Category Archives: Må bra

Den har puttrat ett bra tag nu, men denna höst känns det som om det definitiva genombrottet är här. Jag har varit sugen på en sedan i våras, men det var ett klassiskt köpincitament som fick mig att slå till. Numera står en sådan här centrifug på vår köksbänk efter att Ica kört drive för några veckor sedan. Den reklamen satt där den skulle, Stig. Vi testade precis när vi hade köpt den. Barnen stod bredvid och hoppade. Sedan åkte mungiporna ner på dem. Skummigt, varmt och inte alls som de hade föreställt sig. Sedan har den stått där. Och varit lite sådär främmande som saker och ting är innan man behandlar dem som en "varje-dag-sak". Nu är jag på det igen. Och hyser hopp om att maskinen och jag kan bli såta vänner framöver.

Jo, skummigt blir det. Och det gäller att ha kylt grejerna ordentligt innan. Smaken blir mycket koncentrerad och magen börjar röra på sig om man slukar i sig för fort och för mycket. Visst blir det en del meck med centrifugens rengöring, även om jag tycker att just den vi köpte funkar väldigt lätt i det hänseendet. Men jag gillar det. Möjligheterna är liksom oändliga. Jag har gått ut med en enkel basicvariant till frukost – recept finnes här. Ser fram emot att stifta nya bekantskaper framöver!

 Jo, det var ju det där med livet efter detoxen (ett långt inlägg om den finns här) som jag har fått några frågor kring. Det tickar på. Jag behöver inte tänka så mycket på mina val längre. Det mesta går med automatik. Men samtidigt är jag medveten om att grinden till vägen tillbaka, den kommer alltid att finnas med i livet. även om det för det mesta känns alldeles otänkbart att öppna den och börja gå på stigen, hyser jag den allra största respekt för att de val som tidigare fick mig i obalans, alltid kommer finnas där som ett alternativ. För mig gäller det att aldrig, aldrig glömma det. Och aldrig, aldrig tappa respekten för hur enkelt det är att börja gå på fel stig igen.

Jag tänker så här. Jag vill aldrig mera vänja mig vid socker och snabba kolhydrater igen. För det är inget bra för mig. Min utgångspunkt när jag inledde min detox vid nyår var att jag i princip var avvand vid vitt raffinerat socker och vitt mjöl. Jag bakade alltid med råsocker och dinkelmjöl. Jag åt nästan uteslutande mörk choklad och surdegsbröd. Lösgodis och läsk samt industribakade kakor hade jag för länge sedan lämnat bakom mig.  Men jag kände ändå att det var på väg att bli för mycket av det goda. Mitt problem var måhända inte produkten i sig, utan snarare vanor och hur djupt rotade i mig de var. Jag tror att det är så för ganska många av oss. Problemet är i många fall inte vad vi äter, utan snarare vad det vi äter sedan får oss att göra. Det är just detta som jag har tyckt varit värdefullt att bli medveten om. Det har varit bra att lära känna sina egna mönster för att sedan få redskap att hantera dem. När blodsockret åker upp och ner är det enkelt att ta till lätta knep för att uppnå balans i kroppen. Och vanorna sitter himla djupt. En kopp kvällste med chokladrutor. Punkt och nästan alltid. Möjligen inget problem för många, men för mig var det på väg att bli det.

När jag pratar med mina barn, pratar vi om att alla har en sockerråtta i magen. Det är den där råttan som vill ha socker för att bli nöjd. Antingen har man igång den och den dansar runt av glädje i magen. Man ska dock vara försiktigt med råttan och inte låta den dansa varendaste dag – kanske är råttan som gladast på helgen med lördagsgodiset. Sockerråttan kan också sova. När man inte ger den något att äta. Jag säger inte att alla skall ha ambitionen att aldrig käka något med socker i. Nix. Det är olika hur toleranta vi är och vad vi förmår att hantera. Men för mig passar det mycket bättre att ha en råtta som hela tiden låter Zzzzzzzzzz Det känns för det mesta himla bra med den där snarkande råttan. För allt blir så mycket lättare om man kan få den att sova. Vid enstaka tillfällen får den något litet. Bara för att jag faktiskt så in i bomben kan sakna att sitta på ett fint café med något till. Jag älskar fina caféer och nu känns det lite som om det nöjet är halvt med min temugg. När vi var i Skåne käkade jag chokladkaka såväl på Apotekarens som på Olof Viktors. Det gick fint, eftersom det var så himla mörk choklad. Oftast kan jag inte äta, för det blir för sött. Det kan jag sakna, men annars inte så mycket. Jag försöker att tänka på allt som jag har valt till, istället för att fokusera på det som jag har valt bort.

Och som sagt, efter en helg i Skåne med vedugnsbakade pizzor, något snabbt på en bensinmack, frukostbuffé och en och annan fika kommer man hem och står just inför det där vägvalet igen. Man har börjat öppna den där grinden, så där lite på glänt. Och man säger till sig själv att kanske att man skulle köpa hem något gott till frukost eller skulle vi inte baka något till fikat i dag? Det är då som jag nu är så där tråkig. Och stänger igen direkt genom att äntligen vara klok nog att förstå att om man börjar trampa små, små steg på stigen, så är det så himla lätt att vara tillbaka igen. Någonstans där man inte vill vara.

