På mitt Instagramkonto @baravackrating är jag värd för en fotoutmaning där vi nu torsdag till söndag ägnar oss åt KONST. Alla som vill vara med är välkomna under #minavackrating. Själv tar jag tillfället i akt att slå ett slag för tavelavdelningen på loppisarna. Jag är långt ifrån ensam om att leta efter fina inramade affischer, men visst kan man ha tur och göra fynd. Jag slår två flugor i en smäll här och svarar på en läsarfråga om att sätta upp tavlor på en mönstrad tapet. Går det verkligen? Mitt svar är självfallet ja. Jag kan tänka mig att den här Bengt Lindström-affischen utmanar estetiken på den myllrande Eldblomman, men just därför fungerar det fint tycker jag. Mitt mod är större när det gäller konst på mina färgglada väggar just för att de lyfter varandra i mitt tycke.
Fördelen med att handla konst på loppis är att den redan är inramad, ofta i fina kvalitetsramar. De här väntar dock på att exponeras i ett bättre sammanhang. Ulf Trotzigs sextiotalsfantasi och försättsbladet till en litografimapp av Miro behöver helt enkelt andra ramar för att komma till sin rätt. Sedan tänker jag dem tillsammans med Bengt Lindström. Här får de starka primärfärgerna vara den gemensamma nämnaren.
Jag tänker även på Ernst Billgrens ord när jag tittar på min Lindström-affisch som utmanar mitt öga.
Klokt, eller hur?! Det är ett fint råd när det gäller konst, men även högst applicerbart även i andra frågor. I en värld där vi så mycket styrs av algoritmer som oftast ger oss mer av det som vi redan tycker om och betydligt mindre av sådant som ligger utanför ramarna – otroligt skrämmande i grunden – tycker jag att det här är så inspirerande! Vi är ofta vanedjur som följer ingångna spår vare sig det gäller ännu en svart tröja till garderoben eller att falla för ännu en hög celadongröna assietter på loppisen. Visst kan det vara ett tecken på att man är säker och grundad i sin smak och vet vad man tycker om efter alla år. Eller så är man förutsägbar och inte öppen för nya intryck? Jag brukar säga att även om man har en klassisk stil, så skall man alltid hålla dörren öppen för den där lilla twisten eller överraskningen. Konstigt, utmanande och ovant – inga ledord för mig måhända – men inspirerad att tänka vidare blir jag tveklöst.
Här har jag hängt upp Bengt Lindströmaffischen på en vit vägg. Visst blir intrycket ett helt annat än på den blommiga tapeten? Motivet står ut mer från väggen och syns för all del kanske mer, men tar även över omgivningen mycket mer. En smaksak vad man föredrar och det finns inga täta skott här. @flealess_som valt temat denna vecka skriver så fint.
“Konst ska kännas. Den kan inspirera eller irritera. Spegla verkligheten eller öppna fantasins värld. Konst kan ha tydliga budskap. Eller subtila. Den kan leda förändring eller visa det som aldrig blev. Men den kan också bara vara. Ibland så vacker att det gör ont. En värld utan konst skulle helt enkelt vara väldigt blek”.
♡
Jag har alltid haft en ambivalent känsla för tavlor, eller den typen av konst, som egentligen är utsmyckning på väggar. Skall den smälta in, ha ett eget uttryck eller provocera och väcka uppmärksamhet? Idag tycker jag att trenden med prints mestadels skall passa in, smälta in, i den övriga miljön. Kanske mest har valts för just det och den för stunden rådande stilen. Kanske har det alltid varit så i grund och botten med väggdekorationer. De två tre tavlor jag har investerat i har berört mig på djupet, är inte så lättillgängliga, och är fortfarande älskade efter många år tillsammans med ett nytillskott. När någon gäst studerar och begrundar konstverken, kanske frågar något om dem, tycker jag att det är spännande.
Så intressant att läsa dina tankar, Karin! Visst kan man känna sig mätt på tavelväggar som innehåller de mesta “måste-ha” trycken. Det finns många fina tryck som är fina i sig, men genomslaget för vissa har gjort att ögonen behöver vila lite. När man köper secondhand blir det tillfälligheter som avgör, vilket tilltalar mig. Matcha väggarna eller sticka ut som något självständigt? Spännande med dina tavlor.