Category Archives: Klassiker

Klassiker: Där simmar små, små fiskar

Helgens loppisfyndade tallrikar från Johnson Bros fick mig att tänka vidare på fisken som motiv. Loppisrundorna innehåller alltid ett antal fiskar, speciellt i form av större fiskfat. Jag tänker att det dels var vanligare med speciella serviser förr, dels att man faktiskt åt mer fisk. Alla tillbehör till sill lämnar jag därhän i denna exposé, men den svenska delikatessen har sannerligen lämnat spår i form av otaliga föremål på andrahandsmarknaden. Jag är egentligen inte mycket för att ha saker som bara skall användas vid speciella tillfällen eller dukningar. Allt skall förvaras också, men just de här fisktallrikarna tror jag kommer bli flitigt använda här hemma. Bukowskis

Med det sagt skulle jag förmodligen vara helt motståndslös om jag sprang på en annan drömservis – fiskarna från franska Sarreguemines. Det är något alldeles speciellt med reliefen i fajansen, den gröna glasyren och den buttra uppsynen på fiskarna. Fin att kombinera med Johnson Bros också. Bukowskis

Här är terrinen och såskannan i samma serie. Kannan har jag på gång när jag nu kan träffa min kära loppiskompis Carina igen. Helt oemotståndlig i mina ögon. Bukowskis

Här har @jennysplockochpinaler dukat upp med en annan fiskklassiker – tallrikarna i Marianne Westmans My garden. Grafiskt läckra med sina milda färger.

En annan favorit är Stig Lindbergs fiskfat för Gustavsberg som man kan hitta på loppis om man har tur. Även här är reliefen så fin i porslinet. Jag tycker mycket om mina två firrar – en vit och en brun med sina glada munnar. En annan mycket eftertraktad och mer ovanlig Lindbergservis med fisktema är Löja.

Så får man lov att komplettera med en klassisk så kallad fish gurgle pitcher som har fått sitt namn av att den “gurglar” när man häller ur den. Den uppkom i England på 1870-talet och de första utfördes i majolika. Gustavsberg här i Sverige tog snabbt upp modellen. Man kan även tänka sig att använda den som vas kanske? Vinterior

Den mest klassiska av vaser med fiskmotiv får väl Edward Halds (1883-1980) Fiskgraaler för Orrefors sägas vara. De finns i olika prisklasser – mest eftertraktade är de tidiga modellerna. Stockholms Auktionsverk

På loppisborden möter man ofta fisken som dekor i tennföremål som ljusstakar och skålar. Nu är tenn på tapeten igen, men det finns fortfarande kvalitetsföremål att fynda. När det gäller ljusstakar är många skadade av värme och oförsiktig isättning av ljus i kopparna. Tenn är ett lite känsligare material, men ack så fint har jag alltid tyckt. Bukowskis

Vackert fat av Anna-Lisa Thomson för Upsala Ekeby. Stadsauktion Sundsvall

Jodå, visst tror jag som sagt på väggreliefernas återkomst. Vi har fallit som furor för lampetterna och visst är det dags för keramik på väggen igen. På loppis möts man mest av JIE-tavlor i överflöd – hur många sådana har det sålts egentligen? De börjar synas i retrohem och om trendvinden når dit så finns det oändliga fyndchanser. Roligare vore väl att springa på Lisa Larsons eleganta fisk. Metropol

Fiskmotiv syns traditionellt i marina miljöer, men jag tycker nog att de egentligen passar var som helst i rätt sammanhang. Grafiska blad ur von Wrights Skandinaviens fiskar. Stockholms Auktionsverk

Slutligen får fiskarna simma fritt i Fornasettis Acquario. Han var fascinerad av dualismen som utmärker det marina livets enkla aspekt där en fascinerande, mystisk natur döljer sig långt nere i ”akvariets” djup. 

Simma lugnt!

signature

Ge mig tio: Gult och blått

I helgen var jag iväg på en blomplockar-promenad med en vän. Hon visade mig sitt gula hav av gullvivor i en hage. En aktivitet anpassad våren 2020 och ett hygge utan dess like. Jag kan inte tänka mig något trevligare än att dela denna sinnliga upplevelse med en likasinnad. Här i Östergötland är inte gullvivorna fridlysta. För mig är de barndom, den gamla kyrkogården i mitt rike, Klockrike, där vi gick och fantiserade om vilka liv namnen på de mossbelupna flera hundra år gamla gravstenarna levt. När jag kom hem med alla de små gula satte jag dem i mina Musselmalet-vaser. Det är något speciellt med kombinationen gult och blått.

