Category Archives: Klassiker

Malmstens lampskärmar – bland herbarium och grässtrån

I år lanserar Carl Malmsten-butiken en ny kollektion med de klassiska växtlamporna. Kollektionen Flora har tagits fram i med Eva Schildt och Örsjö Belysning. Lamporna har fått en mässingsdetalj och skall lyfta in skärmarna i 2020-talet. Jag tror absolut att det är dags för en renässans, inte minst för hantverket, förankringen i naturen och vår längtan till det ursprungliga och nära.

Malmsten-butiken ligger vägg i vägg med Svenskt Tenn på Strandvägen i Stockholm. Här möts man av ett annat universum än Josef Franks och Estrid Ericsons mer myllrande värld. Här är det snarare mer av minimalism, nordisk svalhet och fokus på ett slöjdat uttryck. Det finns i och för sig ingen motsättning – fokus ligger på kvalitet och hög formgivningsgrad hos båda. Malmstensbutiken firar 80 år i år och är väl värt ett besök. Jag återkommer med ett inlägg om favoriter bland Malmstens möbler och uttryck framöver. Det känns som om de är mer aktuella än någonsin.

Men nu är det lampskärmarna som är i fokus. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om dem som finns här då jag precis funnit en Birgitta-skärm på loppis och det var ett sådant fint reportage i Residence om Vanja Sorbon Malmsten. Sorbon Malmsten är barnbarnsbarn till Carl Malmsten och den som i dag ombesörjer hantverket med att ta fram skärmarna. Om ni har Readly rekommenderar jag att leta upp reportaget från nummer 1/2017. Det är fascinerande att läsa om processen med skärmarna, allt i från insamling av växter, svetsning av ställningarna och skapandet av den färdiga produkten.

Ljuset silas så fint i skärmarna och det är som att ha ett litet eget lysande herbarium på hemmaplan. Om jag för övrigt tror på en renässans för att samla växter, pressa dem och montera dem på klassiskt vis? Svar ja. Ett av mina mer oklara beslut på loppis var att lämna ett gammalt trettiotalsherbarium för trettiofem kronor. Vad i hela friden tänkte jag på? Jag kanske får bli växtsamlare i sommar, bland många andra tror jag. Bukowskis

Det var Carl Malmstens svärdotter Birgitta Sorbonne Malmsten som var kvinnan bakom lampskärmarna, så detta är en riktig familjeaffär. Tillverkningen togs sedan över av Egil Malmsten och nu är det som sagt dottern Vanja som tillverkar skärmarna. En klassisk kombination är växtskärmar på en av Carl Malmstens Staken – en golvlampa med höj-och sänkbar arm som också känns så rätt i tiden. Lampan började nytillverkas 2017 av Tre Sekel i samarbete med Malmstensbutiken nu i oljad ek.

De här formerna känns också som något som vi gärna tar till oss nu och som passar utmärkt med växtskärmarna. Lampfötter av Carl Malmsten/Uppsala Auktionskammare.

En av de nya skärmarna av Eva Schildt i serien Flora. Så vackert att kapsla in torkade strå på detta sätt och mässingen tillför värme. Jag har sett en enda skärm under mina loppisturer och den köpte jag, men vem vet vad som händer i vintageland? Nytt och gammalt förenas sannerligen i dessa skärmar tycker jag.

♡

I spåren av Skagenmålarna

Jodå, jag hamnade framför Hip Hip Hurra! om Skagenmålarna som jag skrev om i måndags. Kjell Gredes film från 1987 ligger på SVT någon dag till. Det var sannerligen ingen lättsmält historia att ta sig an en trött måndagskväll i oktober, men den är hisnande vacker stundtals och väcker många tankar om konst, liv och plats på jorden. Jag blir inspirerad till att följa några spår dit tankarna ledde efter att ha sett den.

Sommaraften på Skagen Sønderstrand P S Krøyer 1893

Det här måste vara ett av de mest kända och spridda skandinaviska konstverken. Det där speciella Skagenljuset som det talas så mycket om tillsammans med de fagra damerna (Anna Ancher och Marie Krøyer) i sina skira sommarklänningar. När jag såg filmen som delvis iscensätter vissa av de här motiven kom frågan kring hur det skall bli möjligt att se på den som konst igen efter att den har blivit så utnött för ögat. Förstår ni vad jag menar? Vissa bilder, saker eller företeelser blir så “belastade” med så många blickar, att ögat slutar att förundras över dem, utan istället sorterar in dem som kitch, ointressant eller för banalt. Det här är kanske inte det första motiv man sätter upp på väggen numera om man skall ha en konstaffisch – annorlunda var det tidigt nittotal. Hur många böcker såldes om Skagenmålarna då? Och hur länge kommer det att ta innan det här uttrycket får en ordentlig renässans? Intressant att tänka kring tycker jag.

