Category Archives: Familjeliv

Ibland blir det så påtagligt. Och man vill liksom kapsla in hela alltet som i en liten ask, för att ta fram andra dagar. När allt bara är i otakt. Det där klappande mammahjärtat. När barnen växer upp till fina personer. Som kommer till insikt. Som utvecklas. Som förmår att resonera om sig själva. Som säger massor med kloka saker på ett samtal i skolan. Visst blir man oändligt stolt – liksom upp till månen och tillbaka och upp igen. En helt vanlig tisdagskväll i slutet av september anno 2013. In i asken. Kom ihåg. 

Hjärteask från Svenskt Tenn. 

Tusan också att det skulle bli en ljuvlig brittsommardag just i går. En sådan där när man tar av skyddstäcket från utemöblerna, sätter sig ner med tekoppen och tycker att det här med höst, det är ju ändå så himla trevligt. Vindstilla, en doftpust från luktärtorna som växer in i altanen, ett egenskördat äpple och en blick på de finaste barnen i världen som sitter där och äter mellanmål. Vi gungar i samma takt och sensommarsolen värmer våra bara armar en sista gång. Ett sådant där Kodak-moment att spara på. I går kunde det lika gärna ha regnat. För vi hängde inne. Med onda halsar och varma pannor. För att övergå till sådant där maniskt rusande när små får energikick av febernedsättande. Kiv om vilka sudd som skulle tillhöra vem. En mamma som skulle fixa egengjord kebab. Fyra timmar i ugn i söndags. Nu skulle hela härligheten skäras upp, stekas och serveras med egen rosa sås. Alltihop skulle bli en triumf såklart. Men icke då. Icke. Redan på smakstadiet var det en katastrof. Bara märkligt äckligt. Ner i gröna påsen. Matprojektet fick sig en törn. Inte ge upp. Fortsätta. Shit happens, som Ida skrev på Instagram. Shit happens. Lättare när man har perspektiv på saker. Och kan se det lite skojiga. Som just när det händer inte är så himla skoj. Vi åt hämtmat. Vi blev mätta. Och sudden hittade hem till rätt box tror jag. Tittar på min almanacka. Ler. "Sending a poetic, tender moment back to earth".  Thank you. Vi är nog några stycken som behöver det just nu. Smile. Till slut.

Septembers almanacksblad från Cats let nothing darken their roar.

Där bland alla.

Med lust och fägring stor.

Såg jag bara er.

Mina hjärtan.

I dag är det ingen vanlig dag. I dag är det Annas födelsedag. Hurra för dig älskade flicka!

Och det är väl i vanlig ordning alla mammors rätt att bli extra sentimentala dagar som denna. Att tänka tillbaka. Bli lite blöta i ögat. Jag läser min förlossningsberättelse och gråter lite till. Tänk att just du kom till oss.

 Det sägs att hela världen ryms i ett barns ögon. Nu förstår jag vad man menar, gumman. Vi har längtat så mycket efter dig, pappa och jag. Nu är du här hos oss och vi lever för dig. Det här är din berättelse och mammas och pappas om hur du kom till världen en mörk novembernatt. Där ute fortsatte alla att leva precis som vanligt, men vad de inte visste var att tiden stod stilla. Det var bara du, vännen, du och ingenting annat. Nu börjar vår resa, gumman. Du är världens finaste och pappa och jag älskar dig gränslöst. 

Möjligen talande att jag i går fick hem mina beställda armband med barnens initialer på. Jag har aldrig riktigt fallit för namnsmycken. Inte för att jag inte vill ha barnen nära mig, men det är känts som att de är så himla mycket där ändå så att jag inte har behövt dem i smyckesform också. Men de blir större. Och är inte så väldigt nära hela tiden. Och plötsligt kändes det helt rätt med ett litet dinglande A och H i små silverbrickor runt armen. I går drack Henrik och jag höstens första varma kvällschoklad. Det hade ju varit trevligare om vi hade varit samlade allihop. Men Anna – den där flickan som inte fryser om fötterna på vintern – var på akuten. Sin nya stora cykel i en pulkabacke med massor med grus i. Och som det inte räckte med det – en kompis som tog fart. För sådan är hon. Mycket är mera. Gränserna är få. Nu ligger hon och sover där uppe med ombundet ben. Gruset är borta. Inget brutet denna gång i alla fall. Och jag hoppas att hon inte börjar med bergsbestigning eller fallskärmshoppning eller något annat som kommer att få mig att sitta med hjärtat i halsgropen. Men det kommer hon att göra såklart. För sådan är hon. Nu runt min arm i alla fall. Där jag alltid ser.

Lotta undrade i en kommentar hur vi tänker kring vinterkläder. Jag kallade det ju, lite obetänksamt kanske, trauma i gårdagens bloggpost. Riktigt så farligt är det måhända inte, men det är inte någon av mina favoritsysselsättningar. Längre skall tilläggas. Jag kan ju bara le åt den där förstagångsmamman som var jag som hade stenkoll på overalltester och sprang i affärerna för att se när de kom in för att inte missa. För den där lilla bebisen som mest satt i vagn var ju tvungen att ha det bästa. Typ. Finsk high tec för vildmarksförhållanden och maximal rörelsefrihet. Något annat var högst otänkbart. Borde såklart ha lugnat ner mig ganska rejält. Men det gjorde jag inte.