För mig vilar förtjusningen som nu kom mot mig på tre minnen. Nummer ett är Monets matsal i Giverny. Jag var där på nittiotalet med Marie som jag plockade gullvivorna med. Matsalen är fantastisk med sin blå-gula färgsättning. Bild från Kristin/Krickelin som var där förra året den lyckliga stjärnan. In och läs fint reportage här.

Så flott med den japanska konsten, den blåvita keramiken och de gula väggarna.

Mitt andra är barnkammaren när vi bodde i tjugotalslägenheten i staden. Barnens rum var långt ifrån de grå grottor som numera tycks populära till de små. Här var väggarna solgula, jag satt och ammade i en blåvit-randig-öronlappsfåtölj och varje kväll sade vi godnatt till Miffy-tavlorna.

Min tredje är Roger Banks-Pyes – inredare för anrika Colefax and Fowler – bok Inspirational Interiors från 1997. I går hämtade jag ned den från bokhyllan. Tidlöst, klassiskt, brittiskt – jag älskar den fortfarande. Jag måste visa mer ur den någon dag här.

Med en och annan blinkning till Monets Giverny i denna Banks-Pye interiör. Det är så vackert med det blå-vita porslinet till det gula.

Samma färgskala hos Ben Pentreath i Dorest hos Bible of British Taste. Underbart!

Josef Franks Notturno är en favorit. När jag först såg det för många år sedan trodde jag att det var citroner i mönsterbilden, men det är pepparbuskar vid palmerna.

Det är ett ganska grafiskt mönster som passar i många olika sammanhang. Beijerska rummen Nationalmuseum.

The Sailor av Luke Edward Hall 2015.

Henri Matisse 1946

Fyndchansen på loppis när det gäller Paratiisi av Birger Kaipiainen är möjligen begränsad, men visst vore det något av ett drömfynd. Dekoren med frukter och blommor lanserades 1969 av Arabia.

Kanske var det min historia med det blå-gula som fick mig att falla som en fura när Josef Franks Eldblomma nylanserades i blått 2012. Nu sitter den i vårt matrum och jag blir precis lika glad varenda morgon när den möter mig vid frukostbordet. Vid köksbänken upp mot fönstret finns det en liten vit yta ovanför kaklet. Kanske skulle man dra till med en riktigt knallig gul där som fond till det blåvita porslinet? En tanke är härmed född.

For the love of

signature

Klassiker: Mässingsblänk hos Lars Holmström och Arvika

Euforin över att finna den största brickan av Lars Holmström från Arvika mässing har inte riktigt lagt sig ännu. Den står och glänser ute i köket. Ett sådant där fynd som jag blir så in i den glad av att bara titta på. Jag tänkte visa lite mer mässing här.

Lars Holmström (1894-1959) skulle följa i familjens spår att bli hovslagare, men började med konstsmide i Arvika 1921 efter utbildning i Danmark. Holmström var även med och grundade Arvika Konsthantverk 1922 för att verka för lokalt handens verk. 1925 deltog Holmström vid den stora Parisutställningen och blev omnämnd i franska tidskrifter som en särskilt skicklig representant för Swedish Grace med sina ljuskronor och ljusstakar. Lars Holmström har gjort många arbeten till kyrkor, men även till privata miljöer som Rottneros Herrgård i Värmland. Arvika mässing drevs sedan vidare i annan regi, mycket av produktionen baserades på Holmströms design. Jag tycker att brickorna är så vackra! De lyser verkligen upp som små solar och har blivit mycket eftertraktade på den internationella marknaden. The Apartment

Mässingsvindarna blåste sannerligen med vindstyrka över vårt land, även om det nu har avtagit lite till förmån för kalla metaller. Jag har alltid tyckt om mässing och finast är nästan att kombinera det varma med t ex mer kyligt tenn. @anneosterlund.retro Tips på Instagram-konto som kontinuerligt lägger upp skatter från sina samlingar.