I filmen möter ett antal personer som fanns på riktigt i Skagen under sent 1800-tal i den konstnärskoloni som växte fram då. Jag tycker om att fördjupa mig och här väcktes intresset för flera karaktärer – inte minst de kvinnliga konstnärerna Anna Ancher och så hon som lade penseln på hyllan när hon gifte sig med den store Peder Severin – Marie Krøyer. Jag har inte sett Bille August film, men reserverade genast den biografi som den filmen bygger på – Anastassia Arnolds Balladen om Marie Krøyer.

Om längtan väcks till att åka till Skagen? Ja! Jag har aldrig varit där, men skulle gärna möta ljuset – kanske inte minst nu off season då de stora turistskarorna dragit bort. Jag får alltid en längtan till havet på hösten. Det är något helt annat med stämningen då än på sommarsemestern. I Skagen finns ett stort museum och så kan man besöka Anna och Michael Anchers hem. Kristin på Krickelin var där 2016 och jag har sparat en del bilder därifrån för de är så vackra och inspirerande.

Solskin i den blå stue Anna Ancher 1891

Ljuset är framträdande på olika sätt i Skagenmålarnas konst. I Anchers bild är motivet med hennes dotter Helga underordnat ljusspelet på väggen. I filmen finns en förvirrad kvinna som går runt och delar med sig av sina sanningar till de som vill och inte vill höra. När hon ser en yngre konstnär måla på stranden säger kritiskt vid en betraktelse av tavlan: Søren Krøyer säger att det är lika mycket färg i skuggorna som i ljuset. Det där är alldeles svart… Så intressant att söka gestalta skuggorna och ge dem liv. Nu när mörkret sänker sig över oss blir ljuset en åtråvärd bristvara. Och utan ljus inga skuggor. Inspirerande att skildra det på olika sätt.

Tillbaka till den där Krøyerska sommaridyllen då på den första tavlan. Det anrika Helenekilde Badehotell ligger långt från Skagen, men det är lite samma havsvyer och känslan av den eviga sommaren som möter en på alla bilder på sociala media härifrån. Det ser så vackert ut och det är något med denna estetik som ligger djupt inne i folksjälen. Frågan är om det blir samma känsla som i filmen om solen försvinner? Målarna söker förgäves ljuset och försöker hålla demonerna borta medan regnet fortsätter att ösa ned…

Danska mysserien Badehotellet är sannerligen ljusår från konstnärligheten i  Hip Hip Hurra, men det är åter det där med den eviga sommaren i många av Skagen-tavlorna som leder mina tankar hit. Den här miljön är så vacker helt enkelt! Dit förde mig tanken denna gång. I spåren av Skagenmålarna.

♡

I spåren av Mitt Afrika

Streamingtjänsterna är möjligen inte så vassa när det gäller film, men ibland kan man finna något när man söker genom nyheterna. För några veckor sedan fick jag ögonen på den gamla storfilmen Mitt Afrika från 1986. Mitt tonåriga jags hjärta började klappa och kände att se om Meryl Streep  och Robert Redford i romantiska afrikanska vidder var precis det som behövdes denna kväll. Visst har jag sett om filmen någon gång, men det måste vara många långa år sedan, för när den rullade igång kändes den lite främmande, typiskt amerikanskt storfilms-svulstig och tämligen långdragen mot den där klassiska scenen när han tvättar hennes hår.

Det får bli en alldeles egen I spåren av Karen Blixen framöver (bland annat med blomarrangemang och vackra Rungstedlund), så här nämns filmens egentliga huvudperson bara kort. För bakom alla Hollywoodscener finns det ju en alldeles sann historia om Blixen som blev baronessa och flyttade till Kenya med sin make för att öppna en farm 1917. Odlingen av kaffebönor blev aldrig en succé och inte heller deras äktenskap, men Karen Blixens kärlek till den afrikanska kontinenten tycks blivit livslång, även om hon tvingades flytta hem till Danmark 1931. Boken Den afrikanska farmen kom 1937 under pseudonymen Isak Dinesen och det är den som ligger till grund för filmen. Jag blev mer intresserad av Blixen som person nu och av Meryl Streeps kvinnoporträtt, än av den kärlekshistoria som fångade mig som tonåring.

