Category Archives: Familjeliv

Barnen tycker att jag har varit sjuk i typ två år. Konflikterna duggar tätt här med tweeniehumör och klassisk trots. Och allmän uppgivenhet över sakernas tillstånd. Så vi gastar ibland med våra skraltiga halsar. Sedan kramas vi extra mycket. När vi har klarat av alla snurrigheter och allt som måste ut. För ingen är ju så bra på att vara vår familj som just vi. Därför tycker jag i dag extra mycket om Kitchenblooms hommage till det klassiska underlägget från Svenskt Tenn. Hjärta.

Bild från Kitchenblooms formshop.

Hur jag vet att jag är riktigt skraltig III. Tvättkorgen svämmar över. Vi gör ungefär lika mycket hemma, men olika saker. Och tvättkorgen – den är bara min. När jag mest ligger platt på rygg, då händer det ingenting där. Men, men. Högarna lär vänta på mig :). Happy lördag!

Väggord från Etsy. Dagens åh. Och så diggar jag lite med tårna till detta. Möjligen inte deras allra bästa jämfört med klassiker som denna, denna och denna, men fint sväng en dag i slutet av februari. 

Har Ni en berättelse som Ni delar med någon? En sådan där historia som man vårdar som i en liten gyllene ask. Man gläntar på den ibland. För trygghet. Identifikation. Och inte minst kärlek. Jag och Anna har en sådan. Och hon tillåter fortfarande att vi delar detta. Annars är det mycket som inte riktigt fungerar nu. Man får passa sig var man tassar fram liksom. För oss är det berättelsen om hennes namn. Det blir inte riktigt samma ord varje gång, men själva essensen är alltid där.

“Jo, förstår Du, när Du låg i magen så hade mamma tänkt på helt andra namn. Helena eller Hedda skulle du heta. Sedan när Du väl kom till oss, då blev det inte så. För en av de första nätterna på BB, när vi låg vakna mitt i natten Du och jag, så kom namnet till mig. Jag hade inte tänkt på det en enda gång tidigare, men när Du tittade rakt in i mina ögon, blev du en Anna. Det måste vara magi, eller hur älskling?”

Till min Anna i dag. Du min benådade flicka.

Och Ni andra Annor därute – varmt grattis på namnsdagen!

Dagens tips kommer från Henrik. För en sjuåring är Draktränaren som kom på DVD förra veckan mumma. Vi har sett storyn förut. En person som slår ur underläge och lär människor om livets sanna värden. Lite kärlek. Mycket fart och fläkt. Och på det massor av coola drakar i vikingamiljö. I barnfilmsgenren gillar jag den också. Framförallt gillar jag kreativitetsutlösaren i filmen som gör att sonens ryggsäck fylls med alla dessa fina drakar. Ovan syns hjälten Tandlöse, vår favorit i rollekar för tillfället.

Elddrake – såklart. Självförtroendet är tillbaka efter förra veckans Halloweenvandring, där många tackade nej till hans fantastiska spindlar, spöken, fladdermöss och pumpor som han arbetat med hela veckan för att ha något att ge bort när de skulle gå “bus och godis”. Självklart tycker man att ens eget barn gör de finaste av teckningar och jag respekterar att andra bara tycker att det är kladd, men varför neka en liten lieman som bara vill ge bort något som han har gjort? Min tavla i arbetsrummet blev alldeles full av fina små konstverk dock.

Drakar av Henrik publicerade med tillstånd.

Jodå, jag minns fortfarande att jag lovade mig själv att göra detta år till vardagsfotograferingens år. Jag skulle knäppa vardagsbilder varje dag. Jodå. Så skulle det bli. Men nej. Projektet fick pyspunka på vägen där. Vete sjutton varför egentligen. Det gick ju så bra. Jag fick en kick av att dokumentera det alldeles vanliga. Att se det vackra i varje dag. Sedan blev allt så lika. Samma gamla vanliga. Det var ju det som var meningen. Men kameran söker ständigt vinklar och vrår och utmaningar. Och man vill att det skall bli snygga bilder. Även om man bara knäpper så där med lillfingret. Det blir det ju inte alltid. Speciellt inte om ljuset är dåligt. Jag vågar knappt säga att jag tänker mig att försöka igen. För då blir det väl magplask. Men jag viskar ändå lite svagt. Att kanske, eventuellt skulle man. Ja, kanske.

08.18 Trött hängig lördagsmorgon. Pigga barn som lånar kameran. Och son som vill ringa bästa kompisen för att visa Pokemonkort som var present på kalaset kvällen innan.

Henrik och jag körde baklängesord i morse när vi låg i sängen och kurade och höll på att samla kraft för att gå upp. Vad blir Henrik? Kirneh. Och mamma. Ammam. Och sedan kör jag den där klassikern. Som man själv förundrade sig över en gång i tiden. Vad blir Paris? Klura. Klura. Och ett stort leende. Sirap! Och då får man den där blicken. “Tänk att jag har den där fantastiska mamman som kommer på alla dessa saker”. Och jag tar guldstunden och kapslar in den i min mentala sparbank. För det kommer väl en tid när jag inte är Only girl in the world för denna lille kille kan tänkas :).

Anna och jag diggar stenhårt till Rihannas nya singel. Vi är inte alltid i samklang med vad som gäller för tillfället (hur många meningsutbyten kan man ha om skor…), men just denna gillar vi båda två :)!

Jag älskade att börja skolan. Jag hade väntat och längtat länge. Att få egna böcker. Att få en fröken. Att få en bänk. När jag var liten lekte jag alltid skola med mina bröder. De skulle sitta fint och arbeta under tystnad. Och lyssna på mig. Där jag stod och berättade om allt viktigt. Sådant som man måste veta i den riktiga världen. Alla starka kvinnor som sedan kom att stå i katedern. De som såg mig. De som kom att betyda så mycket för mig. De som fortfarande finns inom mig. Med respekt, tillgivenhet och vördnad. Anita, Åsa, Gunnel och Anita igen. Nu är det min sons tur. Han skall bli fotbollsproffs när han blir stor. Och som första läxa klippte han, liksom sin mamma en gång i tiden, ut bokstäver i dagstidningen till   H-E-N-R-I-K. Cirklar i livet. Och nya vägar.

Detta är mitt första bidrag till Fabriken, en ny sida som skall samla inredningsinspiration från bloggare. Tanken är att deltagarna publicerar en valfri söndagsbild och temabilder på tisdagar. Jag provar om det är något för mig.

Jag blir alltid skör i brytningspunkter. Helt plötsligt blir allt så påtagligt. Årstiderna skiftar. Barnen växer. Tiden går. Såklart att jag blev blöt i ögat i morse. När min lilla pojke tågade in i ettornas klassrum med sin nya ryggsäck och sin träningsjacka med lite för långa ärmar. När min lilla flicka mer försvann in i den allmänna röran av allt som blivit en sommar äldre. Tänk att det här sommarlovet fick en ände det med. Och tänk att vi skall leva varje dag liv nu. Allt har sin tid. Och jag kommer i kapp. Tror jag :).

Hängmattebarn vid Skulpturfabriken i somras.