Drömspegel! Otroligt vacker form med mässingsblänket från de olika rundlarna. Bukowskis

Ett väggsmycke som heter duga. Prisraket hos Gomér & Andersson

En riktig kändis är denna enorma mässingskrona av Lars Holmström som hänger i det Engelbertska hemmet. Det här är knappast något man finner på sin närmaste loppis, utan här talar vi om höga auktionspriser. Modellen finns även i en mindre lampa och i lampetter, även de mycket eftertraktade. Architectural Digest

Hoppet lever om att någon gång finna de här stiliga lampetterna. De är så vackra i formen och mässing reflekterar ljuset så fint. Bukowskis

Även detta är något av ett drömfynd för min del. Den sjuarmade ljusstaken med sin mjuka form som även såldes av Svenskt Tenn en gång i tiden. @chachamans har lyckats med den bedriften. Även det är ett loppiskonto som jag rekommenderar.

Mässingsblänk det finaste är.

signature

Ge mig tio: Mönster med djur

Mitt textilfynd från i helgen – nästan tre meter vackra Leonard av Bitte Stenström för Sandbergs – fick mig att fundera lite över mönster med djur. När jag tittade runt här hemma fann jag en försvarlig mängd av detsamma. Dags för ett “Give me ten” med ett urval av sådant jag tycker om.

En favorit är Emma von Brömssens Stäpphöna som designades för Svenskt Tenn, men som nu trycks i egen design. Det är något med den snillrika penselföringen som liksom målar fram fågeln. Foto: Emma von Brömssen

När det hänger längder av Sandersons klassiker Tally Ho på loppis är det mycket svårt att motstå. Det trycktes redan 1948. Nu är jag möjligen ingen anhängare av engelsk jakt, men det är något urbrittiskt med detta tyg där hästar och hundar spelar stor roll som jag tycker om – framförallt på hösten.

Man kan förlora sig i många av franska Manuel Canovas textilier. En favorit som finns på den stående klassikerlistan är Le Cabinet de Curiosites. Som att ha ett tittskåp som tyg med fjärilar, snäckor och koraller. Tidlöst vackert och fantasieggande.

En annan favorit som stod på klassikerlistan många år innan den kom till hemmet är Brunschwig & Fils Le Zebre. Det handtryckta tyget med zebraränder har en förmåga att passa in överallt och lyfta allt det kombineras med tycker jag. En sann klassiker.

Det får bli ett tyg till från Manuel Canovas. Bengale är en klassisk toile de jouy med exotiska djur. Den orange-rosa färgställningen var en av mina första tygförälskelser. Den hänger med än – här hemma i en bricka – även om man numera möjligen tar på sig lite andra glasögon när det gäller avbildningen av det koloniala Indien.

Textiltätt bibliotek med bland annat William Morris The Brooke med hjortar. Bild: Svenskt Tenn

De broderade slingorna i May Morris Kelmscott Tree från förra årets kollektion är möjligen inget man springer på nästa loppisrunda, men så vackert! De stora träden med fåglarna på grenarna är verkligen något extra.

Inget urval av textilier utan något från Svenskt Tenn. Estrid Ericsons Elefanter är förmodligen ett av de mest kända svenska textilmönstren. Det trycktes för första gången på slutet av 1930-talet och var inspirerat av en förlaga från Belgiska Kongo. Här syns även Josef Franks Gröna fåglar. Bild: Svenskt Tenn

GP & J Bakers Lotus är en riktig klassiker som här hemma återfinns i en kudde. Det blev en riktig fixstjärna inredningsmässigt, inte minst efter att Elsa Billgren köpt en äldre soffa på auktion i tyget. Mönstret är hämtat från en målad sidenrulle från Mingdynastin med bland annat kungsfiskare och häger. Fotografi: Elsa Billgren

Jag avslutar med min stora favorit. Om jag bara var tvungen att välja ett endaste mönster med djur – hemska tanke! Då blir det Josef Franks Anakreon. Fotografi: Wrede fastighetsförmedling

Mönstret skapades 1938 med inspiration av en gammal fresk från palatset Knossos på Kreta. Det innehåller det mesta, är mycket varierat beroende på vilken del av mönstret man tittar på och så tycker jag om hur fågeln är tecknad. Pall klubbad av Stockholms auktionsverk.

