Måndagstanken: Som en stjärna

Det började på en stilla promenad bland stadens välgörenhetsbutiker. Som det så ofta gör för mig denna vår. Längst in på en hylla såg jag åtta stycken glasassietter som fångade mitt intresse. Femton kronor styck. Det var något bekant med dem. Tyngden. Den sirliga bården på kanten. Kvalitén. Det måste vara svenskt glas och förmodligen Gullaskruf tänkte jag. Jag köpte med mig de vackra faten. När jag kom hem googlade jag och till slut fann jag fram till Kjell Blombergs Tiara som mycket riktigt lanserades 1968 för Gullaskruf. Bland träffarna, dök det även upp en artikel från Form 1900. Under rubriken Värme dold i svalka presenterades formgivaren Kjell Blomberg. Ingressen fångade mig och sedan läste jag hela texten. Ord om en speciell man, men även om livet i stort. Och kanske om mig? Spår ett: Hjälp! Är jag en Blombergare? Spår två: Hurra för alla Blombergare!

Vi tar det från början. Julstjärnan låg i en frigolitkartong med gul klistertejp från Gullaskrufs glasbruk. Äntligen hade jag hittat ett helt exemplar av den där lustiga stjärnan som med sin plåtiga kropp påminde om en ventilöppning omgiven av ett gäng knubbiga småstjärnor i glas. På asken stod det: “Design Kjell Blomberg”. Det lät bekant, ändå diffust. Vem var det? Vad hade han gjort? “Kjell Blomberg, ingen aning”, sade handlaren som sålde julstjärnan. Kjell Blomberg var en av de där arbetsamma, sympatiskt lågmälda formgivarna som aldrig fick egen strålglans. Han arbetade, löste sina uppgifter, lärde ut sin kunskap och lämnade sakerna bakom sig vid sin död. Många har säkert Blomberg-saker hemma, men få bryr sig om vem som ligger bakom de där dessertskålarna i rött pressglas, tulpanlika pokaler i rökfärgat eller lila, kurviga mörka vaser och anonyma 1950-talsfat från Upsala-Ekeby.

2215måndagstanken

En inledning som heter duga det där. Den innehåller liksom allt. En hyllning till denna strävsamma formgivare, samtidigt som svärtan och det lite sorgliga skiner genom. Det är precis detta som fångar mig just nu. Blombergaren i mig och många andra. De där leveranssäkra duktiga som man alltid kan lita på i lång och trogen tjänst, men som inte gör mest väsen av sig och kanske inte skiner starkast där uppe. Blomberg blev aldrig en av glasrikets kändisar, även om en av hans serviser heter Stellaria med stjärndekor. I artikeln talas det om tradition, välbalanserat, bruksvara, hållfasthet – viktiga saker såklart, sådant som är basalt och som bygger upp och som jag kan känna igen mig i – men möjligen inte det som förlänar en stjärnstatus. Hans insats förblev sval, aningen opersonlig, men med en sällsam hållbarhet. Han gör inga större avtryck i någon av fabrikernas minnen, han är ett av namnen i utkanten, sorterat under “övriga konstnärer”. Det där lite sorgsna draget igen. Som får mig att tänka mycket kring intryck, bidrag, riktning, vägar framåt och att finna sin egen plats i livet och mer specifikt i bloggosfären.

Vad är då slutklämmen med denna måndagstanke? Ja ni, mitt i kanske. Men så får det lov att vara ibland. Allt är inte klappat och klart. Tanken går vidare. Vi alla är stjärnor på vårt eget sätt, även om en del möjligen har lite mer ljus på sig. Och i mitt skåp står nu Kjell Blombergs fat allra längst fram.

signature

6 comments

  1. Så fint! Med bara primadonnor i ensemblen blir det ingen lyckad föreställning! Och så fick jag lära mig att jag har en grön Blomberg i samlingen.

  2. Vilket intressatn inlägg! Kan konstatera att det är en Vineta-skål jag har i skåpet. Den används till vardags och är väldigt hållbar! Blev nyfiken på att läsa mer om den lågmälda formgivare. Tack!
    Eva

  3. I mina ögon är du, som alltid levererar kvalitet och som det alltid är ett nöje att läsa, mycket roligare än bloggvärldens “superstars”! Jag hejar på dig!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *