Jo då, jag är skyldig till höstromantik och så nära att trycka play på Gilmore Girls för okänd gång i ordningen. Det är den tiden nu. Hanna Fahl skrev en krönika i DN i helgen om estetik, hösttjejer och just New England i Lorelai och Rory-land. Jag har länge framhärdat i min hyllning av augusti, sensommar och nostalgi kring pennfack och att slå in sina skolböcker. Men jag undrar om inte oktober har tagit över med åren. Man är förkyld. Vindarna är ilskna. Regnet är kallt och hårt. Ljuset dröjer dock kvar ett tag till. Det finns något befriande i att släppa taget om sommaren och att omfamna säsongen. Lyckan i den första silkesmjuka kastanjen ur det hårda skalet på väg att se Past Lives på biografen. Man kanske ändå skulle välja något annat än en mental snuttefilt ur seriearkivet? Min kära vän Marie påminde mig i går om detta Virginia Woolf-citat. Det landar fint i mig nu.
I will cut adrift – I will sit on pavements and drink coffee – I will dream; I will take my mind out of its iron cage and let it swim – this fine October
Virginia Woolf 1927
Gilmore Girls upplevs här hemma nu i repris med mina tjejer. För några år sedan med äldsta dottern (nu 16) och nu med 12-åringen. Och 16-åringen hänger på så fort tiden medger. Maken står helt frågande… 😝 ”hur står ni ut, de pratar ju bara konstant”
Är det en mor-dotter grej?
Så härligt! Jag och min dotter har inte riktigt samma smak – tror hon skulle tycka ungefär som din make ;). Men vi har andra serier där vi har samma referenser när vi pratar som t ex Sex and the City. Gilmore Girls är ju ett lyckopiller. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan jag är där – igen :).