Monthly Archives: September 2013

Den har puttrat ett bra tag nu, men denna höst känns det som om det definitiva genombrottet är här. Jag har varit sugen på en sedan i våras, men det var ett klassiskt köpincitament som fick mig att slå till. Numera står en sådan här centrifug på vår köksbänk efter att Ica kört drive för några veckor sedan. Den reklamen satt där den skulle, Stig. Vi testade precis när vi hade köpt den. Barnen stod bredvid och hoppade. Sedan åkte mungiporna ner på dem. Skummigt, varmt och inte alls som de hade föreställt sig. Sedan har den stått där. Och varit lite sådär främmande som saker och ting är innan man behandlar dem som en "varje-dag-sak". Nu är jag på det igen. Och hyser hopp om att maskinen och jag kan bli såta vänner framöver.

Jo, skummigt blir det. Och det gäller att ha kylt grejerna ordentligt innan. Smaken blir mycket koncentrerad och magen börjar röra på sig om man slukar i sig för fort och för mycket. Visst blir det en del meck med centrifugens rengöring, även om jag tycker att just den vi köpte funkar väldigt lätt i det hänseendet. Men jag gillar det. Möjligheterna är liksom oändliga. Jag har gått ut med en enkel basicvariant till frukost – recept finnes här. Ser fram emot att stifta nya bekantskaper framöver!

 Jo, det var ju det där med livet efter detoxen (ett långt inlägg om den finns här) som jag har fått några frågor kring. Det tickar på. Jag behöver inte tänka så mycket på mina val längre. Det mesta går med automatik. Men samtidigt är jag medveten om att grinden till vägen tillbaka, den kommer alltid att finnas med i livet. även om det för det mesta känns alldeles otänkbart att öppna den och börja gå på stigen, hyser jag den allra största respekt för att de val som tidigare fick mig i obalans, alltid kommer finnas där som ett alternativ. För mig gäller det att aldrig, aldrig glömma det. Och aldrig, aldrig tappa respekten för hur enkelt det är att börja gå på fel stig igen.

Jag tänker så här. Jag vill aldrig mera vänja mig vid socker och snabba kolhydrater igen. För det är inget bra för mig. Min utgångspunkt när jag inledde min detox vid nyår var att jag i princip var avvand vid vitt raffinerat socker och vitt mjöl. Jag bakade alltid med råsocker och dinkelmjöl. Jag åt nästan uteslutande mörk choklad och surdegsbröd. Lösgodis och läsk samt industribakade kakor hade jag för länge sedan lämnat bakom mig.  Men jag kände ändå att det var på väg att bli för mycket av det goda. Mitt problem var måhända inte produkten i sig, utan snarare vanor och hur djupt rotade i mig de var. Jag tror att det är så för ganska många av oss. Problemet är i många fall inte vad vi äter, utan snarare vad det vi äter sedan får oss att göra. Det är just detta som jag har tyckt varit värdefullt att bli medveten om. Det har varit bra att lära känna sina egna mönster för att sedan få redskap att hantera dem. När blodsockret åker upp och ner är det enkelt att ta till lätta knep för att uppnå balans i kroppen. Och vanorna sitter himla djupt. En kopp kvällste med chokladrutor. Punkt och nästan alltid. Möjligen inget problem för många, men för mig var det på väg att bli det.

När jag pratar med mina barn, pratar vi om att alla har en sockerråtta i magen. Det är den där råttan som vill ha socker för att bli nöjd. Antingen har man igång den och den dansar runt av glädje i magen. Man ska dock vara försiktigt med råttan och inte låta den dansa varendaste dag – kanske är råttan som gladast på helgen med lördagsgodiset. Sockerråttan kan också sova. När man inte ger den något att äta. Jag säger inte att alla skall ha ambitionen att aldrig käka något med socker i. Nix. Det är olika hur toleranta vi är och vad vi förmår att hantera. Men för mig passar det mycket bättre att ha en råtta som hela tiden låter Zzzzzzzzzz Det känns för det mesta himla bra med den där snarkande råttan. För allt blir så mycket lättare om man kan få den att sova. Vid enstaka tillfällen får den något litet. Bara för att jag faktiskt så in i bomben kan sakna att sitta på ett fint café med något till. Jag älskar fina caféer och nu känns det lite som om det nöjet är halvt med min temugg. När vi var i Skåne käkade jag chokladkaka såväl på Apotekarens som på Olof Viktors. Det gick fint, eftersom det var så himla mörk choklad. Oftast kan jag inte äta, för det blir för sött. Det kan jag sakna, men annars inte så mycket. Jag försöker att tänka på allt som jag har valt till, istället för att fokusera på det som jag har valt bort.

Och som sagt, efter en helg i Skåne med vedugnsbakade pizzor, något snabbt på en bensinmack, frukostbuffé och en och annan fika kommer man hem och står just inför det där vägvalet igen. Man har börjat öppna den där grinden, så där lite på glänt. Och man säger till sig själv att kanske att man skulle köpa hem något gott till frukost eller skulle vi inte baka något till fikat i dag? Det är då som jag nu är så där tråkig. Och stänger igen direkt genom att äntligen vara klok nog att förstå att om man börjar trampa små, små steg på stigen, så är det så himla lätt att vara tillbaka igen. Någonstans där man inte vill vara.

Balans. Som jag tycker om det. Och så svårt det har en tendens att bli. Här måste man känna sig fram. Hur man själv vill leva. Vad man själv klarar av. Shit, så tråkigt och präktigt tycker en del. Jo, kanske det. Kanske det. Men jag väljer att gå fram så här nu, för det är så mycket bättre för just mig. Hur har ni andra det?

Ett tetips i hösttider. Jag sprang på detta i går. Himla, himla gott!