En sådan där utpoffad bubbelplast igen. Ledsen. Och arg. När det gäller ens barn sitter känslorna utanpå kroppen. Och med detta i bagaget reagerar jag instinktivt med ryggmärgen. Kanske ännu mer än vad jag skulle ha gjort annars. För det är viktigt att lyssna in barnet och dess perspektiv och inte bara komma inklampande med sin egen tolkning av saker och ting. För ibland kanske det är värre för en själv än för dem. För att man är olika personligheter som hanterar saker på olika sätt. Men ändå. Jag blir så ledsen. Och arg. För det är så det brukar gå till. Att invagga någon i falsk säkerhet. Att lova något. Att få någon att tro att denne betyder något. Och sedan ritsch rycker man undan mattan. Mamma, hon sa att jag skulle blunda, men jag kikade ändå fram mellan fingrarna. De skulle göra en rolig fest bara för mig. Annas kalas ute. Drick, sa hon, men jag såg att det var lera i muggen. Och så hade hon hämtat tvål. Sedan fick hon säga förlåt i samlingen. Bara sådär, lite före starke mannen. Vi har inte fått veta något. Nu vill jag veta och kolla vad som har hänt. Det händer grejer i skolan såklart. Hela tiden. Konflikter. Ilska. Kastade grejer. Med mera. Men att höra en berättelse om den där mattan som rycks undan. Det skär i hjärtat. Jag vill inte att det skall hända mina barn. Inte att de står där och får den äckliga muggen. Inte att de räcker den där äckliga muggen till någon annan. Inte att de står och tittar på utan att göra något. Detta himla spel. Min lilla flicka.
Lördag: När jag slår på datorn är min första tanke att jag kanske skall ta bort inlägget. Det kanske blev för personligt denna gång. För utlämnande. För mycket skrivet i känslostorm. Men samtidigt – rubriken på det jag skriver under är En mammas dag. Det är allt detta i kombination med allt det vackra som jag skriver om. Det är lermuggen och den snygga kudden – samtidigt. Och kan det göra någon skillnad så får det stå kvar. Kan det få någon att tänka eller att känna igen sig så får det stå där. För det är så att vara mamma. Det är allt möjligt. Högt och lågt. Samtidigt. Och mitt i allt kärleken till barnen. Jag hoppas att min dotter fortfarande är så liten så att hon inte ser på situationen som jag gör med mina vuxenögon. Jag var inte där. Jag vet inte vad som hände. Jag fick bara ett litet utsnitt av en berättelse. Flickan fick sitta och skämmas i samlingen och be om ursäkt. Det var rätt åt henne, säger dottern. Och det var det ju på sitt sätt. Så jag tror att vi ser olika. Och jag vill inte göra stort. För jag vet hur det känns att sitta där och få massor av frågor om sådant man kanske inte vill prata om. Man vill tänka på det positiva och inte älta annat. Och det kanske inte var så stort. Det kanske bara var då. Det kanske var något som gick galet. Men jag vill ju ändå skona så mycket som möjligt. Just detta ritsch är så grymt oavsett hur man tolkar situationen och vad som har föregått händelsen. Alla kan inte bli bästa vänner. Men man måste ändå ha respekt för varandra.
Lördag eftermiddag: Tack för alla tankar. När man är mitt i ett känslomässigt skeende är det inte alltid så lätt att se klart. Förhoppningsvis lättar det hela när fler bitar faller på plats. För i grunden beundrar jag min dotter. Hon är otroligt stark, envis och väldigt osmidig. Hon hävdar alltid sin rätt att vara med. Hon är totalt orädd för att kasta sig in i saker och ting. Hon ringer och styr med människor som hon knappt känner. Hon armbågar sig fram i livet. Hon är i mångt och mycket fortfarande ett litet aningslöst barn som tror det bästa om andra och att allt hela tiden skall vara rättvist. För så är det ju inte riktigt. Jag var inte alls som hon när jag var liten. Det gäller att komma ihåg det.
