Små steg varje dag

Jag får påminna mig om att behålla perspektivet så här mitt i januari. Även om jag inte försöker landsätta stora projekt eller målsättningar i början av året då allt känns lite skört – som försiktiga steg på tunn is – blir jag ändå med tankar om att det är nu det gäller. Nu. Nu! Jag mår dock bäst av att sansa mig lite och försöka vila i att även den långsamma förändringen är av godo. Det är bättre att röra på sig lite, än inte alls. Det blir ljusare ute. Det blir det. Sakta, sakta återvänder de åtråvärda strålarna. Det går inte undan, det gör det inte, men det är en tydlig riktning framåt. Skenet från lamporna klarar vi oss inte utan än på några månader. Ljuset reflekteras lite extra i vintagekristall och skärm av siden. Den lena träfågeln tittar fram och viskar om tider när fönstret kan stå på glänt och fågelsången hörs in. Kanske får vi ett stare-par som bygger bo på garagetaket i år igen? Många krukor är tomma, men ekollonen växer. För första gången har jag lyckats driva fram några! Det krävdes att plocka fickorna fulla med de största ekollonen jag har sett på Astrid Lindgrens Näs för att få till det gröna miraklet. [Lampfot/Carl Fagerlund för Orrefors & Alfred Songbird/Kay Bojesen – fann sin väg till mig på mellandagsrean för halva priset]

Små saker som skänker stor glädje mitt i januari. Ett fång Mimosa med en välbehövlig injektion av färg och den ljuvaste av dofter. Våra bästa vänners hund – den finaste borderterrien i världen – provlåg den nya, men gamla, mattan på nyårsafton. Så fin i grön rosett, men lite trött – född samma år som Henrik som fyller fjorton i sommar. I helgen somnade Buster in. Så outsägligt sorgligt med en älskad familjemedlem som inte finns mer. Men minnen finns kvar. Och tacksamhet över att mina barn har fått känna på hundlivet mellan varven. Små steg varje dag. Framåt.

♡