Vilken fantastisk vår! Det är svårt att tala om något annat än väder. Det känns så välbehövligt med en ljum kväll denna märkliga tid. Utelivet är här med dynor, kuddar, duk på bordet och växter att flytta fram och tillbaka. Växthuset är mitt “happy place”. Förra sommaren gjorde vi om med bistånd av min pappa med en helt ny grusgång hit ut. Det blev ett helt annat flow i trädgården när huset bands samman med växthuset. Och knastret av gårdsgrus under fötterna är en evig favorit.
Scones med te och lemon curd är alltid en god idé. Att äta ute så här i april känns så fint.
Njutet här går nästan att ta på. Kära vår. Du är så välkommen.
De övervintrade växterna i form av rosmarin, olivträd och agave har klarat sig väl ute i växthustältet. Kryprosmarin är en favorit och just nu blommar den med små lila blommor. På trappan står en del av årets luktärter. Hoppet lever om en blomstrande sommar.
Jag tänker mig en ny kategori som jag kallar “Give me ten”. När barnen var små gjorde vi klassiska “Give me five” och sedan “Give me ten” med båda händerna. Tio av något helt enkelt. Jag börjar med en viss eskapism denna måndag i form av Skåne där jag tipsar om pärlor jag tycker om efter önskemål. Vi har en vecka bokad i sommar på det vanliga stället och förhoppningen är väl att det då går att resa inom Sverige. Men vem vet i dessa tider? En sak är säker i alla fall. Det som finns nära kommer att värderas högt nu.
Jag börjar med att sticka ned näsan i ett hav av luktärter. Den här bilden är tagen här hemma, men i Skåne finns den som säljer fröerna – Cecilia Wingård. Förra sommaren var vi ute på landet i Rugerup på Luktärtsfestival. Roligt att se allt i blom – många inspirerande historier och blomstöd att titta på.
Efter att ha tagit en klassisk runda i Lund med bland annat Tehuset Java, Botaniska trädgården, Gleerups och lunch på Malmstens i Saluhallen, åker vi en liten stund. Sedan slår vi oss ner på slottsterassen på Skarhults slott med en kopp te med utblick mot barockträdgården. Ibland är det inte de stora tinningarna och tornen som lämnar bestående minnen, utan en liten grön oas med perfekt balans mellan de tuktade häckarna, murarna och de höga vajande växterna. Utställningen om Ester Blenda Nordström finns även nu i sommar.
Ge mig en dag på Österlen och jag blir så här nöjd! Vi, det vill säga jag och min vän, brukar göra en riktig utflyktsdag där det står många ställen att besöka på önskelistan. Här är jag i Blå Spadens växthus i Löderup innan det intogs glass hos Frusen Glädje. I närheten finns även Pastafabriken för lunch och Karl Fredrik på Eklaholm.
Sedan tar vi kustvägen bortåt Skillinge och Brantevik. Skillinge Diversehandel är en riktig favorit där jag alltid köper ett par Alpackastrumpor som jag sedan använder till nästa besök. Här finns utvalt i stort och smått, dyrt men trevligt och här blev jag inte minst med en Panamahatt för några somrar sedan. I Brantevik finns fina Trampes – resturang och antikaffär.
Framförallt slår jag mig ned i trädgården till Drömbageriet. Ett av de trevligaste och godaste caféerna jag har besökt. För fika måste man göra när man semestrar. Mycket och ofta. Vi beställde in olika bakverk och delade på förra sommaren och det var nog faktiskt då som värmen kom på allvar. Ett så fint minne.
Så kommer jag hit – till Åbergs Trädgård utanför Ystad. Jag blev alldeles förförd förra sommaren av denna gammeldags handelsträdgård med egendrivna plantor, mycket återvunnet i t ex äldre växthus som tagits till vara, slingrande planteringar där man nästan går vilse och stigar som leder till ställen där man kan hämta andan från det gröna. Praktfulla fikonträd i en miljö där växterna verkligen får spela huvudrollen i ett myller av grönt. Goda lättare luncher – hit vill jag absolut tillbaka.
Vi får väl se hur det blir med utställningar och sådant i sommar. En del ställen har redan meddelat att de håller stängt som Mandelmanns. Förra sommaren var det en så fin utställning i Falsterbo. Det var första gången jag var där och jag hade inte riktigt förstått skillnaden mellan Falsterbo som renodlad badort och Skanör som hamnstad med caféer och restauranger. Till nästa gång vet vi. Och behöver inte få akut blodsockerfall bland sanddynerna.
Nu tar vi oss uppåt kusten istället mot Helsingborg och Sofiero. Jag skrev om Josef Frank-utställningen i vintras, liksom om parken. De stora parkerna blir möjligen en tröst om virusrestriktioner och avstånd skall upprätthållas även i sommar. Här kan man försvinna in bland blommor och behöver inte gå på varandra.
