Signe Persson-Melin är en av våra stora namn inom formgivning och konsthantverk i Sverige, tillika en av mina personliga favoriter. Mitt i mitt maximalistiska uttryck inom inredning, står Persson-Melin för det källklara vattnet – en sådan skärpa i det distinkta uttrycket som jag faller för varenda gång. Jag tror inte att jag har sett ett enda föremål som jag inte kan tänka mig att ha själv. Jag återkommer med ett mer fullödigt I spåren av framöver, men för nu visar jag en nyhet för Byarums Bruk.
På Möbelmässan presenteras Sigill. Fatet i återvunnet aluminium bygger på formen i växtkärlen Gråsippa. I mitten syns Persson-Melins signatur och på kanten finns ett mönster i karakteristiska streck. Ett lägre växtkärl? Vattenspeglingar i trädgården? Eller ett konstföremål? Ögat söker sig till det.
Innan jag lämnar tillbaka den till biblioteket, måste jag [genom @gustavsloppis] tipsa om boken Nyttokonst av Arthur Hald och Sven Erik Skawonius från 1951. Tanken är att presentera ett “tvärsnitt genom svensk nyttokonst, skapad för hemmet”. Det är en gedigen samling bilder med utgångspunkt från kvalitet i form och material. I inledningen adresseras konsumenten med orden “något mer än praktiskt förnuft och omdömesförmåga, det ligger förståelse, intresse för och förälskelse i det vi kallar kvalitet och skönhet.” Orden vävs kring det vackra , vardagsestetiken och vikten av att tänka kvalitet. Det är intressant läsning och får en att tänka på hur en liknande bok skulle utformas i dag – nästan sjuttio år senare.
Om man är det minsta intresserad av formgivning från tiden är boken ett referensverk. Jag brukar alltid tala mig varm för att kunskap är det bästa att ta med sig på loppis och här får man mycket att ladda in i sin mentala bildbank. Mina ögon dras naturligtvis till sidorna med föremål från Svenskt Tenn.
Boken innehåller många vackra kompositioner och allt är från tiden. Det är fest för ögat, men även många klokheter i texten. En av mina andra käpphästar – att förankra tingen – finns med även här. Det känns som om samtalet kring våra hem styrs mer och mer i denna riktning nu. ” Ju mer vi vet om tingen, desto mer ger de oss, desto rikare blir miljön och desto rikare blir vi själva.”
Förlora er i bibliotekskatalogen en stund. Där finns så mycket bra läsning om man är intresserad av äldre tiders ting.
Mitt i bleka januari är det dags för sommar – och det kan väl sannerligen behövas på fler än ett plan. Auktionssommar rullar i gång i dag på SVT och det tackar jag för. Jag tycker mycket om programmet, inte minst för experterna i det, där Maria Granström är favoriten. Den bärande idén är tävlingsmomentet där två lag ställs mot varandra och skall tjäna så mycket som möjligt på sina auktionsfynd. Jag tycker mest om när experterna går runt i början och tittar på auktionsborden, samt den kunskap man får ta del av. Nu verkar SVT förstått folkbildningspotentialen med detta. Det erbjuds små avsnitt på Play där Granström och Bergstrand under vinjetten Auktionsspanarna får sträcka ut sig lite mer kring olika ämnen. Som sagt – Maria Granström är stjärnan i mina ögon. Om du har Readly kan du se reportage från hennes sommarhem i Antik & Auktion 8/2018 och Hus & Hem nr 1/2019. En egen stil med auktionsfynd, modern design och fingertoppskänsla helt enkelt. Om jag och min vän messar varandra och tar ner deltagarna med kommentarer om hur lite de vet? Svar ja – halva nöjet :). Däremot är jag inte alls van vid formen. Jag är auktionsnovis, även om jag handlar det mesta vintage numera. Det får kanske bli ett löfte 2020 att ta mig till en klassisk sommarauktion. Undrar om jag har nerver till slagauktioner?!
“Har du köpt något nytt?” var sonens kommentar när han fick syn på mina två VÄRMER-ljusstakar från IKEA. Det får jag väl ta som en komplimang. För numera tillhör det undantagen att jag inte handlar vintage. Det märks att jag har ändrat köpbeteende, då jag blir förvånad över högarna med kartonger. Det känns ovant att det bara är att ta så många som man anser sig behöva och gå mot kassan. Här lockade mig formen men framförallt funktionen och möjligheten att använda hela ljusen. Och som de har blivit använda mina två ljusstakar. Det finns naturligtvis olika sätt att göra sig av med alla ljusstumpar, men den här varianten passade uppenbarligen mig.
Imke Janoschek är en av mina favoritskribenter. I veckan publicerades texten “Spåren suddas ut – om konsten att döstäda”på Residences sida. Så fint och vemodigt om hur man förhåller sig till en helt annan rensning, än den vi annars gärna ägnar oss åt i januari. “Döstädandet efter nära och kära är inget för veklingar. En trygg punkt ska demonteras, fördelas och det mesta ska köras till tippen.” Jag läser orden igen, samtidigt som den tyngre Bismarcklänken runt min handled slår mot tangentbordet när fingrarna sträcker sig efter siffrorna högre upp. Armbandet kommer från min svärmors smyckesskrin. För vi är just där. I det som kommer efter att någon lämnat. Än så länge är det de små tingen. Och de med stort symbolvärde.
