Måndagstanken: Klackskor

Det har snurrat runt lite i huvudet sedan Valborgsmässoafton. Då jag gick på staden och bet i det där sura äpplet och köpte mig skor. För jag är ingen skomänniska alls. Men ibland måste man ju. Det finns säkerligen flera anledningar till att jag inte är så där speciellt förtjust i skor. Jag tycker om andra accessoarer, men det där med “must buy shoes” och hela fetisch-grejen i SATC gick mig liksom spårlöst förbi. Nummer ett. Mina fötter har alltid varit lite märkliga. Det är inte bara att gå in i en affär och köpa skor, för det mesta passar inte så bra. Nummer två. Jag är i grunden lite för praktisk för att tycka att det är helt okej med flådiga skor. Jag ser mest massor med hinder som regn, lera och annat i den genren. Nummer tre. Och det är här som skon klämmer (sic!) i tanken nu då. Jag är lång. Jag sa alltid att jag var 179,5 cm förut med samma logik som prissättning på 999:- istället för 1000:- Då kunde jag liksom räkna mig till 170-gänget, istället för att beträda 180-ligan. Nu har jag släppt den tanken och omfamnat mina 180. Det var ju på tiden kan man tycka.

Där gick jag och provade i skoaffären. Två praktiska svarta skinnskor. Ett par klassiska ballerinor. Ett par spetsiga loafers. Platta. Såklart. En försäljare kretsade lite kring mig och konverserade artigt. “Det är ju praktiskt att de där skorna saknar klack. För du är ju så lång, så du behöver inte det”. Jag hmmade lite. Och var för glad för att inte köpa de där skorna som jag äntligen funnit och som passade mina fötter. Men som sagt. Sedan började det gnaga lite. Och jag kände mig som en obstinat fyrtiotvååring som hade god lust att gå tillbaka med de där platta skorna och köpa ett par riktiga klackskor bara för att. För det kanske var precis det som jag behövde. Hur kunde hon veta det?

1915citat

Såklart en harmlös kommentar av någon som ville sälja skor, men ändå inte. När jag kom hem läste jag Jonna Bergs krönika i senaste Style By. “Ända sedan jag började gå i högklackat för 20 år sedan har det fascinerat min omgivning. Anledningen? Jag är 180 centimeter lång – utan klackar. Det faktum att jag, trots min ståtliga länge, ändå väljer att maxa den uppåt tio centimeter har lett till att frågor kring mitt användande av högklackat är bland de vanligaste jag fått under min karriär (du är ju så lång). Vilket, vid närmare eftertanke, är helt stört. Vilket i sin tur har lett till att jag betraktat mitt bärande av högklackade skor som en feministisk krigshandling – varför skall en kvinna inte få vara lång? Varför ska inte jag kunna ha de finaste skorna jag vet på mig, bara för att jag då skjuter upp och blir längre än många män (och därmed okvinnlig)? Det är ett faktum att alltför många ladies i min längdliga vantrivs med en feature som är helt omöjlig att göra något åt. Jag konstaterar sorgset att även detta, som så mycket annat, är en patriarkalisk syn på kvinnor som är förminskande – långa kvinnor ska inte behöva känna sig manade att kröka i ryggen för att samhället hellre ser kvinnor som nätta.” Bild.

Word känner jag. Word. Som jag skulle behövt läsa och ta in det när jag var yngre, istället för att gå och kröka min rygg i alla dessa år. Jag växte över en sommar. Men växtvärken kom även en jobbig tid där en del tyckte sig se som sin uppgift att tala om för mig hur märklig jag såg ut. Nu har jag rätat på mig, men många år av dålig hållning har fått mig att ha ont. Vete sjutton om det av den anledningen är speciellt praktiskt att lära sig att gå i högklackat nu, men i tanken gör jag det. I tanken bryr jag mig inte ett spår om jag skjuter upp från flocken och syns ännu mer. Nästa gång en skoexpedit säger till mig att jag inte behöver klackar, skall jag säga att jo, det gör jag visst. Hämta hit några kartonger, så skall jag visa dig hur tjusig jag blir i dem. Jag är minst etthundraåttio centimeter lång. Och äntligen är jag vän med det.

signature

19 comments

  1. Skönt att det inte bara är jag som får kommentarer om min längd. Jag är förvisso “bara” 176 men har ofta klackar och får så gott som alltid kommentaren “Vad låååååång du är!” (näe, du som är kort brukar fara igenom huvudet men jag är oftast tyst). Och detta av bla kollegor som borde vant sig vid det här laget. Jo jag är lång och älskar att ha klackar för att det är så snyggt, oavsett längd. Man får fin hållning, långa ben och en aningen vassare attityd vilket kan vara välkommet ibland. Varför är det ok att kommentera nån som är lång och inte nån som är kort?…. Köp klackar och sträck på dig! Du kommer älska det!

  2. Halleluja! Här är ännu en som sällar sig till de över 180 cm, och ja, visst får man kommentarer! Jag får så ont i fötterna av högklackat, så jag kör det bara vid tillfällen då jag vill känna mig lite extra fin, men det är alltid någon som måste kommentera. “Oj, vad lång du är!” Jo, ja, det är jag. Deal with it, det har jag gjort! Och det faktum att min make är kortare än jag… det sticker i ögonen på många! Som tur är har varken han eller jag problem med det… 😉

  3. Ha ha! Jag har en kompis i Oslo som är 182cm. När hon får kommentarer om sin längd så säger hon ofta bara att om jag var lite smalare så kunde jag ju jobba som modell…. Det är svårare för folk i din längd! Första gången jag hörde det så nästan kissade jag på mig av skratt. Att folk alltid måste kommentera. Själv har jag problem med allergier och när mitt ansikte är riktigt svullet eller rödfnasigt är det en del barn som kommenterar, då blir de alltid nedtystade av sina föräldrar men längd och vikt verkar de vara mer OK att kommentera, förstår inte detta då jag vet att det också kan vara känsligt. Jag lider tack och lov inte av att jag har mina “problem” men ändå… Ja du förstår säkert.

  4. ja varför ska normer och andras tyckande påverka vad man väljer. du är en stilful och stilsäker kvinna. så varför inte. Jag älskar klackskor, såkallade barbieskor, och gick i det jämt förr ( nu lite mindre för jag behöver kunna springa ikapp sonen) så där ligger inte mina komplex. men jag kan känna igen mig i normen och vad som passar sig på andra sätt. jag har en jättebyst av naturen och är blond och hamnar lätt i våp/femmefatale kategorin i kläder med djupare ringning. Det lider jag av emellanåt. Och jag klär mig inte alltid i det som smickrar kroppen utan i kläder som maskerar bysten. jag trivs också bättre som knubbig med extra kilon runt magen. jag upplevs spolformad istället för bystig, vilket jag föredrar. när jag var smalare mötte jag ofta blickar i just den höjden i affärssammanhang o privat. faktiskt. så jag kan förstå din tvekan med tanke på längd. fast ändå viktigare att nu fundera på om det är längden som är hämskon. om du har valt den praktiska hållningen till skor på grund av det, eller om du faktiskt behöver komma ut som klacktant. intressant måndagstanke – som alltid weronica

  5. Gud vad folk är korkade som säger sådana saker..Jag är ganska lång ganska vanlig,,,men hur tänker man när man säger sådana saker..Burr blir mörkrädd…Tänk om vi kunde pausa o fundera på vad som är viktigt i livet, att få människor att växa bildligt och andligt istället för dumma kommentarer om utseende som varken gör en människa bättre eller sämre.
    Vilken underbar text du skrev…fantastiskt….!

  6. Hur tjusigt är det inte med en lång kvinna, oavsett vad hon har på fötterna? Sträck på dig och var stolt…
    ..hälsar en 155 cm kortis ((som tyvärr inte kan gå i klackar längre)

  7. Jag känner delvis igen mig i texten. Jag är ännu längre…186 stolta centimeter. Jag känner mig så fin i höga klackar och har det så ofta fötterna orkar. Jag tycker att jag oftare får positiva kommentarer om min längd än negativa och väldigt ofta hyllningar för att jag har höga klackar och sträcker på ryggen. Kanske beror det på att jag är så himla lång redan innan klackarna kommit på att det inte gör någon skillnad om jag blir 5-10 cm längre. För att bana väg för våra långa döttrar tycker jag att vi ska sträcka på oss och ha hur höga klackar vi vill och vara stolta över vår längd.