Nu har jag en lite mer jagad blick när det vankas vinterkläder. Det är dels det där gnagande samvetet som börjar ticka i augusti. Borde kolla upp vinterkläder nu. Eftersom det blir så himla utplockat sedan. Och barnen bara måste ju ha varma kläder när kylan kommer. I år var vi faktiskt ute i väldigt god tid. Varmt med brinnande asfalt, men tydligen ville affärerna sälja gympautrustning innan de plockade fram vinterstassen. Och så gick bara tiden. Som vanligt de sista åren.

I går befann vi oss inne på en stor sportaffär. Anna tog sikte på en one-piece look a like, ungefär det enda som finns på hennes klädradar just nu. Hon försvann in i ett provrum och kom ut som en kålmask och tyckte att hon aldrig varit snyggare. I euforin över att det var ok att köpa, så gick hon med på att prova ett regnställ. Men överdragsbyxor till vintern behövs inte. Oh nej. Hon är ju en fyra nu. Och då fryser man inte. 

Till Henrik, som fortfarande tycks frysa emellanåt, fann vi ett tvådelat set. För i år var det big nono med overall. Förra året fick han istället för sig att overall skulle det absolut vara. Då jagade jag runt på nätet tills jag fann en. Som av ett mirakel fanns setet kvar i just hans storlek i går. Han avskyr hängslen av någon anledning, så vi hittade ett par byxor med knäppning framtill. För det är ju så också med stora barn. De har en högst egen vilja om sakernas tillstånd. Och funktion och praktiskt och vattenpelare är inte högst upp på listan om man säger så. Det är mer individuella parametrar som prioriteras såsom "den där var oskön". Och man ser tusenlapparna börjar rulla på kassaapparaten redan nu.

Mössa ja, Till Henrik. För Anna fryser inte om huvudet. Och magiska vantar. Och handskar. Och så det som jag fruktar mest av allt. Vinterskor. Till Anna. För hon vill bara kolla tygskor. Och sneakers. Frysa om fötterna? Det gör man ju – typ – inte i fyran. Förstås. En kamp mellan viljor. Som jag bara måste vinna. För att de där lådorna med vinterkängor försvinner liksom i rasande takt från lagret där. Jag hör det mer och mer desperata tonläget i min egen röst. Förnuftsargument. Snyggargument. Alla argument. Kanske ett och annat inbäddat hot. För vi måste ju köpa något varmt. Till slut gick en ytterst motvillig ung dam på att slå till på ett par kängor som jag hävdade var "the grej". Vad jag hävdar är "the grej" är naturligtvis helt ovidkommande dessa dagar. Det enda man kan hoppas på är att hon en dag inser att det är kallt och då finns dessa att ta på sig. Annars är det liksom tvärkört. Jag älskar henne. Såklart. Men hon är envis som en get. 

Vi klarade det i alla fall. Nästan. Vinteröverdrag till Anna får jag väl smyga in någon dag när lyckan ler mot mig igen :).

Anna och jag är ensamma hemma denna helg, då det vankas fotbollsläger för övriga. Vi har inlett med lång frukost och skall ägna tiden åt att inte göra just någonting. För det är nog precis det som behövs nu. Det är mycket som händer inne i en liten när man börjar en ny skola. Ibland vill man vara större än man egentligen är. Och ibland blir man yttepytteliten bara för att man inte riktigt mäktar med allt omkring en. Denna vecka har vi varit kombatanter ett antal gånger. Vi har kramats mer än vanligt också och pratat massor. I dag känns det därför skönt att bara hasa runt i tofflorna. Dela en filt och läsa.

Jag unnar mina barn att bli läsare, eftersom det är så berikande på många plan. För Annas del har det gått i vågor. Ibland är det bara tvärstopp. När hon hittar böcker som hon verkligen gillar, då är det full fart framåt. Vilket är fallet nu. Så vi sitter med varsin bok och plöjer. Jag hade Knausgårds senaste på kortidslån från biblioteket och även om den är fantastisk, så kräver den sin läsare. Den läsaren var inte jag denna vecka. Jag får lov att återvända till den senare. Nu kör vi full fart framåt med Harry Potter istället. En perfekt inramning för denna helg känner jag.

Fin lördag till er! 

Denna mamma blir alltid sentimental när det vankas födelsedag för barnen. Det blir så konkret att tiden går – snabbt. Åtta år liksom. Swisch sade det. Han var ju så liten alldeles nyss. Man anar möjligen ett tema i födelsedagspresenterna. Varför variera sig när man liksom vet vad som är allra bäst – i alla fall tills nästa snillrikt ihopknåpade figur lanseras. Det sprutar nog snart ut tårta ur våra öron, men en dag till klarar vi väl :). En fin dag till er!