska prins henrik – och då tänkte jag att han säkerligen har flera vackra, medan jag har ett par som jag varje dag njuter av.
Hej, just precis så är det… äntligen är den där, just den där som man har letat efter (men inte alltid vetat om) och som skulle passa sååå perfekt.
Sökandet, hittandet och den evt. vinsten när man surfar runt på autkionsiter är jättekul med pirret och förväntan som det ofta innebär.
Vilka fina ljusstakar, jag känner igen den från Svenskt Tenn och den du just beskrev men vilken är den tredje som ser ut som ett “C” i mässing med något som hänger därunder? Den är super! Ha en bra helg, Katja
Härligt att höra era historier, känner så väl igen mig. Men jag blev himla nyfiken på hur de där tvålarna såg ut?
Jag är “Traderare” i perioder. Jag har ett e-sparkonto där jag samlar det jag säljer för och så får jag köpa upp de pengarna på annat jag hittar på Tradera. Jag har både köpt och sålt hundratals gånger och aldrig blivit lurad. I perioder kikar jag in varje dag och sedan kan det gå månader till nästa gång. Tycker nätauktioner är fantastiskt när man inte orkar sondera loppisar. Sen har ju det sin charm också så klart. Mitt bästa loppisfynd är en vintageväska från Dior från 80-talet som jag köpt på tändsticksområdet i Jönköping för 200 spänn, och jo den är äkta!
kikar bara in för att tacka dig för all härlig inspiration som du delar med dig och och önskar dig en riktigt härlig helg!
Kram!
Inredningshjälpen/Anette