Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker att mitt nyväckta intresse för äldre föremål har berikat min inspiration och min inredning i stort. När jag hämtade ut en bok om Reijmyre glasbruk på biblioteket slogs jag av ytterligare några aspekter – vetgirigheten, viljan att lära och att förankra saker. Generellt tycker jag att detta spår är en bristvara i bloggosfären och något som vi skulle kunna bli bättre på. I våras skrev jag om lyktan Bubbles som Reijmyre lanserade. Den har – roligt nog eftersom det rör sig om svenskproducerat glas – synts i en del sammanhang. Inte alltför sällan refereras den som en “look-a-like” till och som inspirerats av en av våra mest bekanta moderna klassiker – vasen Dagg av Carina Seth Andersson för Svenskt Tenn. Förvisso, säger jag, men även aningen historielöst då Reijmyre har haft många bubblor i sitt register under lång tid. Som gammal historiker är det lite här som skon klämmer för mig. Här tycker jag att vi kan bli mycket bättre på att medvetandegöra oss om olika sammanhang och att värdesätta kunskap och var våra saker kommer från.
En sak kan bara vara en sak. Så är det såklart. Vi ser på våra föremål på olika sätt. Men visst är det roligt med en dimension till? Mitt loppisspår har som sagt triggat igång detta hos mig ytterligare. En gammal pinal där på hyllan. Blicken dras dit. Man vänder och vrider på den. Överväger om den skall få följa med hem. Kanske börjar googla redan där i butiken. För att få veta mer. Jag har sett det röda Reijmyreglaset i många olika sammanhang, men det var först förra veckan som jag föll så där handlöst. En vas. Fyrtio kronor. Handblåst med det vackraste av ljus om man ställer den i ett fönster. Nu vet jag. Monica Bratt – modell B-245 för Reijmyre. Jag har lyssnat på radioreportage, tittat i referensverk och läst om glasbrukets historia. I sommar måste jag åka dit.
Det är lite detta jag menar. Jag tycker om när inredning får ytterligare en dimension. När en sak inte bara är ytterligare en sak i konsumtionshjulet, utan blir bärare av något mera. När jag köpte Höganäsmuggar till maken för ett tag sedan, gjorde det ont i hjärtat att se kartongerna med “Made in Taiwan”. Höganäs liksom. Allt mer flyttar ut för att det går inte att konkurrera prismässigt längre med inhemsk produktion. Reijmyre finns kvar och några glasbruk till. Jag tror att det finns ett värde i att tänka på att den där hippa ljuslyktan kommer inte bara från en speciell webbutik, utan den är faktiskt gjord på ett svenskt glasbruk som funnits länge och som förhoppningsvis får finnas kvar länge till.
Om vi skapar ett sammanhang till våra saker, tror jag att vi får ett mer hållbart perspektiv där allt inte behöver snurra så fort. Låt oss skaffa kunskap. Låt oss bli bättre på att inte bara prata prylar utan även form, ursprung och tanke. Låt oss ladda tingen med värden som även går utanför det rent estetiska. Låt oss bli lite bättre på historien.
Bilder: Bubbles/Reijmyre och två bilder på glas av Monica Bratt/Antikvärlden via Pinterest.
Amen!
Så klokt och välformulerat! Jag håller med om att vi borde stanna upp och lära oss mer om föremålens historia. Efter senaste loppisinköpet passade jag på att lära mig lite om Gefle och formgivaren Trost, mycket intressant!
Huvudet på spiken Weronica!!
För några år sedan skulle vi köpa Ecco-skor till mannen men när jag såg att det stod ‘Made in Vietnam’ då försvann köplusten direkt. Svenskt märke – gjorda i Vietnam. Det slutade med att det blev inga skor…
Du är så klok, öppnar mina ögon, vidgar mina tankar. Tack!
Mycket vettig text! Jag har länge tänkt besöka just Rejmyre (har spenderat många somrar i Östergötland) och nu fick jag ännu en påminnelse. Tack för det! kram/tanja
Nu är du något på spåren! 🙂 Så sant och klokt! Tack! Hoppas det här tänket sprider sig!
Kram
Karin
Det är bra att du lyfter in den här ursprungs/historieaspekten i inredningssammanhang också. I vintage-, retro-, second hand och antikkretsar har det tänket ju alltid funnits.
Jag tänker ofta att det viktigaste med en pryl, grej, sak inte är att den är en pryl, grej, sak utan att det finns en människa bakom. Ofta flera. Någon som har tänkt ut den. Någon som har tillverkat den. Producenten. Och inte minst den/de som har haft lyckan att äga föremålet före dig. Eller mig.
Reijmyre finns med på min långa, långa lista med intressanta förkovringsresor också.
Kanske ses vi där. 🙂
/helena
Så fint tänkt och skrivet. Det tar jag med mig idag. Hälsningar Emma
Hurra!
Hej Weronika! Jag brukar aldrig kommentera din blogg, eller någon annans blogg, men läser flitigt. När jag så läste att Frida Trendenser efterlyste läsarkommentarer, och även när jag läste de kommentarer hon fått, så började jag fundera på varför jag är så förtjust i din blogg och varför jag inte tröttnat på dig, men på så många av de andra. Jag tror att ett inlägg som detta är en del av svaret. Du är fenomenal på att uttrycka dig i ord. Du analyserar och gräver lite djupare vilket gör att det känns personligt, äkta och ärligt. När jag följt dig så länge känns det ändå som att jag känner dig, vet hur du resonerar och vad jag på nåt sätt kan förvänta mig. Att den verkliga Weronika är densamma som den bloggande. Inga sidor som ska framhävas och inte heller döljas.Att du vågar ha en åsikt. Det känns som att du bloggar för att du trivs med det, inte för att sälja reklamplats eller hamna på topplistor.
Sen är du fantastisk på att fota också, men det vet du redan 🙂
Min kommentar blev inte alls så tydlig som jag tänkte den, och inte så bearbetad som dina texter. Ha överseende med det och sug åt dig av beröm. Du är så bra!
Jag håller helt med och villbetona att köpa svenskt hantverk när man köper nytt. Tycker tex att Gustaf Nordenskiölds glas för Svenskt Tenn har fått alldeles för lite uppmärksamhet, munblåsta på Skruf och handgraverade. Det är vardagslyx att få dricka ur så tunna (och ändå hållbara) glas. De har inte sålt så bra och kommer inte tillverkas i någon ny omgång. Synd tycker jag.
http://www.svenskttenn.se/sv-se/product/ga12699/glas-skar-tre.aspx