Smyckesskrinet var just ett sådant. Alla historier om de gamla släktingarna, deras hattar och juveler. Jag tyckte nog att jag hade hört tillräckligt om dem i yngre dagar, medan jag med åren lyssnade mer och uppmuntrade till dokumentation. Nu sitter jag med små handskrivna lappar som skall försöka leda vägen till vad och vem, men de är inte alldeles lätta att tyda. Så självklart för den som skrev, så svårt för oss andra som slingrar in oss i halskedjor och broschnålar. Respekt inför, men även viljan att ta fram i ljuset. Inte bara spara för de sällsynta tillfällena, utan använda en stor ring mitt i bleka januari. Det är kanske då den glänser som mest.
Det är den där åttiotalssiluetten som knackar på som sagt med voluminösa ärmar, markerade axlar och högre midja. Man är tillräckligt gammal för att ha upplevt det där och då, men nog börjar det kittla lite stilmässigt igen. Jag har letat tröjor från tiden på second hand-galgarna, men hittills inte fått napp på vad jag är ute efter. I dag på lördagsrundan fastnade ögonen på en Baum und Pferdgarten-tröja som var prissatt till tjugofem kronor. Det är det roliga med att handla kläder second hand! Man kan testa siluetter och våga lite mer. Lördagsfriden sänker sig. Jag föreskriver pudrade citronrutor och Marple till mig själv. Med filt.
Då fick vi fredag. Vågar man hoppas på att några solstrålar landar på näsan i helgen? Det vore välgörande. Inte utan att man dras till det gula nu. Svenskt Tenn dukar upp med Josef Franks stol P5 i ett matrum fullt med grönt. Hoppfullt och dags att ge krukväxterna lite extra omvårdnad i den torra luften.
Mitt senaste konto att följa på Instagram är @heroldian_journal som hjälper privatpersoner och företag att skapa miljöer med konst i centrum. Många vackra bilder att förlora sig i. För mig är det svårt att inte falla som en fura för denna myllrande bokhylla. Praktiskt? Nja. Vackert? Ja!
När jag gick in på deras sida upptäckte jag även en bläddringsbar tidning. Den skall jag läsa i helgen. Kanske kommer någon ny tavla min väg på morgondagens loppistur?
Stoppa pressarna – SVT sänder en av mina absoluta favoritfilmer! Muriels Wedding med Toni Collette kom 1994. Det är en film om att upptäcka sig själv, om vänskap, om kärlek blandat med australiensisk humor och mycket ABBA. Jag har den på en gammal VHS som jag har sett många gånger, men nu var det länge sedan. Om jag laddar för nostalgi? Självklart! Fredagstoner får bli den här covern på en av mina favoriter med just ABBA. Nostalgi där med.
Netflix:s Dracula med Claes Bang är något helt annat, minst sagt. Man känner sig överkörd av ett tåg mellan varven när man lämnas i händerna på Mark Gatiss och Steven Moffat. De gjorde även Sherlock – en annan personlig favorit som vi just nu ser om. Dracula då. Låt mig säga så här. Man får lämna en del logik bakom sig, uppöva sin tolerans för makabert splatter och vara öppen för att en historia verkligen kan ta alla vägar. Vi kunde inte sluta prata om den dock, så visst har den något. Och Bang är en skådespelare av rang.
Och kanske får solen ut mig i växthuset för att titta till det lite. Jag ska bära ut den vackra Gränsforskrukan som jag fyndade i veckan och börja få lite känsla för frön och annat. Tänk att en helt ny säsong väntar där bakom hörnet.
Med detta hoppas jag att ni alla får en riktigt fin helg!
Vi är mitt i januari. Jag längtar inte vår, utan snarare vinter. Men det är något med denna version av januari. Man luras till andra känslor när solen äntligen bryter fram, temperaturen visar över tio grader och bilradion spelar en favoritsång.
Som ett tecken bröt solen genom när jag skulle föreviga triss i loppisfint med viss vårkänsla. Speglingar kan väl behövas nu när vi vill ta tillvara på allt ljus vi kan. Mitt senaste inköp är en teakspegel märkt Fröseke Nybrofabriken. Jag tänker mig att ha den i hallen. Den är tung och gedigen med en baksida som är nästan lika fin den. Ett riktigt januarifynd för sjuttiofem kronor som skall få lite omvårdnad med teakolja. Den lite marina stilen känns alltid aktuell när värmen börjar stiga lite. En kortare oversize skepparkavaj från COS för etthundratjugofem kronor känns som en bra investering, liksom krukan från svenska Gränsfors. De gör de vackraste av lerkrukor och denna stora modell, redan perfekt patinerad, blev min för sextiofem kronor. Myrten köpte jag när Blomsterlandet hade halva priset på växter förra helgen. De planterar jag sedan om och sätter ute i växthuset. Men för nu får den stå här inne och viska lite om kommande tider.