Mozart mindes jag! Att ta med en grammofon ut i det vilda “He even took the gramophone with him on safari. three rifles, supplies för a month, and Mozart” [Karen Blixen) – med klassisk His Masters Voice är väl inte helt fel. Kanske är det klarinettkonserten som framförallt förknippas med filmen?

Miljöerna mindes jag också. Alla rottingstolar på verandan och de stilfulla tillbehören till utflykter i vildmarken. Det här är en inspirationskälla som aldrig sinar för min del.

Kaare Klints Safari Chair från 1933 är en ikon bland stolar. Den har fått många efterföljare genom åren. Grunden till designen är de stolar som användes för officerare i framförallt de brittiska kolonierna. Tanken var att de skulle vara lätt att fälla ihop, transportera och sedan åter montera.

Rottingsoffa från Artilleriet.

Ralph Lauren som nyligen firade femtio år som varumärke har kanske tydligast haft denna stil som signatur genom åren. Den senaste tydliga safaritrenden som vi sett de senaste åren är väl det zebrafärgade skinnet. Vad hände med alla dem? Nu ser man dem inte alls lika ofta i flödet…

Safaristilen då – lädret, allt i beige toner eller krispigt vitt – alltid ett stråk som finns med i modebilden. Jag har möjligen lite oreserverat hyllat detta som klassiker i olika sammanhang och visst är det väl det. När jag såg om filmen nu, blev inspirerad till detta inlägg och började göra resarch med bilder framstod dock kolonialismens historia som mer och mer framträdande. Allt detta bleka mot allt det färgstarka i den afrikanska kulturen. Alla modebilder där man gullat med små söta exotiska djur som nu lever ett hotat liv på många sätt. De tjusiga safaristolarna som har en tydlig grund i det brittiska styret av kolonier.

Jag hade inte riktigt väntat mig den infallsvinkeln när jag lite nostalgiskt tog mig an filmen, men intressant att utveckla tankar och att se saker i ett nytt ljus. Om jag rekommenderar filmen? Ja då. Se den. Se om den om ni redan sett den. För det är det värdefulla med klassiker. Man möter dem på olika sätt genom livet och på så sätt berikar det tankar framåt.

♡

Lördagsgodis: H&M hjärta William Morris

Veckans lördagsgodis blir en närmare titt på den kommande kollektionen av William Morris hos H&M som jag skrev om i måndags. Kläderna skall finnas den 4 oktober, men jag har fått flera mejl om att ni läsare redan har köpt i butik. Det var samma sak med GP J & Baker i somras. Lite skumt kan tyckas och jag vet inte riktigt vad man vill uppnå med detta. Nåväl, vi tittar närmare på H&M:s bilder i vad som ser ut som brittiska vidder. Den där knytblusen är ju bara fantastiskt fin! Jag älskar knytet och med Pimpernel – ja, hjärtat klappar för detta.Det är mycket grönt och blått i det som siktats hittills. Så vacker scarf med klassiska The Brook i centrum.

Pernilla Wohlfart, H&M:s chefsdesigner talar om Morris tankar om konst för alla och det klassiska citatet  There is no excuse for doing anything which is not strikingly beautiful som grundval för kollektionen. Den plisserade kjolen!

Klänningen i Marigold – ack så fin! Jag tänker polotröja under, skärp i midjan och stövlar till. Det finns mycket att se fram emot här! Tipstack till kära läsaren Karin genom Vogue UK.

♡

I äpplets spår

Gustav Klimt 1912

Sensommarens överflöd är såväl mäktigt som överrumplande. Daggvåta kalla barfotafötter till doften av nedfallna äpplen och överblommade dahlior. Trädgårdens crescendo som ackompanjeras av en första aning av att vilan är i antågande. Cirklar sluts. Den stickade koftan kommer fram ur förrådet. Luften är högre igen. Och snart hörs gässen i kör på sin resa.Det är ett fantastiskt äppleår i år! Förra året fick vi inte ett enda äpple på vårt Alice-träd, men i år dignar de uppstöttade grenarna. En favorit i kategorin enkelt och snabbt till fikat är klassikern smörstekta äpplen. Jag älskar dem precis som de är nu när man tar dem direkt från trädet – syrliga och riktigt krispiga. Jag skalar, klyftar och steker i smör en liten stund så att de mjuknar lite. Sedan strör jag på havregryn och ibland en uns råsocker. Slutligen pudrar jag över rejält med kanel. Jag äter själv gärna med grekisk yoghurt med lite honung, men det fungerar ju även med glass, grädde eller vaniljsås.

