Monthly Archives: May 2015

Det har snurrat runt lite i huvudet sedan Valborgsmässoafton. Då jag gick på staden och bet i det där sura äpplet och köpte mig skor. För jag är ingen skomänniska alls. Men ibland måste man ju. Det finns säkerligen flera anledningar till att jag inte är så där speciellt förtjust i skor. Jag tycker om andra accessoarer, men det där med “must buy shoes” och hela fetisch-grejen i SATC gick mig liksom spårlöst förbi. Nummer ett. Mina fötter har alltid varit lite märkliga. Det är inte bara att gå in i en affär och köpa skor, för det mesta passar inte så bra. Nummer två. Jag är i grunden lite för praktisk för att tycka att det är helt okej med flådiga skor. Jag ser mest massor med hinder som regn, lera och annat i den genren. Nummer tre. Och det är här som skon klämmer (sic!) i tanken nu då. Jag är lång. Jag sa alltid att jag var 179,5 cm förut med samma logik som prissättning på 999:- istället för 1000:- Då kunde jag liksom räkna mig till 170-gänget, istället för att beträda 180-ligan. Nu har jag släppt den tanken och omfamnat mina 180. Det var ju på tiden kan man tycka.

Där gick jag och provade i skoaffären. Två praktiska svarta skinnskor. Ett par klassiska ballerinor. Ett par spetsiga loafers. Platta. Såklart. En försäljare kretsade lite kring mig och konverserade artigt. “Det är ju praktiskt att de där skorna saknar klack. För du är ju så lång, så du behöver inte det”. Jag hmmade lite. Och var för glad för att inte köpa de där skorna som jag äntligen funnit och som passade mina fötter. Men som sagt. Sedan började det gnaga lite. Och jag kände mig som en obstinat fyrtiotvååring som hade god lust att gå tillbaka med de där platta skorna och köpa ett par riktiga klackskor bara för att. För det kanske var precis det som jag behövde. Hur kunde hon veta det?

Såklart en harmlös kommentar av någon som ville sälja skor, men ändå inte. När jag kom hem läste jag Jonna Bergs krönika i senaste Style By. “Ända sedan jag började gå i högklackat för 20 år sedan har det fascinerat min omgivning. Anledningen? Jag är 180 centimeter lång – utan klackar. Det faktum att jag, trots min ståtliga länge, ändå väljer att maxa den uppåt tio centimeter har lett till att frågor kring mitt användande av högklackat är bland de vanligaste jag fått under min karriär (du är ju så lång). Vilket, vid närmare eftertanke, är helt stört. Vilket i sin tur har lett till att jag betraktat mitt bärande av högklackade skor som en feministisk krigshandling – varför skall en kvinna inte få vara lång? Varför ska inte jag kunna ha de finaste skorna jag vet på mig, bara för att jag då skjuter upp och blir längre än många män (och därmed okvinnlig)? Det är ett faktum att alltför många ladies i min längdliga vantrivs med en feature som är helt omöjlig att göra något åt. Jag konstaterar sorgset att även detta, som så mycket annat, är en patriarkalisk syn på kvinnor som är förminskande – långa kvinnor ska inte behöva känna sig manade att kröka i ryggen för att samhället hellre ser kvinnor som nätta.” Bild.

Word känner jag. Word. Som jag skulle behövt läsa och ta in det när jag var yngre, istället för att gå och kröka min rygg i alla dessa år. Jag växte över en sommar. Men växtvärken kom även en jobbig tid där en del tyckte sig se som sin uppgift att tala om för mig hur märklig jag såg ut. Nu har jag rätat på mig, men många år av dålig hållning har fått mig att ha ont. Vete sjutton om det av den anledningen är speciellt praktiskt att lära sig att gå i högklackat nu, men i tanken gör jag det. I tanken bryr jag mig inte ett spår om jag skjuter upp från flocken och syns ännu mer. Nästa gång en skoexpedit säger till mig att jag inte behöver klackar, skall jag säga att jo, det gör jag visst. Hämta hit några kartonger, så skall jag visa dig hur tjusig jag blir i dem. Jag är minst etthundraåttio centimeter lång. Och äntligen är jag vän med det.