Efter Sofiero åker vi kustvägen upp mot Höganäs och innan Mölle svänger vi in och fikar på Krapperups Slott. Den där slottsfasaden med stjärnor skojar man inte bort. Och här finns ett av Skånes bästa fikaställen.
Det skånska landskapet är väl alltid den bästa kulissen till ett semesterporträtt om det så är oändliga kullar som bara fortsätter så långt ögat kan se, havet eller de lummiga bokskogarna. For the love of Skåne.
Det kändes nästan som vanligt denna söndagseftermiddag. En sådan där dag när man har jord i ansiktet, får hänga av sig trädgårdsskjortan för att solen värmer så mycket och man lägger ut en duk för den första fikan ute. Det känns välgörande och trösterikt med en trädgård och dess växtkraft i dessa tider. I senaste Trädgårdsliv är det med ett reportage från Lena Landerbergs trädgård. Lena har en radhusträdgård på 50 kvm, men låter inte det begränsade utrymmet skymma de gröna drömmarna. Med fingertoppskänsla blir det rum, form och väl utvalt på ett mycket inspirerande sätt.
Jag har egentligen en helt annan stil med mina svulstiga dahliarabatter och grava anglofila böjelser, men det finns ändå mycket som förenar oss i grundläggande estetik och vurm för det vackra. Jag rekommenderar att ni går in på Instagram och följer på @lenalanderberg.
Jag skall avsluta dagen med att plantera sticklingar. Rottrådarna slingrar sig och söker jorden. Det växande skänker hopp och tröst.
Det blev ingen mer syrendoft för mormor. I går gick hon bort nittiotvå år gammal. Det var inte viruset som tog henne, men hennes sista andetag blev i denna tid som är så annorlunda på många sätt. Min mamma började tidigt att oroa sig för hur isolering och ensamhet skulle påverka mormor. Hon bodde på ett äldreboende där det sociala togs bort, av naturliga och nödvändiga orsaker. Mina föräldrar fick inte besöka henne sedan en tid. Även det av sanktionerad omsorg och rädsla för smittan. Men nu känns det så sorgligt. Att mormors sista tid fick bli så begränsad. Och så många andra som i likhet med henne sitter så nu. Hon såg så dåligt, men den juldekoration som hon inte ville ställa undan, en ren som lyste, kanske ändå visade vägen. I gymnasiet åkte jag på en studieresa till Rom. Vi hade ett digert program uttänkt av ambitiösa lärare där vi bland annat fick träffa påven Johannes Paulus II i Vatikanen. Under resan köpte jag en kofta i dova färger. Jag använde den aldrig så mycket och längs vägen kom den på något sätt till mormor. Den blev hennes finaste och bästa. Sliten och gammal, men älskad och den som hon uttryckt önskan om att kläs i den dagen då detta liv tog slut. Vila i frid, kära mormor.
De första vitsipporna mötte oss vid en utflykt den där första varma måndagen på påsklovet. Det är bara en och en halv vecka sedan, men känns så långt borta. Tiden blir märklig nu. På ett sätt känns den fastfrusen och i avsaknad av rörelse. På ett annat sätt känns det som om den rinner bort som sanden i ett timglas. Våren du är så hjärtskärande vacker. Sökandet efter lugnet och ro i tankarna leder mig till skogen. På vägen hem slokar sipporna i handen precis som de gjorde när jag var liten. Men när vattnet når stjälkarna siktar de mot solen igen. En humla leds ut ur växthuset. Flyg fritt mot himlen istället. Mot Aprilhimlen.
Midnatt, som gör lakan, har gjortett så fint reportage från Linda Rings hem. Ring är kanske mest känd för sina fantastiska bröd som ofta kan beskådas på instagramkontot @lindasofiaring. Hemmet har en skön stil och sakerna kombineras med fingertoppskänsla. Fint och inspirerande. Den rutiga duken är för övrigt en favorit även här hemma, från H&M Home förra vintern. Den svartvita finns fortfarande kvar och har legat på vårt bord hela vintern.
G P & J Baker har släppt målarboksark med sina välkända mönster för färgläggning. De finns att ladda ned från deras FB-sida. Läckert att se mönstren så avskalade, även om det myllrande urbrittiska alltid är ett förstahandsval.
På SVT Play finns filmen Bortom det synliga om Hilma af Klint som jag tänker mig att se framöver. Ett så fascinerande konstnärsskap som verkligen har fått ny luft under vingarna de senaste åren. Omslag till anteckningsbok av Himla af Klint.
På loppisradarn – när nu rundorna kan återupptas igen. En känsla för den klassiska Meanderbården där den nu kan tänkas finnas. Här i fat från italienska Nicola Fasano/Tambur som bara osar sommar. Och man kan inte låta bli att längta lite extra i år.