For the love of a classic

signature

Celadongrön – bland glasyrer, vintagefavoriter och samlingar

I går talade jag om min känsla för celadongrön som alltid kommer på våren. Jag inser att jag har en tämligen vid definition för vad som kan innefattas i begreppet. För mig är det en grön glasyr som kan variera en del i uttryck, men som ändå förenas av en mer ljusare grön nyans.

Det är nog vanvördigt om man är en porslinskännare som nog reserverar Celadon till en speciell kinesisk fältspatglasyr. Den räknas som en av de klassiska glasyrerna och har använts i antika orientaliska kulturer långt innan Europa blev porslinsfrälst. Mina kunskaper om kinesiskt porslin är ringa, men jag skulle vilja lära mig mer. När faten på auktionssidorna strålar mot mig är det svårt att inte falla för dess skönhet. Celadon är en så levande glasyr när man ser dessa fat. Färgstyrkan varierar med glasyrens tjocklek och krackeleringar blir snarare till en styrka än en defekt i uttrycket. Fat från Mingdynastin 1368-1644/Bukowskis.

Min lite vidare tolkning av celadongrönt är ett av mina sökområden när jag letar på loppisar. Efter massor med rundor är falkögonen liksom förprogrammerade med vissa kodningar som alltid finns med. Jag har lugnat mig med åren, men när mitt loppisintresse tog fart på allvar kan man nog säga att det var prioritet nummer ett att finna celadongröna sköna ting. Det slog liksom så högt på loppisbarometern. Det har resulterat i en del samlingar här hemma, exempelvis i större gröna fat.

Ulrika Norbergs skåp upphör aldrig att fascinera, inte minst för alla vackra former från framförallt Upsala Ekeby. En samling som bygger på kärleken till det vackra. Här finns ett antal celadongröna godbitar. Fotografi: Marcus Lawett från Norbergs äldre blogg på Femina.

Äldre krukor är som karameller på fönsterbrädan. Så fina i lergodset och glasyrerna. Här hos mig är de svåra att få tag på och de som kommer in prissätts enligt efterfrågan det vill säga högt. Loppisrävens ultimata drömfynd? Förmodligen Ewald Dahlskogs (1894-1950) Tellus för Bo Fajans. Om krukorna är svåra att finna, så är de svarta faten ännu mer högvaluta. En så elegant funkisform.

Wilhems Kåges (1889-1960) välkända Argenta skapades på 1920-talet och fick sitt stora genombrott på Stockholmsutställningen 1930. Det står inte så här eleganta vaser på loppisarna, men det är inte helt ovanligt med mindre föremål från denna svenska klassiker. Den Argenta-gröna är mer mättad och mörkare, men den gjordes även i en Celadon-serie. Så fin här med enkla ränder – tänk att kontrastera med ett stort fång lila syrener. Bukowskis

Om jag har en samling av större fat, så är högen med assietter i denna nyans inte mindre. Den här är en modell av favoriten Arthur Percy (1886-1976) för Gefle. Bården är så vacker på denna, liksom glasyren.

Den ultimata tekannan? Klassiska Kinesen av Signe Persson Melin i celadongrön glasyr.

Handen upp alla som har eller har haft några av Marie Louise Hellgrens ting i nittiotalsserien för Höganäs keramik? Vi har kvar en del himmelsblått från tiden och sedan lite senare tillkomna delar. Min man hävdar bestämt att kaffe dricks som allra bäst i den klassiska Clubmuggen – dock utan träfat som det skulle vara då det begav sig. Serviserna har gjorts i många olika glasyrer. Om jag skulle springa på några celadongröna delar på loppis är det nästan köpläge på dem.

Till slut väljer jag att lyfta fram öländska Paradisverkstan och deras keramik. Fröhusserien är så vacker och tidlös. Jag har en del av det ute i växthuset och blir alltid glad när samlingen av ljuslyktor kan utökas second hand. De är extra fina i ljusare grönt just där ute.

For the love of celadongrön

signature

Klassiker: Bland måsar, figuriner och serviser hos Bing & Grøndahl

Bing & Grøndahl är en av de klassiska danska porslinstillverkarna. Fabriken grundades 1853 av den konstnärlige ledaren Frederik Vilhelm Grøndahl samt bröderna Jacob Herman och Meyer Hermann Bing. Verksamheten var igång till 1987. Numera ingår varumärket under Royal Copenhagens flagg. I påsk har jag dekorerat med loppisköpta porslinsfiguriner från märket och klassikerna Optimisten & Pessimisten får stå kvar som vårpynt.