  8. Jag fattar inte att man som försäljare kan säga sånt! Jag hörde en sådan underbar historia av en lång kvinna. Hon hade varit på en skoaffär och det fanns bara högklackat i hennes storlek. Försäljaren hade då peppat henne att i alla fall prova ett par. Hon gjorde detta och fick mycket beröm för sin längd av försäljaren. Och “det kan ju inte du rå för att alla andra är så korta”. Längd är en tillgång! Jag är inte fullt lika lång, men har också börjat ha högklackat ibland. Älskar det!

  9. Jag älskar skor men har stora fötter som dessutom är breda, och då finns det inte många snygga skor som passar. Finns det 41:or är de ofta för smala. Jag borde söka skor på herravdelningen, men hur kul är det? Jag har börjat dra mig för att ens prova festskor för jag känner mig så hopplöst okvinnlig. Ecco har ganska bra modeller av fest-/klackskor också i större storlekar, men de kostar ju då…

  10. Fantastisk berättelse från verkligheten! Heja W – gå och köp dig ett par klackskor nu!!!

    //Anna

  11. “Hur lång är du – egentligen?” Är frågan jag får. Har alltid undrat över det sista ordet och retat mig på det. Jag hann bli 35 år, är nu 45, innan jag accepterade mina 182 cm och älskar mina 7 cm klackar. Peppar min dotter på 12 år och nästan 170 cm att hon ska vara stolt och det är hon (och förstår inte på en 12årings sätt varför hon inte får ha 12 cm klack)
    Tack för ett mycket bra inlägg!

  12. Heja! och Kram! och Way to go, Weronica! Hälsningar en som inte gillar att gå i högklackat, av bl.a. feministiska skäl, men i ditt fall kan det vara rätt av dessa skäl!;-)

  13. Fantastiskt skrivet! Var den DU är. Lång, ståtlig och alldeles unik! Jag hejar på dig! För att det är så viktigt att få vara precis den man är!

  14. Skor…
    Det finns inte mycket som kan få mig på så genuint dåligt humör som när ett par skor har gått sönder och jag måste hitta nya… Minns du mina hemska knallturkosa seglarskor? Jag gick i dem tills de helt enkelt inte höll ihop längre, och efter det var det lögn att hitta några nya som passade lika bra.
    Hösten 2004 var jag trött på att aldrig ha skor som passade om jag var bjuden på någon fest på någon årstid då mina sandfärgade pumps som införskaffades till kusinens bröllop i mitten av nittiotalet inte fungerade. Skor ska ha några viktiga egenskaper: De ska vara bekväma. De ska vara varma men ändå andas. De ska inte vara fula. Tyvärr stämmer min bild av fulhet väldigt dåligt överens med skoaffärers uppfattning. Nå, efter en löning gick jag sammanbiten till en skoaffär och tittade på eccos avdelning, där jag köpte fem par skor, som skulle fungera året om till både vardag och fest. Jag var så nöjd, så nöjd! Nu skulle jag inte behöva köpa skor på säkert tio år!
    Så blev jag gravid och behövde köpa stövlar i storlek 45. Sedan gick fötterna aldrig tillbaka till storlek 42. Särskilt inte efter ytterligare ett barn. Så alla skor jag köpte gav jag bort, efter att ha resignerat. Jag har inte kommit över det än.
    Klackar?`Förfärligt obekvämt och gör att jag inte alls kan röra mig som jag vill. Det går bort.

  15. Bra där Wero. Jag har såhär efter 40 börjat med klackar till mina 182 cm. Roligt, faktiskt. 🙂 Det går att lära sig. Anledningen till art jag väntat är att det idag, till skillnad från åttio och nittiotal, finns snygga skor med klack i strlk 42. 🙂

  16. Jag är 185 cm och har aldrig gillt min längd. Men så för ett tag sen kände jag att det fick vara nog, med två långa döttrar på 11 och 13 år så behövde de en god förebild. Jag sträcker på mig och försöker vara stolt över min längd istället. Kanske det blir klackar på mig också en dag…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *