Category Archives: Diskussion

Även om jag skrattade åt beskrivningen tidigare i veckan av mig själv, så är det nyttigt att reflektera över vem man är och vad man förmedlar av sig själv. I veckan fick Helena och jag en förfrågan om vi ville vara med i ett kvällstidningsreportage kring barn och konsumtion. Reportern ville ha en motbild till de konsumtionskritiska rösterna som menade att det var förkastligt att lägga pengar på en napp från Armani. Enligt reportern behövdes någon som kunde förklara tjusningen med dylika ting. Vi tackade nej. Är det den bilden som folk får av mig? Verkar jag inte lite smartare än så ändå?

Aftonbladet publicerade i veckan en intervju med Carina Nunstedt . Nunstedt kommer snart ut med sin nya bok 12 steg mot ett skönare mammaliv. Reportaget i Aftonbladet är uppbyggt som en traditionell artikel i livsstilsmagasinen Mama och Family Living (båda Nunstedst skötebarn). Även Nunstedt har det rörigt i sitt hem – 187 kvm ljus våning på Kungsholmen med designtapeter – med en enorm tvätthög. För det måste vara lite kaos i familjeidyllen, annars är det skumma ting och trist småborgerlighet på gång. Markörer av vanlighet i ett i andra ögons idylliskt liv? En enkel identifikationsstrategi? Vi må bo i en avundsvärd våning, men vi har samma stök som alla andra!

Linda Skugge går hårt åt genren i sin krönika Ett skådespel där alla ljuger. Idyllen spricker med Skugges vanliga saluförande av sjuka barn och ett hem i kaos. Inspirationen i de glassiga tidningarna är rutten och korrupt. Det ligger en dold agenda bakom med städhjälp och allmänt ljug kring det där hembakta brödet för att man skall framstå som präktig och lyckad.

Har man diskvalificerat sig för att uttala sig om barnspyor om man publicerar muffinsrecept? Kan man inte göra både och? Har man ingen rätt att beklaga sig om man lever ett i andras ögon priviligierat liv? Blir man patetisk i samma andetag som man pratar om sin morgonyoga innan frukost när barnen ligger och sover? Är man mindre sann om man inte har någon speciell “skit” att fixa med eftersom man har läget under kontroll? Döljer man något om man går runt och trivs med sin tillvaro? Är det mer sant och mer värdefullt att saluföra sitt familjekaos – att visa hur det verkligen är – (vad som nu är verkligt när det gäller skrift och bild…)?! Och är vi läsare inte så smarta så att vi kan se att livet är komplext oavsett vad man väljer att visa? Gör vi inte sedan det som passar oss i våra liv efter våra egna förutsättningar?

Jag har inga svar, men det är onekligen intressant att fundera på ämnet! Vad tycker Du?

Detta skrivet under just kaos! Lördagsförmiddagar är ingen tid att tänka i fred och det skall det väl inte vara heller. Barnen springer runt runt och surrar om allt mellan himmel och jord. – Jag vill bara avsluta det här! – Buhu ingen hjälper mig någonsin med mina tofsar! Jag kommer att få vänta i tusen år! -Men pappa då? – Han gör inga bra tofsar! Buhu!

I dag presenterar Polarn O. Pyret en undersökning kring barnkläder och familjeekonomi. 1 500 personer har fått svara på frågor som hur mycket pengar man lägger på barnkläder, vad man prioriterar i familjeekonomin, om man köper kläder second hand och vem som bestämmer vad barnkläderna får kosta.

Undersökningen visar att var femte förälder lägger mer än tusen kronor i månaden på barnkläder. Barnkläder utgör en stor post i familjernas ekonomi och långt efter kommer inköp till sig själv. Endast mat, boende, räkningar och bil kommer före barnkläderna. Undersökningen visar också att det börjar bli mer vanligt med second hand.

Polarnpanelen, som undersökningen grundar sig på, är en panel dit man anmäler sig på Po.P:s hemsida, vilket man bör bära med sig i tolkningen av resultaten. Det är förmodligen tämligen klädintresserade föräldrar som navigerar på hemsidan och man kan kanske också undra över hur pass representativa de är som en panel för alla föräldrar. Undersökningen är dock ändå intressant och sätter fingret på något som säkerligen många känner igen sig i.

Been there, done that känner jag när jag läser undersökningen. After baby blev det bra mycket intressantare att köpa kläder till Anna, än till mig själv. Jag ekiperade upp oss till en vandrande randig familj. Det fanns tröjor till såväl mammor och pappor ett tag… (Nu kan man se liknande tendenser när det gäller populära Me &I. Praktiskt att shoppa till mamma samtidigt som barnens kläder fylls på).  Det är förmodligen inte alltför ovanligt att inte försöka klämma in sin eftergraviditetslekamen i för trånga byxor. Hellre gå och shoppa till den lilla bebisen som passar i allt (och sedan nyttja folknöjena Blocket eller Tradera för att sälja det som inte behövs…).

Undersökningen väcker också allmänna tankar kring vår konstumtion och vad vi väljer att lägga våra pengar på. Barnklädesmarknaden har exploderat de senaste åren. Bra eller dåligt? Är det galet att lägga tusen kronor i månaden på barnkläder? Vilka tankar väcks hos er? Reagera gärna!

(Bild: Pippis kappsäck med guldpengar från Micki)

My God vad det är varmt! Jag blir som en liten trilskande unge av den här luftfuktigheten. Jag vill ställa mig och skrika rakt ut – GAH! Man och barn är i lekparken på tal om lata föräldrar i innerstaden. Snälla, Linda! Jag bor inte så här av egoistiska skäl – inte längre i alla fall. Man kan naturligtvis hävda att vi borde börjat att leta efter hus när Anna föddes, eftersom vi borde insett att vi borde ha ett hus. Men ja, det gjorde vi ju inte. Men nu –  Jag vill bara ha ett hus! Kan inte det där jädra motellet sluta bråka någongång så att vårt hus kan byggas? Och maken skalade alla stora potatisar till lunchen och sparade de små till mig – BLÄ!

Däremot håller jag helt med om skolgymnastiken, Linda! När idrottsprofilerna gastar om att det måste vara gympa varje dag i skolan får jag kalla kårar. Det hade inte hjälpt mig det minsta att röra mig mera med mer idrott på schemat. Jag hoppas att det har hänt mycket med tanken bakom skolidrotten sedan min tid. Jag avskydde varje minut av skolgymnastiken. Inte för att jag egentligen ogillade att röra på mig, men jag var usel på bollsporter, jag var ingen lagspelare och jag hatade när vi skulle dansa folkdans med killarna från en annan klass. Då maskade jag och skyllde på tjejers väg ur kollektiv förnedring – det röda. Stackars killar som inte ens har det!

Linda Skugge manar istället på föräldraansvaret (stackars min pappa som alltid förespråkade luftens välgörande egenskaper till en liten inneråtta som mig…), liksom även den välkända fotbollsfrun i Alla Ni som röker med era barn är idioter. Terri Herrera Eriksson stämmer också in i kören och menar att man bör välja andra alternativ än den stora hamburgerkedjan. Alla tre har sina poänger tycker jag! Är det dags för diskussioner om mer personligt ansvar i en tid där vi är vana att institutioner och rekommendationer styr mer? Alldeles tydligt ett tecken i tiden!

Update: En mycket läsvärd bloggpost i ämnet på Ett Bra Liv. Klicka in er och läs!

Det rullar ännu en utmaning i bloggosfären som handlar om att lista sina fyra favoritbloggar. Jodå, jag har svarat på några utmaningar i den genren tidigare, men nu har det gått lite väl många tåg. Jag tycker att utmaningar är roligt. Det är skoj med fotoutmaningar, lite listor och annat som utmanar kreativiteten. Dessa favoritlistor börjar dock bli lite väl mycket av bloggosfären som speglar sig i sin egen förträfflighet. Det är tämligen snålt med länkningar annars kan jag tycka, men favorittågen går ändå. Det är alltid roligt att få tips om nya läsvärda bloggar, men det är inte alltid listorna når fram dit. Utmaning eller ej –  jag tipsar er gärna om några nya läsvärda bloggar. Det är bloggare som delvis har blivit inspirerade av mig att börja skriva. Det tycker jag är mycket roligt! Favoritutmaningar får bero för min del i fortsättningen, men lästips ger jag gärna ändå.

*Carolines Min inspiration handlar om det som förgyller vardagen för en småbarnsmamma.*Anna Radhusmamma om inredning och andra ytligheter i kombination med djupare funderingar om livet.* Annas Min resa om barn, böcker och berättelser ur livet

Sedan finns mina svenska favoriter i marginalen under länkar!

(Bild: Narkissos vid källan ur Nordisk Familjebok )

Terri Herrera Eriksson manar till att vi skall sluta dagiskäbbla i sin senaste krönika i Aftonbladet. Hon hyllar förskolegudinnorna och antar att sommaren kommer att bli mycket lång utan dagis. Ja, men det är väl just det. Låt oss i så fall just sluta käbbla om dagis! För det är väl märkligt att det inte kan skrivas en krönika i ämnet utan att det skall sparkas åt något håll. Mammor som är hemma är bullbakande sådana och hur skall hela långa sommaren gå utan förskolans alla aktiviteter. Att “bara” vara hemma utan stora samlingar är ju lika med stentrist. Fine – förskolans personal behöver nog sina hyllningar i hårt pressade tider med stora barngrupper – men måste man problematisera det andra då? Kan man inte nöja sig med att det är bra på förskolan utan att för den sakens skull sparka lite på hemmatillvaron med barnen? Och att normen skulle vara att dagis är dåligt – nej, det upplevde jag inte alls när jag var hemma med mina barn. En lagom dos av förskola skall alla barn ha, annars är det något skumt i görningen.  Som sagt, låt oss sluta käbbla då!

På ett sätt är det förutsägbart. Pendeln slår över, som vanligt. Vi har svårt för att se olika saker samtidigt. Vi 70-talister som blir föräldrar, kämpar med att få in kompassen rätt när det gäller att distansera oss från ett auktoritärt föräldraideal. Ingen generation innan oss har ägnat så mycket tankekraft åt barnuppfostran som vi gör. Det ges ut många boktitlar i genren varje år, nannyprogram finns snart i varje kanal och på föräldraforumen på nätet diskuteras bemötandet av barn många gånger varje dag. Det handlar mycket om vilka föräldrar vi vill vara.

I går handlade Linda Skugges lördagskrönika i Expressen om en önskan om tillbakagång till gamla uppfostringsregler – Låt barnen bete sig som folk. I Aftonbladet är det Paolo Roberto som vill att vi slutar mesa med ungarna . Fetstilade utdrag ur krönikor och intervjuer är en sak, men känslan består att något håller på att förändras i sättet vi pratar om barnuppfostran. De gyllene medelvägarna som oftast är mest framgångsrika, ser vi dock sällan någonstans. Det är antingen eller som är intressant när rubrikerna sätts. Dela gärna med Er av Era tankar!

(Bild: Curlingstenar från Google)

Nya Plaza Interiör landade på hallmattan i dag. På framsidan utlovas Babybrunch med mammor och bebisar, vilket väckte min nyfikenhet. Och här firar genren sannerligen triumfer!

Det doftar gott i Ellinors topprenoverade orginalkök i 50-talsvillan på Lindingö. Lilla Nora sover gott i vagnen på altanen och rätt efter rätt tar plats på de generösa serveringsfaten. Rödbets- och morotsbröden får svalna under en duk och en lockande sallad på färska fikon, svarta oliver, apelsin och buffelmozarella ligger i en vacker skål och väntar på gästerna. – Jag tror inte att jag behöver göra den där omeletten också, vi har ju räkrulltårtan istället…

Ambivalens, distans, drömmar, ett inspirerande skimmer och hatkärlek som på ett genialt sätt förvaltas av min personliga favorit Jan Berglin i klassiska Odla ditt hat!. Jag kan inte låta bli att faschineras över genren som saluför drömmar om det andra, samtidigt som schablonerna lätt kan bli som ett julbord med för mycket mat. Det är kittlande att skåda in i något annat, samtidigt som jag vet att den där snygga hallen i tidningen ser ut som vilken småbarnskaosig hall som helst när stylisterna har gått hem. Och så mumisga tortellini som blandas med späda blad av färsk spenat och rucola och kröns med sockerstekta cocktailtomater…

Här har sonen och jag haft dagens session med hemmets nya Babushka. Den spännande dockan har helt oväntat seglat upp som den absoluta favoritleksaken hemma. Nu är det en gång per barn och dag som gäller. Och det gör det hela om möjligt ännu mer spännande!

Aftonbladets krönikör Terri Herrera Eriksson har skrivit ännu ett bidrag till kiss- och bajsgenren Nedpissad och nedspydd på fem minuter!. När det gäller kvinnor som skriver om barn och föräldraskap har det under en tid varit de med flest spyor på pappret som har vunnit. Linda Skugge kan sägas vara den författare som inledde trenden med att sätta verkligheten med barn under lupp. Skugge har fått många efterföljare och vi som läsare tycks aldrig få nog av identifikation. För det är så att ha små barn! Det är att stå och skölja upp bajsiga kalsonger och att torka spyor från väggarna. Det är rörigt kaos som ger mycket eftersom det är kärlek inblandat. Det är sömnbrist så att man blir galen och det är små grönsaksvägrare som helst vill leva på korv. Det tål ändå att fundera vidare på. Varför är vi mammor så upptagna med detta?

Först och främst handlar det säkerligen om att göra upp med en idealbild av moderskapet. Vi överöses av skildringar om hur det egentligen är att ha barn. Och på något vis är vi ense om att det skall vara jobbigt. Jag var inne på spåret i lördags. Män som skriver om barn kan kosta på sig att vara könslosamma utan att för den sakens skull bli anklagad för schabloner och att fara med falsk marknadsföring om hur det är att leva med barn. Om en mamma skulle skriva en bok om hur fantastisk livet med barn är, skulle hon förmodligen avfärdas som förutsägbar och reaktionär. Tänk på alla reaktioner som blev när Charlotte Perrelli hann duscha med sin bebis. Vänta du bara! Snart kommer spyorna!

Varför är vi så upptagna med kroppen? En nybliven pappa kan fortfarande säga “det var inte så äckligt att byta blöjor som jag trodde” och sedan bli applåderad för hur bra han byter blöjor. En mamma som har blöjskräck finns nästan inte. Enkel biljett in i kiss- och bajsträsket utan återvändo. Den typiska kvinnan har ett tämligen komplicerat förhållande till sin egen kropp. Mycket bidrar till tanken att bli satt under lupp och kvinnor har alltid haft en tämligen hyschig inställning till kroppsfunktioner. Betänk den stora populärkulturella referensen Sex in the City. Där gjordes det till ett stort problem när Carrie fes inför sin pojkvän och när hon sedan bajsade på hans toalett var sagan nästa till ända. “Du vet det är den tiden i månaden” säger vi istället för att säga att vi har mens och blöder som grisar. Om man frågar en kvinna vad hon väger blir svaret oftast svävande. “Tja du vet, det är typ 65, på morgonen för då väger man lite mindre.”

När det gäller våra barn har vi dock inga hämningar. Här frossar vi istället i kroppen och dess funktioner. Det är vikt och längd så att det står härliga till, det är bajsanalys och kräksfrekvens. Blir vi fullständigt överrumplade av all denna kroppslighet som står till så stor kontrast till de vi var innan barnen? Är vi vana att kunna kontrollera allt och sedan möts vi av all denna oförutsägbarhet? Jag har inget svar. Jag skriver ibland själv in mig i genren känner jag. Det är väl värt att fundera på dock!

Till alla kiss- och bajsmammor – en t-shirt från Kiss och Bajs!