I Sverige får väl numera Bing & Grøndahl sägas vara lite mer av kusinen från landet till Royal Copenhagens mer eftertraktade flaggskepp Musselmalet. Så har det dock inte alltid varit. Jag minns i alla fall kafferepen på landet när jag var liten, då servisen Måsen ansågs vara det absolut finaste man kunde sätta fram på sitt bord. Dekoren skapades av Fanny Garde (1855-1928) redan 1895, men porslinsformen med reliefen kom tidigare. Mågestellet har blivit något av en dansk nationalservis. Servisen har inte stått speciellt högt i kurs trendmässigt om man säger så, men om det är något man lärt sig så är det att aldrig säga aldrig. Fågeln som sprider ut sina vingar skulle garanterat göra sig bra på ett sjönära sommarställe.

Den här varianten av servisen, hemma hos Johanna Bradford, sätter fokus på reliefen i porslinet när måsen och guldkanten inte är med. Modellen heter Blå ton.

Porslinsfiguriner är lite av en vattendelare, men får väl sägas vara tillbaka även trendmässigt – framförallt när det gäller 70-talets större pantrar, tigrar och hundar som nu även nytillverkas. Den ultimata tantsamlingen? Jag är då förtjust och samlar på mig när jag finner fina exemplar second hand. Fåglarna får stå framme här hemma nu, men haren åker nog in i skåpet igen. En sådan här stilig isbjörn skulle man ju vilja ha som julpynt tänker jag.

Och vad säger vi om klassiska väggreliefer? Jag inser att jag prövar den estetiska kompassen rejält nu, men jodå. Jag tror att detta kommer igen. Vi är för närvarande så inspirerade av klassiskt antikt – inte minst genom brittiske designern Luke Edward Hall. Bing & Grøndahl har en stor produktion av antika motiv av danska skulptören Thorvaldsen. För övrigt kan man gå på en virtuell vandring i museet i Köpenhamn här om man vill få ännu mer inspiration i denna riktning.

När jag nu har utmanat smakpreferenserna med porslinsfiguriner och väggreliefer går jag in på mer säker mark med den moderna Bing & Grøndahl- klassikern Golden Sun av Sigvard Bernadotte. Jag håller ständigt ögonen öppna för dessa tekoppar med den elegantaste av hänklar och guldkanten.

Även om serviser blir betydligt mer opraktiska med detaljer i guld, så är det något inneboende elegant med det. En annan av mina Bing & Grøndahl-favoriter är Sommerfugl. Det är något så essentiellt somrigt med den med den lilla fjärilen. Tillgången på second hand varierar över landet här. Generellt kan man säga – helt logiskt och inte överraskande – att de skånska loppisar jag har besökt har en så mycket högre andel av det danska porslinet.

Ett litet Summerfugl-fat har jag i mitt skåp. Det vore inte helt fel att segla in i denna bild för en stund med nybakad drömtårta, blommande Jungfru i det gröna och en stor kanna te i skuggan.

Mer i denna serie – Gripsholmsrutan.

signature

Klassiker: Gripsholmsrutan

Vad definierar en klassiker? Jag tänker att den har egenskaper som gör att den alltid finns med, men att den av olika skäl kan kännas mer eller mindre aktuell som val. Ett sådant exempel är Gripsholmsrutan. Rutor har naturligtvis alltid funnits med som en del i mönsterfloran som en bas tillsammans med randigt, men de senare åren har den synts mer. Jag tänker att rutan var en bärande del i “fransk bistro” som åtminstone jag hade som loppisledord och kökssoffans återkomst. Båda kallar på rutor. Här kudde hemma hos Marie-Louise Sjögren/Small Talk/The Way we play

Den mest klassiska användningen av rutan får väl sägas vara som klädsel till en Gripsholmsstol. Modellen från 1700-talet är uppkallad efter de stolar som fanns på Kanaljersflygeln på Gripsholms slott. Jag har alltid tyckt om modellen och ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag en mer upprätt sittställning. Bukowskis

Den senaste storhetstiden får väl sägas ha varit på 1990-talet då den Gustavianska stilen firade stora triumfer på en bredare linje, exempelvis genom Lars Sjöbergs böcker och den stora 1700-talskollektionen på IKEA. Nu är känslan att denna estetik är på stark frammarsch igen. Drottningholms slottsteater/Stiliga Hem.