SVT smyger numera ut lite serier då och då på Play utan att göra så mycket väsen av det. Vi har inte VIA Play, så vi ägnade påskhelgen åt bland annat Älska mig. Ett måste se om man inte gjort det. Nu såg jag att den brittiska advokatserien The Split med Nicola Walker ligger ute. Jag gillade den första säsongen tillräckligt mycket för att ge mig på den andra i helgen. Om man missat så finns båda säsongerna ute.
Jodå, kunglig nörd som bekant och i går var det den danska drottningens bemärkelsedag. Jag följde flaggviftandet på sociala media, även om det inte var alls så mycket firande som det skulle ha varit av förklarliga skäl. Den klassiska Daisy-broschen – ett slags signum för drottningen – står fortfarande på min önskelista.
I går talade jag om min känsla för celadongrön som alltid kommer på våren. Jag inser att jag har en tämligen vid definition för vad som kan innefattas i begreppet. För mig är det en grön glasyr som kan variera en del i uttryck, men som ändå förenas av en mer ljusare grön nyans.
Det är nog vanvördigt om man är en porslinskännare som nog reserverar Celadon till en speciell kinesisk fältspatglasyr. Den räknas som en av de klassiska glasyrerna och har använts i antika orientaliska kulturer långt innan Europa blev porslinsfrälst. Mina kunskaper om kinesiskt porslin är ringa, men jag skulle vilja lära mig mer. När faten på auktionssidorna strålar mot mig är det svårt att inte falla för dess skönhet. Celadon är en så levande glasyr när man ser dessa fat. Färgstyrkan varierar med glasyrens tjocklek och krackeleringar blir snarare till en styrka än en defekt i uttrycket. Fat från Mingdynastin 1368-1644/Bukowskis.
Min lite vidare tolkning av celadongrönt är ett av mina sökområden när jag letar på loppisar. Efter massor med rundor är falkögonen liksom förprogrammerade med vissa kodningar som alltid finns med. Jag har lugnat mig med åren, men när mitt loppisintresse tog fart på allvar kan man nog säga att det var prioritet nummer ett att finna celadongröna sköna ting. Det slog liksom så högt på loppisbarometern. Det har resulterat i en del samlingar här hemma, exempelvis i större gröna fat.
Ulrika Norbergs skåp upphör aldrig att fascinera, inte minst för alla vackra former från framförallt Upsala Ekeby. En samling som bygger på kärleken till det vackra. Här finns ett antal celadongröna godbitar. Fotografi: Marcus Lawett från Norbergs äldre blogg på Femina.
Äldre krukor är som karameller på fönsterbrädan. Så fina i lergodset och glasyrerna. Här hos mig är de svåra att få tag på och de som kommer in prissätts enligt efterfrågan det vill säga högt. Loppisrävens ultimata drömfynd? Förmodligen Ewald Dahlskogs (1894-1950) Tellus för Bo Fajans. Om krukorna är svåra att finna, så är de svarta faten ännu mer högvaluta. En så elegant funkisform.
Wilhems Kåges (1889-1960) välkända Argenta skapades på 1920-talet och fick sitt stora genombrott på Stockholmsutställningen 1930. Det står inte så här eleganta vaser på loppisarna, men det är inte helt ovanligt med mindre föremål från denna svenska klassiker. Den Argenta-gröna är mer mättad och mörkare, men den gjordes även i en Celadon-serie. Så fin här med enkla ränder – tänk att kontrastera med ett stort fång lila syrener. Bukowskis
Om jag har en samling av större fat, så är högen med assietter i denna nyans inte mindre. Den här är en modell av favoriten Arthur Percy (1886-1976) för Gefle. Bården är så vacker på denna, liksom glasyren.
Den ultimata tekannan? Klassiska Kinesen av Signe Persson Melin i celadongrön glasyr.
Handen upp alla som har eller har haft några av Marie Louise Hellgrens ting i nittiotalsserien för Höganäs keramik? Vi har kvar en del himmelsblått från tiden och sedan lite senare tillkomna delar. Min man hävdar bestämt att kaffe dricks som allra bäst i den klassiska Clubmuggen – dock utan träfat som det skulle vara då det begav sig. Serviserna har gjorts i många olika glasyrer. Om jag skulle springa på några celadongröna delar på loppis är det nästan köpläge på dem.
Till slut väljer jag att lyfta fram öländska Paradisverkstan och deras keramik. Fröhusserien är så vacker och tidlös. Jag har en del av det ute i växthuset och blir alltid glad när samlingen av ljuslyktor kan utökas second hand. De är extra fina i ljusare grönt just där ute.