Paul Cezanne 1898

An apple a day, keeps the doctor away som den klassiska ramsan ljuder. Äpplet är en av våra klassiska frukter som vi är vana vid att ha tillgång till året runt. Nu finns det som sagt så många äpplen så att många bara ligger och ruttnar bort. Därför är det med viss bestörtning som man ser affärerna saluföra de skinande Granny Smith som putsats upp så att man kan spegla sig i dem. Eller varför inte ett Royal Gala som fraktats hit från Argentina?  Nej, stopp. Nu äter vi svenska äpplen när de är i säsong och försöker att ta tillvara på frukt som finns precis i vår närhet.

Det är skolstartstider. Jag har en niondeklassare och en som börjat tvåan på gymnasiet. Kära tid, du går så svindlande fort framåt. Själv har jag startat ett nytt projekt tillsammans med Jenny som vi kallar Bara vackra ting. Än så länge finns vi på Instagram, men vi har många planer framåt. Jag skulle såklart bli så glad om du vill gå in och gilla oss på @baravackrating. More to come.

Edward Burne Jones och John Henry Dearle för William Morris 1885.

Pomona var gudinnan av frukt i den romerska mytologin. Hon var en skogsnymf som var hängiven sin trädgård vilket porträtteras i denna tapet från firma William Morris. Morris är aktuell som föremål för en stor utställning på Millesgården i höst och på Tate Gallery i London visas just skaparen av Pomona-tapeten Edward Burne Jones. Burne Jones var tillsammans med Morris en pionjär inom Arts & Craft-rörelsen med dess tanke om skönhet för alla som kom att påverka många stora i Sverige som format tankar om hemmet som Karin Larsson och Ellen Key.

Jenny påminde mig om den klassiska servisen med just namnet Pomona från brittiska Portmeirion. Servisen skapades 1982 och är inspirerad av äldre botaniska tryck. Den här stilen finns det en hel del av vintage och känslan för den börjar komma tillbaka för mig. Det är jag nog ganska ensam om med tanke på priserna, men det här uttrycket hänger med lite i nittotals-återkomsten som Johanna Bradford skrev om här.

En helt annan stil har Enzo Maris La Mela från 1963. Äpplets urtyp i denna grafiska form har synts i otaliga interiörreportage genom åren. Visst har det något tidlöst över sig som passar in i många olika sammanhang?

För att inte tala om detta ikoniska glasäpple av Ingeborg Lundin (1921-1992) för Orrefors. Äpplet skapades 1952 och är så elegant i sin skenbara enkelhet. Lundin var produktiv i glasriket och förutom dessa rariteter finns det många andra saker som går att finna för betydligt mindre pengar. Jag är bland annat förtjust i de här skålarna. Tidigare i år kom en bok om Lundins konstnärsskap – En skimrande bubbla av glas av Kerstin Gynnerstedt. Den står på min höstlista på biblioteket, så jag ser fram emot att förkovra mig i denna kvinnliga formgivare.

Dags att gå ut till trädet och ta ett äpple!

♡

I Lisbet och Gocken Jobs spår

Hettan ger sig inte denna sommar. I går snittade vi nästan trettiofyra grader här hos mig. I natt låg jag vaken av blixtar som gjorde att hela rummet lystes upp. Min åskrädsla som sitter djupt sedan barndomen lär aldrig gå över. Då tog jag och mina bröder våra sparhundar och mamma tog fotoalbumen ut till bilen som pappa körde runt oss i när ovädren var som värst. I dag är det lite svalare och mitt Instagramflöde är fullt av stiliga människor från Köpenhamns Modevecka. Är inte allt lite tjusigare över sundet? Jag tror minsann det. Jag har inte fått hem mina inköp från H&M:s GP J Baker-kollektion ännu, när samma mönstereufori möter mig från Rodebjers visning för vår och sommar 2019. Här kommer möjligheten att klä sig i ett av Gocken Jobs mönster. Prislappen lär inte bli lika modest som hos H&M, men så vackert! Fotografi: CFW/Rodebjer