Gripsholmsrutan som säljs på Svenskt Tenn är från 1940-talet i design av Estrid Ericson och Margit Thorén med inspiration från 1700-talet. Den har funnits med på min klassikerlista länge. Nu fyndade jag den grå färgställningen i en kudde.

Här syns den gröna färgställningen hos Johanna Bradford.

Om man skall leta vintage så har just Svenskt Tenns ruta funnits i olika färger över åren. Här är Franks soffa 703 klädd i bruna rutor. Tyget har tryckts i bland annat blått och rött. Sedan finns det naturligtvis hur mycket annat rutigt tyg som helst både nytt och gammalt. Gemensamt för just Gripsholmsrutan kan väl sägas vara de lite större rutorna och att fälten är avskilda från varandra med en lite avvikande färg.

Visst är det något grundläggande hemtrevligt med rutor?! Sannerligen ett mönster som passar in i många miljöer. Utställning Svenskt Tenn 2016

signature

Malmstens lampskärmar – bland herbarium och grässtrån

I år lanserar Carl Malmsten-butiken en ny kollektion med de klassiska växtlamporna. Kollektionen Flora har tagits fram i med Eva Schildt och Örsjö Belysning. Lamporna har fått en mässingsdetalj och skall lyfta in skärmarna i 2020-talet. Jag tror absolut att det är dags för en renässans, inte minst för hantverket, förankringen i naturen och vår längtan till det ursprungliga och nära.

Malmsten-butiken ligger vägg i vägg med Svenskt Tenn på Strandvägen i Stockholm. Här möts man av ett annat universum än Josef Franks och Estrid Ericsons mer myllrande värld. Här är det snarare mer av minimalism, nordisk svalhet och fokus på ett slöjdat uttryck. Det finns i och för sig ingen motsättning – fokus ligger på kvalitet och hög formgivningsgrad hos båda. Malmstensbutiken firar 80 år i år och är väl värt ett besök. Jag återkommer med ett inlägg om favoriter bland Malmstens möbler och uttryck framöver. Det känns som om de är mer aktuella än någonsin.

Men nu är det lampskärmarna som är i fokus. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om dem som finns här då jag precis funnit en Birgitta-skärm på loppis och det var ett sådant fint reportage i Residence om Vanja Sorbon Malmsten. Sorbon Malmsten är barnbarnsbarn till Carl Malmsten och den som i dag ombesörjer hantverket med att ta fram skärmarna. Om ni har Readly rekommenderar jag att leta upp reportaget från nummer 1/2017. Det är fascinerande att läsa om processen med skärmarna, allt i från insamling av växter, svetsning av ställningarna och skapandet av den färdiga produkten.

Ljuset silas så fint i skärmarna och det är som att ha ett litet eget lysande herbarium på hemmaplan. Om jag för övrigt tror på en renässans för att samla växter, pressa dem och montera dem på klassiskt vis? Svar ja. Ett av mina mer oklara beslut på loppis var att lämna ett gammalt trettiotalsherbarium för trettiofem kronor. Vad i hela friden tänkte jag på? Jag kanske får bli växtsamlare i sommar, bland många andra tror jag. Bukowskis

Det var Carl Malmstens svärdotter Birgitta Sorbonne Malmsten som var kvinnan bakom lampskärmarna, så detta är en riktig familjeaffär. Tillverkningen togs sedan över av Egil Malmsten och nu är det som sagt dottern Vanja som tillverkar skärmarna. En klassisk kombination är växtskärmar på en av Carl Malmstens Staken – en golvlampa med höj-och sänkbar arm som också känns så rätt i tiden. Lampan började nytillverkas 2017 av Tre Sekel i samarbete med Malmstensbutiken nu i oljad ek.

De här formerna känns också som något som vi gärna tar till oss nu och som passar utmärkt med växtskärmarna. Lampfötter av Carl Malmsten/Uppsala Auktionskammare.

En av de nya skärmarna av Eva Schildt i serien Flora. Så vackert att kapsla in torkade strå på detta sätt och mässingen tillför värme. Jag har sett en enda skärm under mina loppisturer och den köpte jag, men vem vet vad som händer i vintageland? Nytt och gammalt förenas sannerligen i dessa skärmar tycker jag.

signature