Balans. Som jag tycker om det. Och så svårt det har en tendens att bli. Här måste man känna sig fram. Hur man själv vill leva. Vad man själv klarar av. Shit, så tråkigt och präktigt tycker en del. Jo, kanske det. Kanske det. Men jag väljer att gå fram så här nu, för det är så mycket bättre för just mig. Hur har ni andra det?

Ett tetips i hösttider. Jag sprang på detta i går. Himla, himla gott!

Med september drog den riktigt kyliga luften in. Jag tar med mig Håkan Hellströms hälsning från FB i morse: "Hoppas att hösten flyter på för er. Att vinden blåser er i ryggen och inte i ansiktet". Så kan man också se det. Tänker jag. Och ler lite.

Vårt lilla Alice till äppleträd har tappert givit oss lite frukt även i år. I går skördade jag, aningen rituellt som det gärna blir med ett litet träd, fyra äpplen. Jag gjorde Renée Voltaires Sweet Chocolate Apple till eftermiddagsteet. Barnen grymtar mest åt mina desserter som går i en annan linje numera, men maken, tillika tämligen skeptisk ibland, åt med god aptit. Jag tyckte mycket om detta och kommer garanterat att göra detta fler gånger i höst. 

Happy måndag!

Jag tittar ner i min roskorg och känner mig så himla tacksam. över sommaren som vi fick i år. Som vi behövde den. Och så denna sensommarhelg. Som grädden på moset liksom. Det finns mycket att må bra kring nu.

Bidrag till Fabrikens söndagsbild

 Och så ett litet Ps.

Det surrar nu. 5:2 är överallt denna höst. Alex Schulman har sin syn på saken klar i dagens Aftonblad. En helt annan vinkel finns att läsa om hos välkända bloggaren 56kilo. Detta är uppenbarligen något som engagerar just precis nu och det är intressant vilket genomslag vissa saker har. I min satsning på att må bra som är still going strong, noterar jag med nyfikenhet den diskussion som förs. I bokfloran kommer även Charlotta Lithman ut med Jag börjar på måndag som jag är mycket nyfiken på. Dels känner jag igen mig i en stor livsstilsförändring, dels har jag tidigare ätit mig genom Charlottas dessertböcker :). Hur man än vänder och vrider på det, så måste man finna sin egen väg, som leder till något som man mår bra av. Det tänker jag bland annat på denna sista söndag i augusti.

Hoppas att ni har en galant helg!

Alltså, jag blir så där fnissig inom mig och tycker att det är mest trams, när man hamnar i en situation där man skall visualisera en strand. Ni vet när man ligger utsträckt på en brits och skall få massage eller sitter i grupp och skall meditera eller liknande. Den där mässande rösten om vågen som sveper fram och tillbaka. Det är liksom för mycket för mig. Men vete sjutton. Om jag inte kommer ha lättare för det nästa gång. En sådan där magisk stund att samla på. Tidigt, tidigt, vår sista dag på Kreta. Jag är alldeles ensam nere vid stranden. Vågorna.

Tror ni på tecken? Jag gör väl inte det egentligen, men märker att jag ibland gärna vill det. Jag har hoppat på brunnslock i mina dagar och tänkte mycket kring tretal när jag var liten och till viss del sitter det i. Nu samlar jag mest på de glada tecknen. När de kommer så där fint uppradade. Som på ett gnistrande pärlband. Ett stjärnfall kvällen innan, tankarna där på stranden i arla morgonstunden och så låg den här på Postkontoret när jag kom hem. Tack. 

Jag gråter inte. Livet är vackert. Himlen är som en karamell. Shit, jag är inte rädd.

Jag älskar dig. Jag dyrkar dig.

Kära liv.

Tacksam för nu.

Jo, det är ju ändå rätt fantastiskt. Att man bara är några steg från att vara en tränande människa igen. Det måste jag alltid komma ihåg framöver! Fem 2,5 kilometersrundor powerwalk sedan jag hintade om att min målsättning att börja träna förra tisdagen. 12,5 kilometer mer än jag rört på mig på länge, länge. Träningskläderna låg och väntade och med en kombination av envishet och just do it har det flytit på. Nu har jag börjat gå med hörlurar. Det har jag faktiskt inte gjort innan. För tillfället trampar jag asfalt, men slingan i skogen ligger och väntar tills det blir lite mer upptorkat. Kanske blir det endast fågerkvitter då, men jag tycker faktiskt om peppmusiken mycket mer än jag trodde. För tillfället innehåller min lista följande:

* Håkan Hellström: Ramlar * E-type: True Beliver * Petra Marklund: Händerna mot himlen * Da Buzz: Wanna be with me * Timbuktu: Fallskärm * John de Son & Kristin Amparo: Dance our tears away * Darin: Nobody knows * Taio Cruz: Break your heart 

Har ni några bra träningslåtar? Dela gärna med er! Och heja mig! Heja oss :)!

Hur går det med livet efter detoxen ? Tackar som frågar, det går sannerligen ganska så bra. Jag bestämde mig för att i princip följa samma program även denna månad. Målsättningen nu är att komma igång med träning efter influensaperiod med lång återhämtning. Min senaste promenadnotering i Runkeeper är från den 12 mars, vilket sammanfattar läget ganska så bra… Hur går det för er? Det var många som skrev att de funderade på och blev peppade till hälsosatsningar när jag skrev mitt detoxinlägg. Hur har ni det?

Kung Markattas te är nytt för mig. Rekommendation på Rooibos vanilj – ny kvällsfavorit.

Och alltså detta – får mig också att må så himla bra.