Hösten innehåller ett boksläpp som även det sätter fokus på systrarna Jobs. De spirande mönstren och konstnärsskapet – först framförallt keramik, sedan textil sätts här in i ett stilhistoriskt sammanhang. De klassiska mönstren avbildar ofta den svenska floran naturalistiskt. Om man jämför med exempelvis Josef Frank som ofta tecknar fantasifullt och inte direkt avbildar verkligheten, bygger ett klassiskt Jobs-mönster – textilierna saluförs av Jobs Handtryck – mer på igenkänning av exempelvis rabarber, styvmorsvioler och pumpor. Jag tycker om att bläddra i designbiografier – några favoriter i genren är Pepis Flora om just Josef Frank och Mönsterträdgård om Maria Åström. Jag ser fram emot detta boksläpp i oktober.

Högst lämpligt då att jag i dessa tankar kring Jobs loppisfyndade en lampskärm i klassiska Trollslända. För systrarna Jobs innebar det ett stort genombrott 1945 med utställningen När skönheten kom till byn på NK i Stockholm. Trollslända var ett mönstren som trycktes för NK:s textilkammare. Ni har väl följt mitt råd och fyllt på kunskapsbanken inför loppisbesöken nu under sommaren? Det är alltid tillfredsställande att plocka fram en mental minnesbild och kunna identifiera en sak mitt bland hundratals andra, inte lika intressanta ting.

Man skall aldrig säga aldrig om vintagesvängen har jag lärt mig, även om många rundor i sommar varit fruktlösa för min del. Systrarna Jobs keramik är inte lika bekant som deras textilier, men lika blomstrande vackert. Möjligen ingen stor fyndchans här, men man vet aldrig som sagt.

Med all denna värme känns det som om sommarläsningen inte riktigt blev så jag trott. Jag får svårt att hålla fast i tankarna som vandrar iväg. Kanske jag skall tala om höstläsning istället? Nej, var alldeles lugna. Jag tänker inte vara den som börjar prata om höstlängtan. I vanlig ordning tycker jag att vi skall lära oss att vila i säsongerna och vara i det som är nu. Hösten den kommer, var så säkra. Jobs-mönstren syns lite här och där i böcker, tofflor , tapeter och servetter. Det är sannerligen något med alla dessa blommor och tanken om den eviga sommaren som drar.

Den börjar komma smygande lite grann – lusten att skapa rum inomhus. Inredningsinspiration känns roligt igen efter att mest ha haft blicken riktad ut till det gröna. Jag bläddrar i mina favoriturklipp och sparat från Instagram. Bilderna som Jenny tog på The Apartments utställning i Båstad med Märta Måås Fjetterström 2016 lockar ögat igen och igen. Mönstren mixas med säker hand – här med Gocken Jobs klassiska Rabarber. Jag har kommit så långt att jag hängt upp loppisköpta gardinlängder och satt upp den där lampskärmen. Jag får visa någon dag – mönster på mönster här med i vanlig ordning. Säsongerna skiftar. Fint det.

♡

Signe Persson-Melin: Tingen måste ha utstrålning!

På vägen hem från Skåne stannade jag och min vän till i Värnamo och konst- och designmuséet Vandalorum. Om ni rör er längs med E4:an i den delen av landet, så ligger detta bara en avfart bort. Det visade sig vara ett mycket fint hus med en servering i hög klass. Jag rekommenderar ett stopp vid tillfälle och kanske framförallt nu när det är en stor utställning med en av mina favoritformgivare Signe Persson-Melin (pågår till 21/10). Att stiga in i den stora konsthallen med alla dessa föremål var närmast en sakral upplevelse. Ljuset var speciellt här och alla rullvagnarna i kombination med stål och trä signalerade såväl rörelse som beständighet.

Jag har skrivit om kvalitet och ögats slitage tidigare. I den här utställningen fastnade jag vid texten som ledde in i ladan. Så träffsäkert med estetisk hållbarhet! Det spelar ingen roll hur många bra tillverkade ting vi har runt oss om det inte är sådana som tål tidens tand och man sedan vill leva med. Hållbarhet håller på att bli ett slitet begrepp, vilket i sig är sorgligt och olyckligt. Jag tror att vi måste bli bättre på att vässa oss kring vad vi menar och här fick jag ord till mina tankegångar.

