Älskade underbara flicka – min Anna.
Jag var ett stillsamt barn. Jag har alltid hört historier om hur jag som mycket liten satt i ett hörn och bläddrade i böcker. Mina tvillingbröder var som två tornados som intog sin omgivning. Tanken att barn delvis intar vissa roller utifrån hur vi pratar om dem är intressant. En människas personlighet är komplex och formas formodligen av såväl arv som miljö. Min mamma sa alltid till mig under vår uppväxt att jag säkert skulle få en riktig liten busunge, medan mina bröder skulle få små änglar. Jag vet inte om det stämmer direkt, men en sak är säker. Anna har alltid tagit stor plats. Hon har alltid klättrat högst och sprungit längst. Och busat en hel del. Men hon sitter även djupt nedsjunken i sina anteckningsböcker och skriver i timmar. För så är det ju. Man är mycket på en och samma gång. Det gäller att komma ihåg det, när man pratar om såväl stora som små. Här är i alla fall en härligt busig bild på en liten flicka med glimten i ögat och sprattelfeber!