Vårvindar friska. Trädgården skänker grön glädje, kanske ännu mer denna gång. Lökväxterna tränger fram ur jorden. De gröna bladen börjar spira. Det sedvanliga uppvaknandet i en värld där allt är annorlunda. T. S. Eliots klassiska The Waste Land ekar ödesmättat i år.
April is the cruellest month, breeding Lilacs out of the dead land, mixing Memory and desire, stirring Dull roots with spring rain. Winter kept us warm, covering Earth in forgetful snow, feeding A little life with dried tubers.
Att hämta styrka i det lilla som årets första trädgårdsbukett. Inget märkvärdigt alls när mycket ännu står i startgroparna, men just de där lökarna som sattes ned i höstas och som nu ger primadonnor som doftar citron. Vinbärsbladen mellan fingrarna. De svällande knopparna som skall bli till stora fång i famnen. Jag önskar oss alla syrendoft i vår. Speciellt min mormor Birgit.
Påsken har plockats ned och de skira pastellernas tid är här. Det celadongröna är aldrig så fint som just precis nu. Här i vas från Örjan Keramik – en kundserie som gjordes för varuhusen EPA – inte osannolikt av Upsala Ekeby.
Än sänker sig kvällsmörkret och ljusen tänds upp. Även här får det vara grönt ett tag i ljus från ICA som reflekteras i ljusmanschetten. Må alla syrener blomma.
Bing & Grøndahl är en av de klassiska danska porslinstillverkarna. Fabriken grundades 1853 av den konstnärlige ledaren Frederik Vilhelm Grøndahl samt bröderna Jacob Herman och Meyer Hermann Bing. Verksamheten var igång till 1987. Numera ingår varumärket under Royal Copenhagens flagg. I påsk har jag dekorerat med loppisköpta porslinsfiguriner från märket och klassikerna Optimisten & Pessimisten får stå kvar som vårpynt.
I Sverige får väl numera Bing & Grøndahl sägas vara lite mer av kusinen från landet till Royal Copenhagens mer eftertraktade flaggskepp Musselmalet. Så har det dock inte alltid varit. Jag minns i alla fall kafferepen på landet när jag var liten, då servisen Måsenansågs vara det absolut finaste man kunde sätta fram på sitt bord. Dekoren skapades av Fanny Garde (1855-1928) redan 1895, men porslinsformen med reliefen kom tidigare. Mågestellet har blivit något av en dansk nationalservis. Servisen har inte stått speciellt högt i kurs trendmässigt om man säger så, men om det är något man lärt sig så är det att aldrig säga aldrig. Fågeln som sprider ut sina vingar skulle garanterat göra sig bra på ett sjönära sommarställe.
Den här varianten av servisen, hemma hos Johanna Bradford, sätter fokus på reliefen i porslinet när måsen och guldkanten inte är med. Modellen heter Blå ton.
Porslinsfiguriner är lite av en vattendelare, men får väl sägas vara tillbaka även trendmässigt – framförallt när det gäller 70-talets större pantrar, tigrar och hundar som nu även nytillverkas. Den ultimata tantsamlingen? Jag är då förtjust och samlar på mig när jag finner fina exemplar second hand. Fåglarna får stå framme här hemma nu, men haren åker nog in i skåpet igen. En sådan här stilig isbjörn skulle man ju vilja ha som julpynt tänker jag.
Och vad säger vi om klassiska väggreliefer? Jag inser att jag prövar den estetiska kompassen rejält nu, men jodå. Jag tror att detta kommer igen. Vi är för närvarande så inspirerade av klassiskt antikt – inte minst genom brittiske designern Luke Edward Hall. Bing & Grøndahl har en stor produktion av antika motiv av danska skulptören Thorvaldsen. För övrigt kan man gå på en virtuell vandring i museet i Köpenhamn här om man vill få ännu mer inspiration i denna riktning.
När jag nu har utmanat smakpreferenserna med porslinsfiguriner och väggreliefer går jag in på mer säker mark med den moderna Bing & Grøndahl- klassikern Golden Sun av Sigvard Bernadotte. Jag håller ständigt ögonen öppna för dessa tekoppar med den elegantaste av hänklar och guldkanten.
Även om serviser blir betydligt mer opraktiska med detaljer i guld, så är det något inneboende elegant med det. En annan av mina Bing & Grøndahl-favoriter är Sommerfugl. Det är något så essentiellt somrigt med den med den lilla fjärilen. Tillgången på second hand varierar över landet här. Generellt kan man säga – helt logiskt och inte överraskande – att de skånska loppisar jag har besökt har en så mycket högre andel av det danska porslinet.
Ett litet Summerfugl-fat har jag i mitt skåp. Det vore inte helt fel att segla in i denna bild för en stund med nybakad drömtårta, blommande Jungfru i det gröna och en stor kanna te i skuggan.