Signe Persson-Melin är en av våra mest kända keramiker och formgivare. Det stora genombrottet kom vid H55-mässan med kryddburkarna med stämplade dekorer som det finns en uppsjö av kopior på hos alla loppisar man besöker. Den egna keramikverkstaden var länge navet, men Persson- Melin blev även formgivare för glas- och porslinsfabrikanter som Boda, Höganäs och Rörstrand. 1985 utnämndes hon till Sveriges första professor i keramik-och glasformgivning. Persson-Melin är fortfarande verksam och den senaste tidens produktion är för bland annat Byarums Bruk. Om man tittar på de här bilderna kan det tyckas som ett ganska stort steg från min vanliga stil som mer är “brittisk trädgårdstant med idealet much is more”. Jag är dock svag för ett betydligt mer minimalistiskt formspråk a´la Ingegerd Råman, Carina Seth Andersson och just Signe Persson-Melin. Det är något med de självklara formerna som talar.

Utställningen är inte kronologiskt uppbyggd, utan utgår från olika teman – ytan, material och former – som återkommer hos Persson-Melin. Med ett stor produktion över lång tid är det tacksamt för betraktaren att se linjer som kommer tillbaka. Mycket av industriformgivningen säljs fortfarande till låga priser på loppis. På bilden syns glasservis för Boda, serien Härd för Höganäs och vaserna Boda Blom som togs fram tillsammans med trädgårdsprofilen Ulla Molin. Man kan säga att det är lätt att börja samla på sig ting här.

Växtkärlen för Byarums Bruk är så vackra! Tillverkningen i Sverige av återvunnen aluminium gör dock att priset på dessa pjäser är högt. Att se dem så här på rad är onekligen imponerande.

Att välja en favorit bland alla dessa ting är nästintill omöjligt. Barca-skålarna är fantastiska liksom de i genombruten dekor, men frågan är om det inte är tekannorna som får hjärtat att klappa hårdast. För en tedrickare som mig är det en fröjd att just Persson-Melin har en så stor produktion när det gäller kannor. Här står de på rad i olika glasyrer och med olika lock – Kinesen för Rörstrand 1986. Så fantastiskt vackra – här blev jag stående en lång stund. I det jag har skrivit har jag betonat estetiken, men för Persson-Melin står framförallt brukbarheten i centrum. När de komponenterna förenas kan man kanske börja tala om estetisk hållbarhet.

♡

Klassiker: Herbarium av Gunilla Lagerhem Ullberg

Med åren märker jag att min materiella önskelista blir mer och mer reducerad. Jag har förvisso en stående klassikerlista, men i övrigt handlar jag numera nästan uteslutande vintage och slumpen får styra vad som kommer hem. När jag såg  bilderna som Babes in Boyland tagit för Design by Gunilla Lagerberg Ullhem påmindes jag dock om det tidlöst vackra i dessa Herbarium. Jag sätter härmed upp en kudde på ting som gärna skulle förgylla här hemma.

Gunilla Lagerhem Ullberg (1955-2015) var chefsdesigner på Kasthall under många år. Hon anställdes 1987 för att ansvara för den konstnärliga utvecklingen och blev den som satte mattan på kartan formmässigt under 1990-talet.

Den stora fixstjärnan inom mattor som mode blev den numera klassiska Moss från 1998. Det var svårt att inte falla för tanken att gå runt på gräs inomhus.

Jag besökte fabriken i Kinna för många år sedan och minns hur jag gick och strök med händerna på alla vackra mattor. Jag fick med mig en brun Lagerhem Ullbergsk String från andrasorteringen och den är still going strong här hemma. Kasthall stylat av Lotta Agaton 2012.

Herbarium var ett projekt med “kaleidoskopinspirerade mönster av pressade blommor och växtdelar” som ställdes ut i form av papperstryck på Rosendal 2011 och 2014. Ett rum till/Elle Decoration. Ett av mönstren blev även en matta 2012. Jag vet att det såldes tryck ett tag och att Malmstensbutiken har kuddar i sortimentet.

Jag såg tavlorna på Millesgårdens stora blomutställning 2015. De är helt enkelt så fantastiskt vackra! Herbarium 38/Gunilla Lagerhem Ullberg.

Efter Lagerhem Ullbergs bortgång har hennes barn tagit över företaget och nu finns Herbarium tillgängligt i kuddar, bricka och duk. På önskelistan!

♡