Category Archives: Fotografier: Temaveckor

Nillas vecka med komplementfärger avslutas med blå-orange. Jag tittar först in i min bokhylla. Där står den. Den svenska historien i femton band. Jag minns fortfarande hur jag tog mina samlade sparpengar och köpte verket på en bokrealisation i mycket unga år. Jag blev uppslukad av historia tidigt. För några år sedan lyssnade jag på ett kasettband där jag som nioåring sitter och läser in en lärobok på bred dialekt, innan jag var tvungen att lämna tillbaka boken till nästa elev i skolans bokcirkulationsomlopp. Och så uppslagsverket då. Sten Carlssons och Jerker Roséns klassiker som utgavs mellan 1966-1968. Min upplaga är från 1981. Det är inte bara böcker för mig. Det är tron och hoppet om lärandet, kunskapen, utvecklingen och att bli någon på denna jord. Jag har kanske inte samma drömmar nu som då, men jag känner fortfarande mycket när jag tittar på böckerna. En följeslagare i livet – såväl rent materiellt som tankemässigt.

Barnen har forntidstema i skolan. I morse pratade vi om mina böcker och att det finns många bilder i dem. I det digitala tidevarvet där man googlar fram bilder snabbare än vinden, känns det mycket trevligt med en bok med hårda pärmar och sidor man kan vända på. Norstedts förlag har börjat ge ut den nya Sveriges historia som under Dick Harrisons mantel skall bli en modernare efterföljare till Carlsson/Rosén. Det finns många aspekter på sammandragsverk förstås, men det kanske får lov att bli en samling till barnen i alla fall? 

Dagens bonusbild. Vi använder de små virkade underläggen till heta drycker varje dag. Jag gillar dem. Orange och blått – vackert.

Tack för temaveckan, Nilla! Det har i vanlig ordning varit roligt!

Nillas temavecka med komplementfärger fortsätter med gult och lila i dag. Faktum är att jag är förtjust i mötet mellan just de färgerna. Kombinationen sitter ofta runt min arm i form av tenntrådsarmband, framförallt i hösttider. Min inspirationstavla har även den fått lite höstpimpning.

Det får lov att bli en bonusbild i dag på två fröknar . Kuddarna brukar inte stå tillsammans, men frågan är om jag inte sammanför dem nu. Stiligt.

Nu var det länge sedan jag var med i någon fotoutmaning. Nillas temaveckor är dock något av en tradition, så den utmaningen hakar jag på. Denna gång är det komplementfärger som gäller. Måndagen är röd och grön. Jag fotograferade mitt bidrag i hällande regn i lördags. Vi var och tömde vårt gamla torp som vi inte har bott i på ett antal år. Makens föräldrahem är en gård som har ett antal torp på ägorna. Vi har bott i några stycken under årens lopp, men jag som är uppväxt på den plattaste slätten, har inte riktigt funnit ro i själen bland massor med skog. Det primitiva livet har helt klart sin charm och skönhet, men nu får det bero för oss ett tag.

Fotografi: Weronica

Le.

Nillas svartvita vecka  [ tack för veckan, Nilla!] avslutas med ansikte. Båda barnen har sin pappas näsa och spetsiga hörntand, men till sättet är de väldigt olika. Här är lillebror i förgrunden, dock med storasyster som regissör. Dit Du går, kära syster, dit går även jag.

My people.

I dag är det människor i den svartvita temaveckan. Jag fotograferade en blåsig och regnig dag på Sudret på Gotland. Solen tittade fram till slut. Jag har inte tänkt så mycket på bilden innan, men efter lite bad i PS kom detaljerna fram.  Jag tycker om att alla tittar åt olika håll i bilden, men ändå är tydligt tillsammans.

Vi läser Hans och Greta. Henrik skall alltid ta en bit av pepparkakstaket. Anna skall alltid ta en bit av fönstren som är gjorda av genomskinligt socker. Men själva historien är stört omöjlig att förstå sig på. Men inte skulle Du lämna oss i skogen så där mamma? Nej, såklart att jag inte skulle lämna er i skogen. Visst skulle vi få det sista brödet? Visst skulle ni få det sista brödet. Men hur kunde deras pappa lämna dem ? Inte skall du lämna oss? Nej, såklart att jag inte skall göra det. Kan Du lova det? Ja, ni är det bästa jag har.

Ibland behöver man kolla läget lite.

Nillas svartvita temavecka bjuder på prylar i dag. Mitt kastanjehjärta fick behålla aningen färg i PS.

– Hur lång tid tar det för min droppe att ramla ned? Vi tar varsin droppe och sedan ser vi vilken som ramlar ned först! – Eller så kan vi se vilken som kan hänga sig kvar längst!

– Vad ljushårig Du har blivit, sade min frisör i fredags. – Har du färgat håret? Nix, inte då. Och så hamnade vi i ett samtal om tappat pigment, gråa hår och tidens gång.

– Nämen här sitter hela min familj! Henrik, pappa och Anna! Åh, vad jag tycker om er! – Men varför sade du mig sist, mamma?

Vattnets eviga kretslopp och den lilla droppens förgänglighet. Att tänka kring tid lockar fram de stora tankarna. Närvaro. Nu. Oro. Då. Ro. Sedan. Väntan. Kanske. Förväntan.

Nillas svartvita temavecka med vatten och Tisdagstema tid.

En av dessa måndagsmorgnar. Ny vecka, nya idéer. Trött huvud. Inget nät. Jag kom av mig någonstans på vägen där. Jag tittade på återstoden av In her shoes med Toni Colette och Cameron Diaz som trean sände i går. En tämligen förutsägbar historia rent story-mässigt, men ändå sevärd som ett lättsammare söndagsnöje. Sedan frukost med Sopranos från säsong ett. Utan konkurrens bäst på televisionen just nu. Sedan hamnade jag i Top Model och Oprah – dagtv utan slut. Och då var det dags att rycka upp sig. Och så kom nätet tillbaka. I´m alive :)!

Nilla på Tankebubblor kör en temavecka och jag kan sannerligen behöva en knuff i mitt fotograferande. Jag är en periodare. Ibland är det så kul att arrangera små stilleben och fotografera. Nu har jag legat lågt ett tag och bara fotograferat huset i konstiga vinklar och med dåligt ljus. Lusten kanske återvänder när jag väl kan stå där i lugn och ro och rikta kameralinsen mot en lampfot eller en adventsljusstake eller något annat skojigt ;). Jag har även anmält mig till en fotokurs som anordnas av bästa Mikaela. När jag skall hinna med kursen i den stora flyttmånaden vet jag inte, men jag vill lära mera. Jag får öva skärpedjup på kartonger helt enkelt. För fotografering är lite som dagtelevision – det är oändligt, utan slut. Jag behöver en kick i baken och inspiration till utveckling och det hyser jag gott hopp om att få. När storverken skall uträttas skall jag låta vara osagt, men ibland behöver man bara den där puffen.

Jag kickar igång i liten skala med en färglös lavendel som badade i sol vid fotograferingstillfället, men som fick ett helt annat uttryck i gråskala.